tisdag 8 september 2009

Valfrihet!?

Den irländske mannen på bilden har inget med texten att göra. 
Han är bara ett exempel på hur glad man kan och ska vara när man jobbar i en fiskebutik. 
Bilden är scannad ur Napp och Nytt 2000. Fotograf Jesper Lindgren
Här i Lund finns det en sportfiskebutik. En endaste en. Den ligger där den alltid legat. Jag minns hur jag som nykläckt flugfiskare osäkert stapplade in på fiskebutikens glashala golv. För så kände jag mig, som Bambi på hal is. Och det blev ju inte bättre av att butikens dåvarande ägare var, om än alltid artig, en bestämd och korthuggen man, som hade lika långt till skrattet som en lundabo har till Kulturhuvudstaden 2014.
Men vad skulle man göra, det var ju enda fiskebutiken i stan. Så det var bara att ta ett djupt andetag och hoppas på att man kom ut med livet i behåll. Men framförallt, att man kom ut med det man gick in för att köpa. För även om jag nu överdriver lite om hur intimiderande hans framtoning var, så hade innehavaren alltid, jag säger alltid en motsatt eller alternativ åsikt om vad det var man behövde. "Såna har inte vi. Va ska du med en sån till? De här är mycket bättre." Och alltid med samma höga, forcerade och snabba röst. En röst som, distinkt likt en slaktarkniv, skar bort all lust till följdfrågor. Men skulle man ändå stå emot pressen och insistera på att få köpa just den där prylen man var ute efter, så följde en djup suck, det obligatoriska höjandet på ögonbrynen samt ett snabbt himlande med ögonen. 
Eftersom mitt flugfiskeintresse bara växte och växte så blev turerna till butiken på Södra Esplanaden många och ganska ansträngande. Förutom när den anställde var där! Han var alltid hjälpsam och tillmötesgående. Han och ägaren var nästan aldrig där samtidigt. Ett mönster behövde hittas och snart hade jag så bra koll på deras schema, att jag helt kunde undvika ägaren. Jag kunde nu pricka in stunderna då jag avslappnat kunde botanisera bland butikens alla "nödvändigheter". Och handla det jag ville ha, inte det ägaren sa att jag ville ha. Som de där fingervantarna i neoprene för vintermånadernas kustflugfiske. De var himla bra om man inte skulle böja på fingrarna.
I somras åkte hela familjen till det skånska slottet på Österlen för att prova deras välrenommerade, vedugnsbakade pizzor. Och vad är det jag hör när vi kommer in, om inte en hög, forcerad och kulsprutesnabb röst som ter sig ack så bekant. "Ska ni ha pizza? Jaha, hur många? Vilka det finns? Det finns den här."
Sportfiskebutiksinnehavaren tröttnade väl på alla kunder som skulle välja en massa – förfinade och utvecklade sin tanke om att han vet bäst – och säljer nu pizzor, fantastiskt goda pizzor. Men du kan bara välja en sort, i ett enda utförande. Det blir ju liksom lättare så. Utan valfrihet alltså. För utan val återstår ju bara frihet. Och det är väl bra.

1 kommentar:

  1. hahaha han hade platsat i Seinfeld som "the pizza nazi"
    /V

    SvaraRadera