Rory Harkin till vänster och Marin Murray i mitten en solig septemberdag 2001
Första gången jag träffade Rory var för åtta år sen i ABU-stugan. Min gode vän Martin Murray hade samlat ihop några glada irländare för septemberfiske i Mörrumsån. I denna skara fanns bland annat Rory. En man som har lika nära till skrattet som till sången. Den första kvällen började skymma och jag skulle visa honom fem-minuters-poolen vid Åkeholm. Vi klev av bilen efter att ha konstaterat att Irland hade tagit ledningen mot Holland i VM-kvalet. Upprymd tog Rory sitt spö och vi gick över landsvägsbron. Där byttes VM-kvalsglädjen till ett tyst grymtande. Älvorna dansade på ån och jag som inte var lika erfaren och kunnig tyckte bara det var fantastiskt vackert. Vi släntrar ner till poolen som nu badar i dimma. Där kommer grymtet igen följt av ett mutter. Jag frågar Rory vad han säger och då svarar han "Det är dimma på ån, vi kan lägga ner fisket". Det var lördagkväll och det var väl ölkranarna på dåvarande Lord Nelson som drog, tänkte jag. Så jag skrattade lite och sa "Ah, det är bara en ursäkt för att gå till puben". Varpå Rory replikerar "Jag behöver ingen ursäkt för att gå till puben". På samma kväll lärde jag mig – förutom en sisådär 15 irländska sånger – två saker : En å i dimma är lönlös att fiska. Rory behöver ingen ursäkt för att gå på puben. Och båda dessa sanningar kan styrkas av fiskare från hela världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar