Det finns inget dåligt väder

En åtanke signerad Itzak, från Fiske för alla, 2000

Jag hade en gång en scoutledare och han var precis så där hurtig och rosenkindad som bara en scoutledare kan vara. Han hette dessutom Flink. Han levde som han lärde, friskt och efter devisen, att det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.

Eftersom min timing, när det gäller att få lämpligt fiskeväder alltid har gäckat mig, lever även jag efter denna devis, med ett litet tillägg: det finns skitväder.

Jag och två av mina vänner brukar göra fisketurer som är mer än bara endagsturer. Dels för att vi bor utspridda över landet och inte träffas så ofta, dels för att vi har en barnslig fascination för lägerliv med öppen eld och korvgrillning. Men vädret har för vana att inte ta någon hänsyn till våra fiskeplaner och det har hänt mer än en gång att vi blivit överrumplade, inte av dåligt väder, för det finns ju inte, utan väder som ställer krav på såväl klädarsenal som tålamod.

Som det där havsöringsfisket vid skånska Haväng. Vi anlände på eftermiddagen och Östersjön visade sig för ögonblicket från sin allra bästa sida och vi beslutade oss för att börja fiska direkt. Men det dröjer inte länge förrän ett oroväckande mörker närmar sig norrifrån och det dröjer blott minuter tills vi är omslutna av ett rejält snöoväder. Precis då fick jag kvällens enda öring. För det blev svårt, för att inte säga omöjligt att fiska och vi beslutade oss för att ta itu med natthärbärget.

Morgonen bjöd på gnistrande solsken, tre decimeter snö och 10 minusgrader, men det vände ju så klart i takt med påklädandet. En titt ut ur vindskyddet: solsken. Vadare på och spö i hand: snöstorm. Behöver jag säga att vi inte fick någon fisk den dagen. Men jag frös inte, tack vare Flink och lager-på-lager-principen.

Sommaren -98, en riktig skitsommar. Det regnade under hela maj och i början på juni var det fortfarande kallt, blåsigt och regnigt – perfekt väder för laxfiske i Mörrumsån. Samtal ringdes, e-mail skickades, fiskekort beställdes och planen tog form. Väl där utmejslades morgondagens strategi vid lägerelden innan vi kröp ner i sovsäckarna. Redan klockan fem på morgonen började vi dock ana oråd. Vi vaknade då av att tältet var olidligt varmt. Och det visade sig snart att vi hade lyckats pricka in den sommarens absolut varmaste dag. Det finns kanske inte dåligt väder, men skitväder finns det gott om. Och det är bara att anpassa sig. Och den dagens anpassningen var att lägga sig i gröngräset och sola. Det senaste exemplet var, när vi efter en tids milt väder bestämde oss för en havsöringstur till sydkusten. Tror ni inte det fryser till i samma ögonblick som vi bestämde tid och plats. Det var bara att agera isbrytare. Dagen därpå såg vädret – ur isfiskesynpunkt – lovande ut och vi bestämde oss för att prova lite pimpelfiska kommande helg. I skrivande stund visar termometern på +4°, vilket innebär att våra planer återigen gäckas av vädergudarna.

Men dålig vädertiming är nog något som vi tre måste lära oss att hantera och leva med. Liksom vi spöfiskare måste lära oss hantera – inte leva med – att det finns politiker som tillåter kustnära industrifiske i Östersjön. Det är kanske som med väder, att de finns inga dåliga politiker, bara dåliga beslut. Men glöm inte tillägget: det finns skitpolitiker Eder Itzak

Meningslös livsviktighet

En åtanke signerad Itzak, från Fiske för alla, 2000

Jag funderar ofta vad det är som är så fascinerande med fisket. Och i likasinnades sällskap fortsätter funderingarna och vi höjer gärna fisket till närmast andliga höjder. Men så plötsligt stöter man på människor som undrar varför man fiskar. Jag fick en sån fråga av en kvinnlig arbetskamrat häromdagen. ”Om du inte dödar fisken och äter upp den, varför fiskar du då?” Hennes fråga hade inga som helst moraliska värderingar om huruvida vi har rätt att döda fisk eller inte. Hon tyckte bara att det verkade meningslöst att fiska om man ändå släppte tillbaka fisken. Något överrumplad av hennes krassa inställning till min stora passion här i livet kunde jag stammande bara leverera några lama svar som att det är kul, roligt, bla, bla, bla.

Jag funderade en stund och sen frågade jag kollegan om hon bara gör saker som är absolut nödvändiga och meningsfulla. För det är ju faktiskt så, att det som är roligast i livet och som man helst gör, ofta är fullständigt meningslöst. I alla fall om man skall se till vad som är nödvändigt för att överleva.

Hon verkade inte riktigt vilja förstå mitt resonemang. Så då frågade jag henne om man bara skall ha sex i barnproducerande syfte. Ett i mina ögon dystert scenario, som skulle inskränka de flesta svenskars kärleksliv till drygt två herdestunder per liv. Vissa hade säkert kommit upp i fyra, fem tillfällen men nog tycker jag att det verkar vara i snålaste laget. Kollegan verkade nu vara mer villig att följa mitt sätt att resonera. För hur trist vore inte livet om vi bara gjorde saker för att det var absolut nödvändigt. Bye, bye musik, sång och dans. Hej då kärlek, hockey-VM och fotbollskväll, ja all idrott och all TV för den delen. Men så är det ju tack och lov inte och alla dessa så kallade meningslösa ting är ju faktiskt livsnödvändiga för oss människor. Vi har fått en hjärna att tänka med och en kropp att känna med. Vi är en av få arter som kan känna saker och veta varför. Det är därför vi läser böcker, lyssnar på musik och söker fisken i floden fast vi inte behöver det. Vi kan ju alltid gå till frysdisken och köpa ett block ishavstorsk för vår överlevnad. Men vi har under årtusenden varit tvungna att fiska och jaga för att överleva. Och det raderar man inte bort ur genbanken på de futtiga år som djupfryst fisk funnits i snabbköpens frysdiskar. (Notera att denna krönika skrevs innan det blev känt hur illa ställt det är med fisken i haven.)

Vi har alltid samlat och jagat vår föda, så när den serveras färdigstyckad i frigolitlådor, infinner det hos vissa av oss ett otillfredsställt behov. Och jag vill hävda att vårt behov att fiska förmodligen är lika basalt och djupt rotat i oss människor som vårt behov att fortplanta oss. Men det lär ju ändå alltid finnas de som hellre stillar sina behov, sin lust och passion med halvfabrikat.

Jag är inte en av dessa.

Eder Itzak

Regnbågspizzadilemmat

En åtanke signerad Itzak, från Fiske för alla, 1999

Jag har kommit fram till att jag aldrig mer ska fiska efter regnbåge i Put & Take-vatten! Men det är ett löfte som jag vet att jag aldrig kommer att hålla. Jag har nämligen ungefär samma förhållande till Put & Take-vatten som jag har till flottiga pizzor. När jag ätit upp min pizza och dessutom tagit familjens lämningar, så blir jag alltid så där obehagligt mätt och däst. Det som kändes så rätt, när man ringde och beställde, är borta och jag är fullständigt övertygad om att ”aldrig, aldrig mer”.

Precis så är det med mitt Put & Take-fiske. Man är något så in i fiskesugen och väljer regnbågsfiske eftersom det är ett ”säkert kort”. SKITSNACK. Huggen uteblir och inom en halvtimme börjar frustrationen växa och koncentrationen krympa. Det hjälper ju inte heller att fisken är uppe och visar sig hela tiden. Efter någon timme och åtskilliga flugbyten senare växer drömmen om fjärran vatten och vilda fiskbestånd.

Och det är då det sker, jag säljer min själ till djävulen, i form av en Powerbait på den lilla nymfen. Röd och fin ligger den där och guppar som en naturtrogen pellets-imitation i ungefär 10 sekunder. PANG, fisk. Fisken gör en rusning och sen är det över. Mitt dåliga samvete lättas något när jag sätter tillbaka den fen- och menlösa varelsen. Präglad på pellets är dess naturliga instinkter uppenbarligen helt avtrubbade.

Av suget som var så starkt finns nu bara en fadd, lite olustig mättnadskänsla. Däst och småmuttrande plockar jag ihop mina prylar och lommar hemåt. På vägen undrar jag var naturupplevelsen tog vägen. Vad hände med passionen, och med lusten? Det kändes som om jag precis hade satt i mig en extra flottig pizza,. Man säger ”aldrig mer”, men sen står man där likväl och slår numret till pizzerian.

Eder Itzak.

Det är tio år sen jag skrev detta och jag har faktiskt hittat regnbågsvatten som har så här fin fisk. Tre kilo torped i superkondition och med generna i behåll.

Fiskelycklig utan fiskelycka

En åtanke signerad Itzak, från Fiske för alla, våren 2000

Vad är det som driver oss att gång efter annan åka på fisketur? Vad är det som är så lockande med fisket? Många skulle säkert hävda att det är det där första sugande draget i linan, precis när fisken tagit ditt drag eller fluga, som lockar gång på gång. Sug i linan, böjda spön och rusande fisk, det kan alla förstå har en lockande effekt.

Men det finns annat som drar i oss, som får oss att trots frånvarande fiskelycka och sparsamma fångster återvända för en stund vid vattnet. Och att det är något mer än att bara få fisk som lockar i spöfiske visar den historia som min granne berättade för mig.

Historien utspelade sig när han och hans fru vandrade i Sarek och var på väg till Rissajaure som skall vara Sveriges klaraste sjö. Sjön är 34 meter djup och står man en bit upp på berget kan man se botten. Anledningen till det stora siktdjupet är att sjön ligger högt upp – över 1000 möh – är näringsfattig och helt steril. Således är Rissajaure, eller Trollsjön som den också kallas, helt fri från organismer. Och att hitta fisk i Rissajaure är med andra ord helt omöjligt.

Deras dagsetapp närmade sig sitt slut och de slog läger i närheten av sjön. När de sen gick ner till sjön för att beundra den undersköna kvällen – naturen och utsikten var betagande – såg de att det stod en man och fiskade vid strandkanten. De insåg genast det tragikomiska i situationen. De kände sig också lite kluvna om huruvida de skulle berätta för lustfiskaren att sjön var fisklös. Min granne hade dock inte hjärta att låta mannen fiska vidare i okunnighetens vatten, utan närmade sig så sakteliga tills han var på samtalsavstånd. Han berättade för fiskaren hur det låg till med Rissajaure. Fiskaren, som inte rört en min under tiden som han förmedlats de trista nyheterna, vänder ut blicken över den vackra vyn, viker över bygeln på haspelrullen och kastar ett kast till, samtidigt som han säger: ”Det gör ingenting”.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den fiskaren minns fisketuren till Rissajaure som just en av de bättre.

Eder Itzak

Itzak, den fulländade fiskaren

1998 var Internet fortfarande i sin linda. Bloggare var inte direkt vardagsmat. Man fick nöja sig med diverse rättshaverister och konspiratörer och deras insändare i tidningen. Nja det är inte riktigt sant. Fiske.nu hade ju sitt plank där spöfiske stöttes och blöttes. Här fanns Jaffa, Gös-Jonas och andra med "roliga" namn. Vad skulle jag kalla mig? Jag hade precis läst ut Izaak Waltons "Den fulländade fiskaren". Och krampen i skrattmusklerna hade knappt lagt sig efter att ha jobbat med Vulkteaterns "Denna, Penna, Bensin". Där jag för första gången fick ta del av Anders Jansson och Johan Westers underbara karaktär Itzhak Skenström. En galen fiskare från 1600-talet, som trodde att svalorna dök ner och övervintrade på sjöbotten och en galen musikprofessor, som menade att det var JS Bach:s son som uppfann Moonwalken och inte Michael Jackson. Ja det är en kombination som skulle kunna tillåta en och annan vansinnig kommentar på "planket". Och det blev en del "störiga" men också en hel del lysande inlägg i en annars så "gubbmossig" ton.

Den ena ledde till det andra och snart hade Itzak en egen krönika i Fiske För Alla. Jag tänkte blåsa liv i dessa krönikor och publicera dem här på bloggen. Lite som Shanti Rooney som blåser liv i sina uppsatser från högstadiet. MNK.

Det spekulerades en del i vem den där Itzak kunde vara och riktigt smickrande var det när ryktet gjorde gällande att Itzak var min personlige favorit Mikael Engström, fiskeskribenten som även har skrivit de eminenta böckerna om Atomragnar.