Inte direkt giftig argumentation

Som sig bör har nu ordföranden, Joakim Ollén och generalsekreteraren, Stefan Nyström i Sportfiskarna (förbundet) gått ut med en debattartikel i Aftonbladet. Det är ju deras uppgift att föra sportfiskarnas talan och efter dokumentärfilmen "Den siste kustfiskaren" var vi nog några som väntade oss ett agerande. Och nu har agerandet kommit i form av en debattartikel som vinklar sig helt på att regering bör ta bort undantaget som gör att vi i Sverige kan sälja Östersjölax som människoföda. Något som på grund av fiskens höga dioxinhalter är förbjudet i resten av EU. De vill stoppa yrkesfisket efter lax och istället satsa på sportfisket.

Det vill jag också. Och jag har många gånger hävdat att man, sett ur ett nationalekonomiskt perspektiv skulle lägga ner yrkesfisket. I alla fall det storskaliga. För jag är helt övertygad om att småbåtarna och de lokala fiskarna bidrar till att människor får en naturligare koppling till och förståelse för havet, fisken och kretsloppet. Och ett totalstopp av laxfiske i Östersjön hade säkert varit bra för laxen som förhoppningsvis hade fått lite andrum. Och de uppfinningsrika småfiskarna skulle säkert hittat något bra alternativ till laxen. Så långt är allt frid och fröjd. Men att hävda laxens dioxininnehåll som anledning till detta laxfiskestoppet känns lite för "listigt" och beräknande för att det ska vara rätt väg att gå. För så länge herrarna Ollén och Nyström inte är beredda på att kräva "No Kill" och "Catch & Release" på all lax så finns det stor risk för att denna "listiga" debattvinkling snabbt snurrar runt och biter dem där bak. För frågan: "Varför ska det vara OK för sportfiskare att ta upp och äta lax men inte för andra?" kommer att komma som ett brev på posten. Och om de ändå drev igenom C&R på all lax, så är jag helt övertygad om att det skulle komma ett ramaskri även från de egna leden. För alla är faktiskt inte "fina" fiskare som bara fiskar för upplevelsen och naturen. Visst det finns väldigt många men det finns också en stor skara som fiskar för frysen. Jag menar att denna debattartikel är illa genomtänkt och konsekvenserna av den riskerar i förlängningen att splittra sportfiskarna. Borde inte Ollén och Nyström varit mer eftertänksamma än så? Två svingar, två missar. Nu har Ollén har bara en strike kvar. Men det här är bara min åsikter mina åtankar.

Den siste kustfiskaren.

Såg "Den siste kustfiskaren", Per Anders Rudelius dokumentär om Jim Svensson, yrkesfiskaren som kämpar mot hot, orättvisor och myndigheter. En dokumentärfilm som inte ger några svar. Framförallt gör den inget för Östersjölaxen. Det kan bero på att hela filmen fokuserar på Jims svårigheter att få ha sina garn ifred och få fånga sin fisk som han gjort i nästan hela sitt vuxna liv. Ett fokus som en filmare kan tillåtas göra. Och hans fokus, om än lite ensidigt, blir ändå intressant, för när man ser och lyssnar på de som kommer till tals blir i alla fall jag triggad att objektivt syna polemiken. Utan att falla i Rudelius "sympatiskaparfällor". Vinklingen är uppenbar och det är att det är sportfiskarna som är problemet. Och sportfiskarna, med Joakim Ollén i spetsen, målas med illa vässad penna. För att inte tala om de ljusskygga typerna som saboterar Jims redskap. Visste man inte bättre så skulle man kunna tro att alla sportfiskare antingen är arroganta stroppar, aggressiva översittare eller lynchmobbiga hillbillies. Denna polarisering mellan Jim och Sportfiskarna har inga vinnare, bara förlorare. Vilket man nästan kan skönja i Percy Assarssons uppgivna, ja nästan apatiska ansiktsuttryck. För han verkar vara den som insett att den största förloraren i det hela är laxen och i förlängningen även bygden. Och det är oroväckande lite som handlar om laxen och dess drastiska minskande. Istället är den största sorgen och tragedin i filmen att Jim inte ska få fortsätta att göra det som han älskar. Inte att Mörrumslaxen är nere för räkning. Tänk om man gjorde samma film men om mannen eller kvinnan som sedan barnsben fiskat med spö i Mörrumsån och som de senaste åren fått det svårare och svårare att få en lax att hugga. Vinkla det gärna att det är näten i Pukaviksbukten som saboterar för spöfiskaren och som hotar att han kanske inte ska få göra det han alltid gjort och som han älskar. Undrar var sympatierna hamnat efter en sån film. Jag känner verkligen med Jim och jag vill att han ska få vara kvar. Men det kanske är läge för en kompromiss, kanske måste han finna sig i att fredningszonerna intill Mörrumsåns mynning blir större. För det känns inte relevant att hävda sin rätt från dokument som är 300 år gamla. Då fanns det helt andra förutsättningar för fasta redskap i Pukaviksbukten. Jim hävdar att han på ett år får ca 450 laxar. Och tillsammans med de två andra som har fiskerätt i mynningsområdet pratar vi om nästan 1500 laxar per år. En summa som känns obarmhärtigt hög för Mörrumsåns sköra laxstam. Betänk då också att Mörrumsån var helt oexploaterad och helt utan vandringshinder på 1700-talet, vilket innebar att det rymdes betydligt mer lax i ån. Jag tror inte att det är Jim som står för den markanta nedgången av lax i Mörrumsån. Han har såklart del i att de få individer som finns kvar skattas extremt högt. Men jag tror att långrevsfiskaren Bengt Larsson kan ha en poäng i att en del lax blir bifångster i skarpsillstrålarna. Och/eller att skarpsillen fiskas så hårt att balansen mellan laxen och dess stapelföda har rubbats. Vi vill nog alla ha kvar det småskaliga och kustnära fisket. För vem vill inte kunna ta sig ner till hamnen eller till torget för att köpa en fisk av den lokala fiskaren. Om man förbjöd de stora industritrålarna och bara tillät lokala mindre båtar med begränsad räckvidd så hade detta varit möjligt. För dessa lokal båtar kommer aldrig att kunna skatta ut ett helt bestånd av fisk. Så istället för att ensidigt ta den ena eller andra sidan så borde sportfiskare och de lokala, mindre yrkesfiskarna ta gemensamma grepp mot den stora industrifiskemaffian som har sina långa och smutsiga lobbyfingrar långt in i storpolitikens borgar. Trots journalistisk frihet hade man ändå önskat att filmen på ett mer initierat sätt hade behandlat det faktum att en industri/yrkesfiskad fisk bara är värd åtta kronor/kg. När jag läste Isabella Lövins "Tyst hav" tror jag att det handlade om fyra kronor kilot. Och att sportfisket generar så mycket mer pengar (1250:-/kg). Istället vinklas det till "att varför måste det alltid bara handla om pengar". En vinkel som gör, att när Ollén kallt och beräknande konstaterar att alla inte får plats, ja då förstår jag om sympatierna hamnar i Jims båt. Sympatier som egentligen borde ligga hos de få laxar som fortfarande kläcks, växer upp och leker i Mörrumsån.