tisdag 29 september 2009

Solen - Fiskare 1-0

På plats i Saxån igen 12 timmar senare, och det som i går kväll var som en reklamfilm för Sjöräddningssällskapet var idag den absoluta motsatsen. Stark sol och helt spegelblankt. Inte direkt havsöringsväder. Men jag gjorde mitt bästa för att tänka bort det fina vädret när jag systematiskt fiskade av varenda meter ut till mynningen. Ingen hemma. Vad gör man? Jo tar upp sin termos och njuter av dagens fina väder.

måndag 28 september 2009

Vinden - Fiskare 1-0

video
Kom till ån trekvart innan solen gick ner. Vinden var som utlovad rakt västlig och tryckte upp massor av vatten i ån som nu var extremt bred i mynningen. Det var inget mes-fiske direkt. Det var inte särskilt effektivt i heller. Fiskade i mörkret en timme innan jag vek mig för vinden som visade sig vara ambitiösare och ihärdigare än jag.
Provar igen i morgon. Då blir det ett morgonpass med praktiskt dagsljus.

Finns inget dåligt väder! Eller?

Jag tänkte med stor ambition ta mig an de tre sista dagarna innan havsöringen fredas i våra åar den 1:e oktober. Jag kollar ut genom fönstret och saxar ovanstående klipp från SMHI. Det ser onekligen tufft ut att vara flugfiskare vid den skånska västkusten i kväll. Men vad gör man inte. Och fint väder är ju aldrig bra när det gäller havsöring. Så det ser ju bra ut, kulingbra ut!
Med vindtårar i ögonen...

Politisk enighet i debattartikel

I dag på Aftonbladet.se kan vi på debattsidan läsa ett inlägg som tar
upp problematiken och politiken kring det som Folke Rydéns hemska
dokumentär "Alla torskar" handlade om.
Debattartikeln är undertecknad av Isabella Lövin (MP), Marit Paulsen (FP), Alf Svensson (KD), Lena Ek (C), Eva-Britt Svensson (V), Åsa Westlund (S), Christoffer Fjellner (M)
Med denna politiska enighet torde det inte finnas några hinder för att vidta alla de åtgärder som krävs för att rädda torsken. Om det inte är för sent alltså.

ABC med Pernilla Andersson och Stefan Nyström

Klicka här för ett reportage med Pernilla Andersson och Sportfiskarnas Generalsekreterare Stefan Nyström. Kul att höra att det görs något mer för öringen i Stockholms skärgård än bara planteras ut fisk.

torsdag 24 september 2009

Ska inte Sydsvenskan ha "Koll på läget"?

Mindre glad blev jag när jag öppnade tidningen i morse och läste den aningslösa och okritiska artikeln om ålafiskaren i Börringesjön. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en tidning som Sydsvenskan har så lite koll på läget att en yrkesfiskare helt oemotsagd kan få stå och beklaga sig på ett helt mittuppslag. 
"Han är irriterad över alla krav och regler som styrt hans verksamhet på senare år. Han önskar att han själv fick bestämma när och var han ska fiska. Han vet att handskas med naturen, säger han."
Är det något som framkommit under de senaste åren är väl just det att yrkesfiskare inte vet att handskas med naturen. Men jag kan förstå att han tycker så, det är ju hans levebröd och han kanske inte har något intresse i att läsa på om det han gör och hur det påverkar de fiskar han fiskar. Fast det är kanske något som han och andra yrkesfiskare borde. I alla fall om de vill fortsätta att kunna fiska i framtiden. 
Men det är svårare att förstå hur en journalist kan göra ett sånt här "mysreportage" om den pittoreska ålafiskaren. Det hade räckt att journalisten som skrev artikeln hade läst första kapitlet i Isabella Lövins "Tyst hav" så hade hon inte skrivit en fullt så aningslös och okritisk artikel.
"En gång om året planterar han ut nya yngel, glasålar, som han köper från England. Efter tio, femton år är de redo att fångas. En del får han tag i, andra påbörjar sin vandring via Sege å, Öresund och Atlanten i riktning mot Sargassohavet."
Det är lätt att tro att dessa yngel odlas fram i England och då hade det ju varit bra. Men nu är det så att den glasål han köper fångas på sin väg till uppväxtplatserna runt om i Europa. Sen fraktas den runt i flygplan och tankbilar för att sen släppas ut i olika vattendrag. Ålen är en fisk vi vet väldigt lite om men det är högst osannolikt att den efter några veckor i fångenskap och åkandes runt i flyg och bil ska hitta tillbaka till Sargassohavet för att leka.

Projekt Rädda Laxen får stöd från "Ge fan i våra vatten"

Förutom att jag fick nya skivan i posten släpptes även den goda nyheten att "Ge fan i våra vatten" stöder "Projekt Rädda Laxen". Det är Kåge och Byske älv som får ta del av pengarna som ska gå till att köpa upp rätten, att fiska med fasta, mängdfångande redskap vid älvarnas mynningsområden, från lokala byalag och yrkesfiskare. Hittills har elva fasta laxfällor köpts loss. Och man har friköpt fiskerätter och gjort avtal med yrkesfiskare – där de avstår från att fiska på viktiga platser längs laxens vandring – för flera hundra tusen kronor.
Att jag eventuellt ska fiska i Byske med Laxlängtan i sommar gör ju det hela inte mindre roligt. 

Igår blev jag glad

Igår när jag kollade brevlådan hade Pernilla Anderssons nya skiva "Ashbury Apples" kommit. Punktligt på dagen de lovat från Sportfiskarna. Skivan stöttar svensk fiskvård genom kampanjen "Ge fan i våra vatten"
Eftersom jag aldrig hört något från henne tidigare laddade jag snabbt spelaren med skivan. Och jag blev positivt överraskad, en ny favorit. Och om hon fiskar lika bra som hon låter så hänger jag gärna med henne ut och fiskar någon gång.

onsdag 23 september 2009

Bra med regler. Eller?

En spöfångad torsk som hunnit leka ett par gånger innan den hamnade på matbordet
Beroende på vilket hav den fångas så blir torsken lekmogen när den är mellan 40 och 45 centimeter. Och man vill ju inte fiska upp fisk som ännu inte hunnit leka. Då hade ju utrotningen av torsken gått ännu fortare. Det är därför som sportfiskarna själv satt en gräns på 45-50 cm. Är fisken mindre får den gå tillbaka.
Även yrkesfiskarna har dylika regler att följa, allt för att skydda den icke lekmogna torsken. Vilka minimimått måste yrkesfiskarna hålla sig till, undrar man ju då genast? I Östersjön får de ta iland torsk som är 38 cm och på västkusten räcker det om den är 30 cm.
Inte konstigt att tidningen Resumé utsåg Sveriges Fiskares Riksförbund till "Årets lobbyist" 2002.

tisdag 22 september 2009

Inga ursäkter

Mitt i pulserande och livliga Temple Bar i Dublin – insprängt bland barer och restauranger – ligger legendariska Rory's Fishing Tackle Shop. En 19-årig, energisk och fisketokig Rory Harkin öppnade butiken 1959 och 50-årsjubilerar i år, vilket han säkerligen har firat åtskilliga gånger redan. Denna institution är en pärla och om du har vägarna förbi Temple Bar, vilket nästan alla som är i Dublin har, så är ett besök hos Rory ett måste. Det står till och med i turistbroschyrerna. 
Rory Harkin till vänster och Marin Murray i mitten en solig septemberdag 2001 
Första gången jag träffade Rory var för åtta år sen i ABU-stugan. Min gode vän Martin Murray hade samlat ihop några glada irländare för septemberfiske i Mörrumsån. I denna skara fanns bland annat Rory. En man som har lika nära till skrattet som till sången. Den första kvällen började skymma och jag skulle visa honom fem-minuters-poolen vid Åkeholm. Vi klev av bilen efter att ha konstaterat att Irland hade tagit ledningen mot Holland i VM-kvalet. Upprymd tog Rory sitt spö och vi gick över landsvägsbron. Där byttes VM-kvalsglädjen till ett tyst grymtande. Älvorna dansade på ån och jag som inte var lika erfaren och kunnig tyckte bara det var fantastiskt vackert. Vi släntrar ner till poolen som nu badar i dimma. Där kommer grymtet igen följt av ett mutter. Jag frågar Rory vad han säger och då svarar han "Det är dimma på ån, vi kan lägga ner fisket". Det var lördagkväll och det var väl ölkranarna på dåvarande Lord Nelson som drog, tänkte jag. Så jag skrattade lite och sa "Ah, det är bara en ursäkt för att gå till puben". Varpå Rory replikerar "Jag behöver ingen ursäkt för att gå till puben". På samma kväll lärde jag mig – förutom en sisådär 15 irländska sånger – två saker : En å i dimma är lönlös att fiska. Rory behöver ingen ursäkt för att gå på puben. Och båda dessa sanningar kan styrkas av fiskare från hela världen.

måndag 21 september 2009

En solskenshistoria

Så var man hemma igen, efter två härliga dagars fiske vid Mörrumsåns FVO:s sträcka vid Ebbamåla bruk. Bruket ligger precis bredvid Ebbemåla. Ebbe och Ebba var förmodligen bygdens ledande och tongivande personligheter på sin tid. Eller så är det någon på Lantmäteriet som inte ser genusskillnaden på de båda namnen. Sträckan från bruket upp till Fridafors, 3,5 kilometer norrut, är så långt som lax och havsöring når i Mörrumsån. Men så har det inte alltid varit. Det var så sent som i slutet av mars 2004 som fiskvägarna förbi Hemsjö övre och nedre kraftverk invigdes. Två fiskvägar, 100 respektive 60 meter långa, ökade plötsligt åns reproduktionslokaler för lax och havsöring med nästan 50 %. Och efter fem år ser det nu ut som om fisken på allvar hittat upp till brukets vatten. Redan förra året hade laxen och havsöringen etablerat sig så bra att spöfisket efter de båda arterna kunde inledas. Och i år har 800 fiskar stigit förbi räkneverket i Hemsjö. I fjor vid denna tiden hade 1000 fiskar passerat men med lite mer regn och mindre sol så lär årets siffra öka.
Mattias guidar oss vid pool 2.
Ett fantastiskt gemytligt sällskap på 7 fiskare inledde lördagen med en guidad tur av poolerna. Kunskapen och erfarenheten stod Mattias Holmquist från Flugfiskeguiden Mörrumsån för. Solen sken starkare och ljusare än någon annan septemberhelg och vattennivån var nere på 11 kubik. Det tillsammans med nollgradigt på natten och 19-20 grader på dagen gjorde att förutsättningarna för fisket inte var det bästa. Det till trots fångades ett par havsöringar, en lax, några brunöringar och en massa abborrar och gäddor. Så det var under omständigheterna en lyckad helg inramad på ett fantastiskt sätt av Markus på Laxlängtan.
Själv fick jag nöja mig med en gädda och en pytteliten bäcköring. Men det kändes ändå mäktigt att få fiska på en sträcka där man för några år sen inte hade sett en lax eller havsöring på nästan 100 år. Och vem vet förnuftet kanske även skapar en passage förbi kraftverken i Fridafors och Granö också. Och då hade ju denna solkskenshistoria blivit ännu bättre.
Kanske inte vad jag hade tänkt mig när jag knöt på den svarta havsöringsflugan för skymningsfisket.

fredag 18 september 2009

En liten förvarning

Har nu läst klart boken om Emån och tar nu fram Isabella Lövins "Tyst hav". Jag fick den av svärmor i julklapp men har liksom inte riktigt vågat öppna den. Jag vet att jag kommer att bli upprörd, ledsen och förbannad och det är väl därför jag skjutit på den käftsmäll som väntar. Så jag vill bara passa på att flagga för att det förmodligen kommer att bli en hel del indignerade och agiterade "åtankar" den närmsta tiden. Men innan dess blir det Laxlängtan i Mörrum i helgen. 

Att se det där lilla extra

Som jag nämnt tidigare så kräver en bra fiskebild mycket av fotografen. En skicklig fotograf ser det dramatiska, det komiska, det spännande i helt vanliga fiskesituationer och är där för att föreviga ögonblicket.
De här båda bilderna, även de tagna av Mats Persson, visar på en förmåga att göra något extra av egentligen inget alls.
Den första är från Marlin-fiske utanför Grand Bahama år 2000 och visar vad Big Game-fiske egentligen handlar. Ett tidskrävande sökande efter de stora, med lång väntan mellan huggen, om det ens blir några.
Den andra bilden, som är tagen på Island 2002, tycker jag är helt oemotståndlig. Vi kan kanske kan kalla den för "Tre hobbitar på fiske". Jag minns inte riktigt vad vi gör men det hela blir underbart dråplig på något KENO-aktigt vis.
Foto Mats Persson

torsdag 17 september 2009

Världens bästa "slitgöra".

Klassiska Laxá i Adaldal en godkänd kuliss för lite produkfotografering.
En resa till främmande land för att ta bilder till en fiskekatalog, kan verka som världens bästa jobb. Det är det också. Men det är inget lätt jobb, man glassar inte runt och trycker av lite bilder här och där. Nä, det är upp tidigt och sent i säng. Allt för att ta vara på det dyrbara ljuset. Planeringen av resan är hur viktig som helst, vilket blir lite paradoxalt när det gäller fiske. Man kan ju inte direkt planera in att man ska fånga en fisk. Och fisk på bild måste man få. Så är det bara. Och ska man dessutom ta både fiske- och produktbilder blir världens bästa jobb, världens mest stressande. Särskilt om man ska ta bilder för tre varumärken på samma tur.
Fotograf Mats Persson på Island 2002 (The flitigaste fotografen around!!!)
Bilder till ett fiskereportage är ju av en mer dokumentär karaktär och det är mycket upp till fotografen att fånga stämningen och händelserna på ett intressant och spännande sätt. Man kan som fiskare/ modell självklart hjälpa till genom att fånga en fisk då och då. Att se snygg ut blir för vissa av oss svårare, så man får istället bjuda på lite snygga kast och vackra linbågar. 
Att ta bilder på fiskeutrustning är något mer stillsamt och tidskrävande. Mycket tidskrävande. Men har man bara rätt omgivningar så blir det lättare och det går snabbare. Och det är bra för då kan man snabbare återgå till att ta de där roliga bilderna då man får fiska... snyggt!?
En arbetsdag på världens bästa arbetsplats. Midfjardará, Island 2002
Foto Mats Persson 

onsdag 16 september 2009

Regnbågspizzadilemmat

En åtanke signerad Itzak, från Fiske för alla, 1999

Jag har kommit fram till att jag aldrig mer ska fiska efter regnbåge i Put & Take-vatten! Men det är ett löfte som jag vet att jag aldrig kommer att hålla. Jag har nämligen ungefär samma förhållande till Put & Take-vatten som jag har till flottiga pizzor. När jag ätit upp min pizza och dessutom tagit familjens lämningar, så blir jag alltid så där obehagligt mätt och däst. Det som kändes så rätt, när man ringde och beställde, är borta och jag är fullständigt övertygad om att ”aldrig, aldrig mer”.

Precis så är det med mitt Put & Take-fiske. Man är något så in i fiskesugen och väljer regnbågsfiske eftersom det är ett ”säkert kort”. SKITSNACK. Huggen uteblir och inom en halvtimme börjar frustrationen växa och koncentrationen krympa. Det hjälper ju inte heller att fisken är uppe och visar sig hela tiden. Efter någon timme och åtskilliga flugbyten senare växer drömmen om fjärran vatten och vilda fiskbestånd.

Och det är då det sker, jag säljer min själ till djävulen, i form av en Powerbait på den lilla nymfen. Röd och fin ligger den där och guppar som en naturtrogen pellets-imitation i ungefär 10 sekunder. PANG, fisk. Fisken gör en rusning och sen är det över. Mitt dåliga samvete lättas något när jag sätter tillbaka den fen- och menlösa varelsen. Präglad på pellets är dess naturliga instinkter uppenbarligen helt avtrubbade.

Av suget som var så starkt finns nu bara en fadd, lite olustig mättnadskänsla. Däst och småmuttrande plockar jag ihop mina prylar och lommar hemåt. På vägen undrar jag var naturupplevelsen tog vägen. Vad hände med passionen, och med lusten? Det kändes som om jag precis hade satt i mig en extra flottig pizza,. Man säger ”aldrig mer”, men sen står man där likväl och slår numret till pizzerian.

Eder Itzak.

Det är tio år sen jag skrev detta och jag har faktiskt hittat regnbågsvatten som har så här fin fisk. Tre kilo torped i superkondition och med generna i behåll.

tisdag 15 september 2009

Drömmen om Em, inte så långt bort längre?

Jag hålller på att läsa om Pelle Klippinges eminenta bok om Emån. Denna fantastiska småländska å med så mycket unikt längs strandkanterna och i vattnet. Utter, mal lax och kanske världens största havsöringar hittar man i eller bredvid Emån.

Men oj vad mycket skit den stackars ån har fått utstå genom åren. Från att ha varit en 15 mil lång, stolt och stark jätte, har Emån genom åren fått se sina kraftfullla och livgivande forsar decimeras i takt med människans aningslösa dumhet. Men det är svårt att döma dessa entreprenörer, dessa utbyggare och tämjare av naturen som medvetet ondskefulla. De var barn av industrialismen och det var odelat positivt att vinna kraft ur naturen. Att naturen skulle fara så illa av ingreppen hade de ingen aning om.

Det är andra tider nu och vi har helt andra kunskaper nu. Så det man gjorde på Högsbyplatån 1988-90 ter sig därför ännu mer obegripligt. Nästan sju kilometer av ån vallades in, rätades ut och blev, med dynamit och grävskopor, en kastrerad kanal. Ett ingrepp som har påverkat hela ån menligt. Och här kan man ju inte skylla på industrialismen och 1800-talets aningslöshet. Det är ju nu detta har skett!

Och det är därför så skönt att läsa om familjen Ulfsparres ständiga kamp för ån. En kamp som ibland har verkat gå förlorad. Men passionen för ån och dess havsöringar har gjort att de hela tiden fortsatt kampen för naturen och mot dumheten.

Jag har varit och fiskat i Emån två gånger, båda gångerna uppe vid Fliseryd. Och båda gångerna var jag lika vilse som havsöringsfiskare. Och jag behöver väl inte säga att man inte fångar havsöring i Emån om man är minsta lilla vilsen.

Men ån har alltid fascinerat och jag har alltid drömt om att få fiska vid åns nedersta sträcka innan utloppet i Östersjön, på Familjen Ulfsparres vatten vid Ems Herrgård.

Jag har bara läst om detta mytomspunna fiske, där bara särskilt inbjudna får komma till och då efter att ha skrivit ett välformulerat brev där man ödmjukast ber om att få besöka ån med spö i hand.

Detta brev har ännu inte formulerats, i alla fall inte av mig. För jag har alltid trott att, "jag är inte värdig", eller att "jag kommer ändå aldrig att få en inbjudan". Men när min granne berättade att han skulle till Emån, kändes plötsligt Ems herrgård lite närmare, lite mindre omöjlig. Så nu har jag bestämt mig, jag ska skriva det där brevet till Göran Ulfsparre. Och be om det omöjliga, be att han gör min dröm sann, be ödmjukast om att få fiska Home, Sea, Stone, Barrett eller någon av de andra världskända poolerna.

Tills dess är det bara att fortsätta drömma.

måndag 14 september 2009

En man av enkla nöjen

Jag har ibland kommit på mig själv att ha sett en hel fotbollsmatch, på text-TV! Jo det är sant. I brist på radioutsändning eller rätt TV-kanal har jag hamnat på sidan 377. Jublat och skrikit och svurit beroende på vilken sida om bindesträcket det kommit upp en siffra. Min familj tycker att jag är lite konstig och jag kan väl hålla med om att det är ett lite märkligt beteende. Tilläggas bör väl att jag inte sitter och stirrar på TV-rutan hela tiden. Jag kompletterar matchen med en bok eller en tidning. 
I går kom jag på mig själv med att följa ett fiske på nätet. Det var Markus som på sin blogg Laxlängtan refererade från söndagens fiske i Mörrumsån, på Hotell Walhallas sträckor strax innan Svängsta. Han började med att skriva första inlägget på ett sätt som gjorde det omöjligt för mig att inte gå in för att kolla om han hade fått sin efterlängtade storfisk. Det blev många besök på Laxlängtan igår. Klockan var ett i natt, när jag för sista gången tittade in på bloggen. Men det var inte några nya rapporter om fångad fisk. Det innebär att jag nästa helg kan vara på plats när det händer. För då ska vi fiska tillsammans i Mörrumsån och jag slipper följa det hela på nätet.

torsdag 10 september 2009

Nu kan man köpa vad som helst, tyvärr!

Var i fiskebutiken på Södra Esplanaden idag för att köpa en födelsedagspresent till min käre far som fyller år i morgon. Och jag kan ju konstatera att det har hänt en hel del sedan den förre ägaren. För när jag stod där och letade efter rätt spö och rulle till min far, kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på den äldre mannen som höll på att köpa sig ett havsfiskespö och rulle. Han skulle fiska torsk från turbåtarna i Sundet. Den unge mannen i butiken lotsade honom hjälpsamt genom valen av spö, rulle och lina.
När linan var påspolad och det bara var betalningen kvar, så började den äldre mannen skruva lite på sig. Det var ju något mer han behövde, det visste han men han var inte säker på vad. Det var något man hade längst ut på linan, "en bit av något styvare material". "Beteslås" undrade killen bakom disken. "Nä" svarade mannen bestämt "det vet jag ju vad det är, höhö". Killen tog sig ut från bakom disken och gick bort till väggen med beteslås och ståltafsar. "En sån där är det" säger mannen och pekar på en ståltafs. "Men det är till när man fiskar gädda, deras vassa...". "Nä men det är en så jag ska ha, det vet jag". Den unge killen försökte lite försiktigt igen "att den där behöver du inte till torskfisket". "Jo men jag tar den. Vilken grovlek ska jag ha till torsken i Sundet?" Jag såg hur konstigt det blev för den unge mannen. Som nu var tvungen att låtsas veta vilken gäddtafs man ska ha när man fiskar torsk...
Den äldre mannen ska nog tacka sina gudar att hans besök i butiken på Södra Esplanaden inte var för en 15 år sen. Då hade han inte kommit ur den butiken helskinnad kan jag säga.

Inför allmän fiskevårdsavgift, NU!

För några år sen var det ytterst nära att en allmän fiskevårdsavgift infördes. Utredningar om hur fiskevården skulle finansieras var klara. Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund hade lämnat ett positivt remissvar. Och på nätet, i forum och annat var sportfiskeentusiaterna övervägande positiva, om än med den traditionella skepticismen om var pengarna hamnar egentligen. Så Sportfiskesverige var mer eller mindre helt överens, att det var bra att man, om man var över 15 år och ville fiska med handredskap i Sverige, skulle få betala en avgift på 200:- per år. Något som enligt beräkningar skulle dra in runt 80 miljoner kronor till fiskevård av svenska vatten. 
     Men förslaget gick inte igenom. Det pratades om att staten inte hade råd med fler utgifter. De var oroliga att administrationen av avgiften skulle bli för dyr och att det skulle bli svårt att kontrollera att sportfiskarna betalat. Men döh!? Enligt Statistiska Centralbyrån är det runt 3 miljoner svenskar som fiskar en eller flera gånger under ett år. Beräkningarna som kommit fram till 80 miljoner har grundat sig på att det är 400 000 som löser avgiften. På skånska sydkusten står det 400 000 danskar och tyskar utvadade och fiskar havsöring, bara under påskveckan. Så nog finns det lite marginal att hantera en ökad administration.
     Visst tillsynen kanske blir svår. Men jag tror på att man ska göra det så lätt som möjligt att lösa avgiften. Varför inte göra så att man löser avgiften på nätet, med ett mobilsamtal eller ett SMS. Vill man ha det på pränt så väljer man det alternativet. Tekniken finns och skräcken för ökade administrationskostnader är klart överdrivna. Man kan ju redan idag köpa fiskekort online
     Och jag tror att det finns en hel del som skulle betala en femtilapp extra för att dessutom få "årets fiskevårdsavgiftsmärke" att sätta i jackslaget eller fiskekepsen. 
Det känns som det är öppet mål på alla plan. Varför kan inte regering och riksdag komma till skott? 

tisdag 8 september 2009

Valfrihet!?

Den irländske mannen på bilden har inget med texten att göra. 
Han är bara ett exempel på hur glad man kan och ska vara när man jobbar i en fiskebutik. 
Bilden är scannad ur Napp och Nytt 2000. Fotograf Jesper Lindgren
Här i Lund finns det en sportfiskebutik. En endaste en. Den ligger där den alltid legat. Jag minns hur jag som nykläckt flugfiskare osäkert stapplade in på fiskebutikens glashala golv. För så kände jag mig, som Bambi på hal is. Och det blev ju inte bättre av att butikens dåvarande ägare var, om än alltid artig, en bestämd och korthuggen man, som hade lika långt till skrattet som en lundabo har till Kulturhuvudstaden 2014.
Men vad skulle man göra, det var ju enda fiskebutiken i stan. Så det var bara att ta ett djupt andetag och hoppas på att man kom ut med livet i behåll. Men framförallt, att man kom ut med det man gick in för att köpa. För även om jag nu överdriver lite om hur intimiderande hans framtoning var, så hade innehavaren alltid, jag säger alltid en motsatt eller alternativ åsikt om vad det var man behövde. "Såna har inte vi. Va ska du med en sån till? De här är mycket bättre." Och alltid med samma höga, forcerade och snabba röst. En röst som, distinkt likt en slaktarkniv, skar bort all lust till följdfrågor. Men skulle man ändå stå emot pressen och insistera på att få köpa just den där prylen man var ute efter, så följde en djup suck, det obligatoriska höjandet på ögonbrynen samt ett snabbt himlande med ögonen. 
Eftersom mitt flugfiskeintresse bara växte och växte så blev turerna till butiken på Södra Esplanaden många och ganska ansträngande. Förutom när den anställde var där! Han var alltid hjälpsam och tillmötesgående. Han och ägaren var nästan aldrig där samtidigt. Ett mönster behövde hittas och snart hade jag så bra koll på deras schema, att jag helt kunde undvika ägaren. Jag kunde nu pricka in stunderna då jag avslappnat kunde botanisera bland butikens alla "nödvändigheter". Och handla det jag ville ha, inte det ägaren sa att jag ville ha. Som de där fingervantarna i neoprene för vintermånadernas kustflugfiske. De var himla bra om man inte skulle böja på fingrarna.
I somras åkte hela familjen till det skånska slottet på Österlen för att prova deras välrenommerade, vedugnsbakade pizzor. Och vad är det jag hör när vi kommer in, om inte en hög, forcerad och kulsprutesnabb röst som ter sig ack så bekant. "Ska ni ha pizza? Jaha, hur många? Vilka det finns? Det finns den här."
Sportfiskebutiksinnehavaren tröttnade väl på alla kunder som skulle välja en massa – förfinade och utvecklade sin tanke om att han vet bäst – och säljer nu pizzor, fantastiskt goda pizzor. Men du kan bara välja en sort, i ett enda utförande. Det blir ju liksom lättare så. Utan valfrihet alltså. För utan val återstår ju bara frihet. Och det är väl bra.

måndag 7 september 2009

Midleton och ryktet om den generösa svensken.

Våren 1999 var vi på Irland för att göra en reportageresa för Napp och Nytt. En resa där jag lärde känna Martin Murray, som sedan dess är en mycket god vän och fiskekamrat. Jag fick också äran att lära känna Eddie Ince, en fisketokig kickboxnings-instruktör på 160 cm. En liten jovialisk man med ett smittande skratt och ständiga upptåg på gång. Det var han som introducerade mig för Midleton. Och det är en historia som utspelade sig andra kvällen på Pontoon Bridge Hotel vid Logh Conn. Vi hade varit i gång sedan tidigt tidigt. Och efter middagen hamnade vi såklart i hotell-puben, där vi tog några välförtjänta "pints". När det var min runda undrade jag om vi inte skulle prova lite av den där irländska whiskeyn som de pratat så väl om. Även om Eddie ursprungligen var från Newcastle och inflyttad i vuxen ålder, hade han etablerat ett långt och troget förhållande med den irländska varianten av livets vatten. Och han var inte sen med att ödmjukt be om en Midleton. "Är den god", frågade jag och han nickade och sa "ja den är ok". När jag frågade om det var fler som ville prova, var det 100 % uppslutning från den irländska delen av sällskapet. Jag övertalade då även mina landsmän att prova, vilket resulterade i att bardisken fylldes med en ansenlig mängd Midleton. Hade Eddie sagt att han ville ha en Midleton Very Rare, som den heter i sitt fulla namn, hade jag kanske nöjt mig med en runda. Men den var ju så god, så god. Och Midleton lät ju inte som något överdrivet exklusivt. När det åter var min runda upprepade jag frågan om vi inte skulle ha en Midleton? Nu var det något mer tveksamma och sökande blickar i det glada gänget. Men när Eddie tackade ja, följde även resten med. När jag för tredje gången ställde frågan och Eddie tackade ja snabbare än en kobra, fick han en knuff i sidan och en menande blick av Martin. Eddie kände sig då tvungen att berätta att Midleton Very Rare förmodligen var den finaste och dyraste whiskeyn i den där långa raden av flaskor på hyllan i baren. Jag tvekade någon sekund – tänkte på hur hårt vi slitit under dagen och på hur många bra bilder och berättelser vi fått – och kom fram till att "en till kan vi väl ta?". Alla höll med, något lättade över att Midletons rätta jag var avslöjat. Och jag har för all tid och evighet etablerat mig på Pontoon Bridge Hotel som en trevlig och generös flugfiskare med smak för det goda i livet. När jag dagen efter, i ett något klarare tillstånd, kollade barkvittot, kändes det som att mitt generösa rykte mycket väl kunde sprida sig över hela den gröna ön.
Bilder scannade ur Napp och Nytt 2000. Fotograf Jesper Lindgren

lördag 5 september 2009

Ge fan i våra vatten!

Det är drygt två år sen som första "Ge fan i våra vatten"-plattan gavs ut. På den plattan bidrog band som Soundtrack of our lives, The Hives, Moneybrother, Hellacopters, Backyard Babies m fl. Ett gäng fisketokiga rockmusiker har med detta initiativ dragit in 400 000 kronor till fiskevård sedan plattan släpptes i maj 2007. Under dessa två år har staten bidragit med... ja säg det. Inte är det mycket i alla fall.
Och nu är det dags för en ny stödplatta. Den här gången är det Pernilla Andersson och hennes "Ashbury Apples" som ska hjälpa till i kampen för våra fiskevatten. Plattan släpps den 23:e september men du kan redan nu gå in på Ge fan i våra vattens hemsida och beställa den. Det har jag gjort, så nu får jag inte bara skivan i brevlådan den 23:e, jag har även fått lämna ett litet bidrag, ett stöd för bevarandet av vår miljö och våra vatten. Inte en dålig kombination.

fredag 4 september 2009

Något mer traditionellt men Å så vackert

Blev av en god vän uppmärksammad på ännu en nättidning. Catch Magazine fokuserar på foto och film och kom ut första gången för ganska precis ett år sen. Det är inte lika hippt och ballt som This is fly men vi får oss till livs några fantastiska, nästan overkliga flugfiskebilder. Sen kan man ju ha en hel del åsikter om deras logga och typografering. Men som sagt fokus ligger på de vackra bilderna. Kolla även in deras blogg på catchmag.blogspot.com.

torsdag 3 september 2009

Tungt litet märke för laxfiskande irländare

På Irland startade Central and Regional Fisheries Boards, inför årets säsong, en ny giv som ska främja catch & release av den vilda atlantlaxen. Om man fångar och sätter tillbaka 15 laxar får man ett guldmärke att stolt sätta på rockslaget eller på kepsen. Fångar man och sätter tillbaka mellan tio och 14 laxar får man ett silvermärke. Bronsmärket kräver mellan fem och nio laxar. Catch & release av en lax ger dig ett tygmärke. Alla som ansöker om ett märke är dessutom med och tävlar om fiskedagar vid attraktiva sträckor i välkända irländska laxvatten.
Nu undrar man ju så klart hur mycket lax det finns i Irlands floder. För som jag har förstått det gäller antalet fångad fisk under 2009 års säsong. Och att fånga 15 laxar på ett år låter ju som en dröm bara ett fåtal lyckliga får uppleva. Om jag fångar 15 laxar innan jag dör så dör jag nöjd.
Den gode Markus, fiskekompisen och bloggaren med laxlängtan, skulle nog väldigt gärna vilja ha ett sånt där märke, guld, silver, brons eller tyg spelar nog ingen roll.
Men nog är det ett gott initiativ och det där lilla guldmärket lär bli ett tungt hederstecken, laddat med respekt. Och om man någon gång skulle möta någon med detta märke så är det väl bara att:
  1. Buga vördnadsfullt.
  2. Bjuda personen på ett frikostigt antal rundor med Guinness
  3. Pumpa personen på allt han eller hon vet om hur man fångar lax.

Inte så "Tweed-mossigt" som man skulle kunna tro

Fiske med nät gillar inte jag i alla fall. Däremot är fiske på nätet något som jag gärna ägnar mig åt. Och är det något som man märker, när man "fiskar" på nätet, är att flugfisket inte är så mossigt som många tror. Från att kanske ha varit den mest traditionella fiskeformen, har nu flugfiske och dess utövare blivit yngre, vildare och ännu mer äventyrslystna. Det är inte längre brunöring vid en engelsk kalkström som är "the shit". Den nya generationen flugfiskare har för länge sen slängt etiketten och "måstena" till förmån för innovation och passion. Man fångar nya fiskarter på sina flugspön och sätten att binda flugor vet inga gränser.
Någon som fattat det nya flugfisket är thisisfly.com. Det är en nättidning om flugfiske, baserad i New York City!!! Och i den lär du inte hitta ett uns av mossa. Det du däremot hittar är otraditionella fiskeartiklar inramade i en formgivning som tar flugfisket till en helt ny nivå. I senaste numret får vi bekanta oss med flugfiskande illustratören Adam Haynes och hans fantastiska bilder.
Så surfa in på thisisfly.com ladda spellistan på sidan 15 och räkna med en timme eller två i en helt ny värld av flugfiske. Notera också att svenska gruppen Dungen finns med på spellistan i senaste numret.

onsdag 2 september 2009

Fiskelycklig utan fiskelycka

En åtanke signerad Itzak, från Fiske för alla, våren 2000
Vad är det som driver oss att gång efter annan åka på fisketur? Vad är det som är så lockande med fisket? Många skulle säkert hävda att det är det där första sugande draget i linan, precis när fisken tagit ditt drag eller fluga, som lockar gång på gång. Sug i linan, böjda spön och rusande fisk, det kan alla förstå har en lockande effekt.
Men det finns annat som drar i oss, som får oss att trots frånvarande fiskelycka och sparsamma fångster återvända för en stund vid vattnet. Och att det är något mer än att bara få fisk som lockar i spöfiske visar den historia som min granne berättade för mig.
Historien utspelade sig när han och hans fru vandrade i Sarek och var på väg till Rissajaure som skall vara Sveriges klaraste sjö. Sjön är 34 meter djup och står man en bit upp på berget kan man se botten. Anledningen till det stora siktdjupet är att sjön ligger högt upp – över 1000 möh – är näringsfattig och helt steril. Således är Rissajaure, eller Trollsjön som den också kallas, helt fri från organismer. Och att hitta fisk i Rissajaure är med andra ord helt omöjligt.
Deras dagsetapp närmade sig sitt slut och de slog läger i närheten av sjön. När de sen gick ner till sjön för att beundra den undersköna kvällen – naturen och utsikten var betagande – såg de att det stod en man och fiskade vid strandkanten. De insåg genast det tragikomiska i situationen. De kände sig också lite kluvna om huruvida de skulle berätta för lustfiskaren att sjön var fisklös. Min granne hade dock inte hjärta att låta mannen fiska vidare i okunnighetens vatten, utan närmade sig så sakteliga tills han var på samtalsavstånd. Han berättade för fiskaren hur det låg till med Rissajaure. Fiskaren, som inte rört en min under tiden som han förmedlats de trista nyheterna, vänder ut blicken över den vackra vyn, viker över bygeln på haspelrullen och kastar ett kast till, samtidigt som han säger: ”Det gör ingenting”.
Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den fiskaren minns fisketuren till Rissajaure som just en av de bättre.

Eder Itzak

tisdag 1 september 2009

Thomas tvivlaren

Enligt flugor.se så hade mönstret ändrats för att tillfredsställa önskemål från danskar. Meh!!! Jag tänkte först, att jag får väl prova den i alla fall. Men jag vet också att om jag inte tror på en fluga så fiskar jag den inte bra. Det bara är så. Och om jag inte tror på dem, där de ligger på köksbordet, så lär jag inte tro på dem när jag står utvadad i havet. Det kommer alltid ligga en våt filt av skepticism över de stackars oskyldiga små flugorna.
Så jag stoppade ner dem i ett kuvert och skickade tillbaka dem, så att någon annan, med större tilltro kan få nöjet att fånga sitt livs fisk på dem. För jag kommer inte få ett hugg på dem.