Förutom att jag fick nya skivan i posten släpptes även den goda nyheten att "Ge fan i våra vatten" stöder "Projekt Rädda Laxen". Det är Kåge och Byske älv som får ta del av pengarna som ska gå till att köpa upp rätten, att fiska med fasta, mängdfångande redskap vid älvarnas mynningsområden, från lokala byalag och yrkesfiskare. Hittills har elva fasta laxfällor köpts loss. Och man har friköpt fiskerätter och gjort avtal med yrkesfiskare – där de avstår från att fiska på viktiga platser längs laxens vandring – för flera hundra tusen kronor.
Igår när jag kollade brevlådan hade Pernilla Anderssons nya skiva "Ashbury Apples" kommit. Punktligt på dagen de lovat från Sportfiskarna. Skivan stöttar svensk fiskvård genom kampanjen "Ge fan i våra vatten".
Mitt i pulserande och livliga Temple Bar i Dublin – insprängt bland barer och restauranger – ligger legendariska Rory's Fishing Tackle Shop. En 19-årig, energisk och fisketokig Rory Harkin öppnade butiken 1959 och 50-årsjubilerar i år, vilket han säkerligen har firat åtskilliga gånger redan. Denna institution är en pärla och om du har vägarna förbi Temple Bar, vilket nästan alla som är i Dublin har, så är ett besök hos Rory ett måste. Det står till och med i turistbroschyrerna. 
Så var man hemma igen, efter två härliga dagars fiske vid Mörrumsåns FVO:s sträcka vid Ebbamåla bruk. Bruket ligger precis bredvid Ebbemåla. Ebbe och Ebba var förmodligen bygdens ledande och tongivande personligheter på sin tid. Eller så är det någon på Lantmäteriet som inte ser genusskillnaden på de båda namnen. Sträckan från bruket upp till Fridafors, 3,5 kilometer norrut, är så långt som lax och havsöring når i Mörrumsån. Men så har det inte alltid varit. Det var så sent som i slutet av mars 2004 som fiskvägarna förbi Hemsjö övre och nedre kraftverk invigdes. Två fiskvägar, 100 respektive 60 meter långa, ökade plötsligt åns reproduktionslokaler för lax och havsöring med nästan 50 %. Och efter fem år ser det nu ut som om fisken på allvar hittat upp till brukets vatten. Redan förra året hade laxen och havsöringen etablerat sig så bra att spöfisket efter de båda arterna kunde inledas. Och i år har 800 fiskar stigit förbi räkneverket i Hemsjö. I fjor vid denna tiden hade 1000 fiskar passerat men med lite mer regn och mindre sol så lär årets siffra öka. 
Har nu läst klart boken om Emån och tar nu fram Isabella Lövins "Tyst hav". Jag fick den av svärmor i julklapp men har liksom inte riktigt vågat öppna den. Jag vet att jag kommer att bli upprörd, ledsen och förbannad och det är väl därför jag skjutit på den käftsmäll som väntar. Så jag vill bara passa på att flagga för att det förmodligen kommer att bli en hel del indignerade och agiterade "åtankar" den närmsta tiden. Men innan dess blir det Laxlängtan i Mörrum i helgen.
Som jag nämnt tidigare så kräver en bra fiskebild mycket av fotografen. En skicklig fotograf ser det dramatiska, det komiska, det spännande i helt vanliga fiskesituationer och är där för att föreviga ögonblicket.
Klassiska Laxá i Adaldal en godkänd kuliss för lite produkfotografering.
Jag har kommit fram till att jag aldrig mer ska fiska efter regnbåge i Put & Take-vatten! Men det är ett löfte som jag vet att jag aldrig kommer att hålla. Jag har nämligen ungefär samma förhållande till Put & Take-vatten som jag har till flottiga pizzor. När jag ätit upp min pizza och dessutom tagit familjens lämningar, så blir jag alltid så där obehagligt mätt och däst. Det som kändes så rätt, när man ringde och beställde, är borta och jag är fullständigt övertygad om att ”aldrig, aldrig mer”.
Precis så är det med mitt Put & Take-fiske. Man är något så in i fiskesugen och väljer regnbågsfiske eftersom det är ett ”säkert kort”. SKITSNACK. Huggen uteblir och inom en halvtimme börjar frustrationen växa och koncentrationen krympa. Det hjälper ju inte heller att fisken är uppe och visar sig hela tiden. Efter någon timme och åtskilliga flugbyten senare växer drömmen om fjärran vatten och vilda fiskbestånd.
Och det är då det sker, jag säljer min själ till djävulen, i form av en Powerbait på den lilla nymfen. Röd och fin ligger den där och guppar som en naturtrogen pellets-imitation i ungefär 10 sekunder. PANG, fisk. Fisken gör en rusning och sen är det över. Mitt dåliga samvete lättas något när jag sätter tillbaka den fen- och menlösa varelsen. Präglad på pellets är dess naturliga instinkter uppenbarligen helt avtrubbade.
Av suget som var så starkt finns nu bara en fadd, lite olustig mättnadskänsla. Däst och småmuttrande plockar jag ihop mina prylar och lommar hemåt. På vägen undrar jag var naturupplevelsen tog vägen. Vad hände med passionen, och med lusten? Det kändes som om jag precis hade satt i mig en extra flottig pizza,. Man säger ”aldrig mer”, men sen står man där likväl och slår numret till pizzerian.
Det är tio år sen jag skrev detta och jag har faktiskt hittat regnbågsvatten som har så här fin fisk. Tre kilo torped i superkondition och med generna i behåll.
Jag hålller på att läsa om Pelle Klippinges eminenta bok om Emån. Denna fantastiska småländska å med så mycket unikt längs strandkanterna och i vattnet. Utter, mal lax och kanske världens största havsöringar hittar man i eller bredvid Emån.
Men oj vad mycket skit den stackars ån har fått utstå genom åren. Från att ha varit en 15 mil lång, stolt och stark jätte, har Emån genom åren fått se sina kraftfullla och livgivande forsar decimeras i takt med människans aningslösa dumhet. Men det är svårt att döma dessa entreprenörer, dessa utbyggare och tämjare av naturen som medvetet ondskefulla. De var barn av industrialismen och det var odelat positivt att vinna kraft ur naturen. Att naturen skulle fara så illa av ingreppen hade de ingen aning om.
Det är andra tider nu och vi har helt andra kunskaper nu. Så det man gjorde på Högsbyplatån 1988-90 ter sig därför ännu mer obegripligt. Nästan sju kilometer av ån vallades in, rätades ut och blev, med dynamit och grävskopor, en kastrerad kanal. Ett ingrepp som har påverkat hela ån menligt. Och här kan man ju inte skylla på industrialismen och 1800-talets aningslöshet. Det är ju nu detta har skett!
Och det är därför så skönt att läsa om familjen Ulfsparres ständiga kamp för ån. En kamp som ibland har verkat gå förlorad. Men passionen för ån och dess havsöringar har gjort att de hela tiden fortsatt kampen för naturen och mot dumheten.
Jag har varit och fiskat i Emån två gånger, båda gångerna uppe vid Fliseryd. Och båda gångerna var jag lika vilse som havsöringsfiskare. Och jag behöver väl inte säga att man inte fångar havsöring i Emån om man är minsta lilla vilsen.
Men ån har alltid fascinerat och jag har alltid drömt om att få fiska vid åns nedersta sträcka innan utloppet i Östersjön, på Familjen Ulfsparres vatten vid Ems Herrgård.
Jag har bara läst om detta mytomspunna fiske, där bara särskilt inbjudna får komma till och då efter att ha skrivit ett välformulerat brev där man ödmjukast ber om att få besöka ån med spö i hand.
Detta brev har ännu inte formulerats, i alla fall inte av mig. För jag har alltid trott att, "jag är inte värdig", eller att "jag kommer ändå aldrig att få en inbjudan". Men när min granne berättade att han skulle till Emån, kändes plötsligt Ems herrgård lite närmare, lite mindre omöjlig. Så nu har jag bestämt mig, jag ska skriva det där brevet till Göran Ulfsparre. Och be om det omöjliga, be att han gör min dröm sann, be ödmjukast om att få fiska Home, Sea, Stone, Barrett eller någon av de andra världskända poolerna.
Tills dess är det bara att fortsätta drömma.
Jag har ibland kommit på mig själv att ha sett en hel fotbollsmatch, på text-TV! Jo det är sant. I brist på radioutsändning eller rätt TV-kanal har jag hamnat på sidan 377. Jublat och skrikit och svurit beroende på vilken sida om bindesträcket det kommit upp en siffra. Min familj tycker att jag är lite konstig och jag kan väl hålla med om att det är ett lite märkligt beteende. Tilläggas bör väl att jag inte sitter och stirrar på TV-rutan hela tiden. Jag kompletterar matchen med en bok eller en tidning.
Var i fiskebutiken på Södra Esplanaden idag för att köpa en födelsedagspresent till min käre far som fyller år i morgon. Och jag kan ju konstatera att det har hänt en hel del sedan den förre ägaren. För när jag stod där och letade efter rätt spö och rulle till min far, kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på den äldre mannen som höll på att köpa sig ett havsfiskespö och rulle. Han skulle fiska torsk från turbåtarna i Sundet. Den unge mannen i butiken lotsade honom hjälpsamt genom valen av spö, rulle och lina.
För några år sen var det ytterst nära att en allmän fiskevårdsavgift infördes. Utredningar om hur fiskevården skulle finansieras var klara. Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund hade lämnat ett positivt remissvar. Och på nätet, i forum och annat var sportfiskeentusiaterna övervägande positiva, om än med den traditionella skepticismen om var pengarna hamnar egentligen. Så Sportfiskesverige var mer eller mindre helt överens, att det var bra att man, om man var över 15 år och ville fiska med handredskap i Sverige, skulle få betala en avgift på 200:- per år. Något som enligt beräkningar skulle dra in runt 80 miljoner kronor till fiskevård av svenska vatten. 
Bilder scannade ur Napp och Nytt 2000. Fotograf Jesper Lindgren
Det är drygt två år sen som första "Ge fan i våra vatten"-plattan gavs ut. På den plattan bidrog band som Soundtrack of our lives, The Hives, Moneybrother, Hellacopters, Backyard Babies m fl. Ett gäng fisketokiga rockmusiker har med detta initiativ dragit in 400 000 kronor till fiskevård sedan plattan släpptes i maj 2007. Under dessa två år har staten bidragit med... ja säg det. Inte är det mycket i alla fall.
Blev av en god vän uppmärksammad på ännu en nättidning. Catch Magazine fokuserar på foto och film och kom ut första gången för ganska precis ett år sen. Det är inte lika hippt och ballt som This is fly men vi får oss till livs några fantastiska, nästan overkliga flugfiskebilder. Sen kan man ju ha en hel del åsikter om deras logga och typografering. Men som sagt fokus ligger på de vackra bilderna. Kolla även in deras blogg på catchmag.blogspot.com.
På Irland startade Central and Regional Fisheries Boards, inför årets säsong, en ny giv som ska främja catch & release av den vilda atlantlaxen. Om man fångar och sätter tillbaka 15 laxar får man ett guldmärke att stolt sätta på rockslaget eller på kepsen. Fångar man och sätter tillbaka mellan tio och 14 laxar får man ett silvermärke. Bronsmärket kräver mellan fem och nio laxar. Catch & release av en lax ger dig ett tygmärke. Alla som ansöker om ett märke är dessutom med och tävlar om fiskedagar vid attraktiva sträckor i välkända irländska laxvatten.
Fiske med nät gillar inte jag i alla fall. Däremot är fiske på nätet något som jag gärna ägnar mig åt. Och är det något som man märker, när man "fiskar" på nätet, är att flugfisket inte är så mossigt som många tror. Från att kanske ha varit den mest traditionella fiskeformen, har nu flugfiske och dess utövare blivit yngre, vildare och ännu mer äventyrslystna. Det är inte längre brunöring vid en engelsk kalkström som är "the shit". Den nya generationen flugfiskare har för länge sen slängt etiketten och "måstena" till förmån för innovation och passion. Man fångar nya fiskarter på sina flugspön och sätten att binda flugor vet inga gränser.
Eder Itzak
Enligt flugor.se så hade mönstret ändrats för att tillfredsställa önskemål från danskar. Meh!!! Jag tänkte först, att jag får väl prova den i alla fall. Men jag vet också att om jag inte tror på en fluga så fiskar jag den inte bra. Det bara är så. Och om jag inte tror på dem, där de ligger på köksbordet, så lär jag inte tro på dem när jag står utvadad i havet. Det kommer alltid ligga en våt filt av skepticism över de stackars oskyldiga små flugorna.