Personligt rekord på kustöring!

Tack farbror i grön verkstadsoverall, för hjälp med foto.

 Ett inställt möte gjorde en lucka i kalendern och efter en titt på klart.se så begav jag mig ner till sydkusten. Jag var där i söndags men då satte gammal sjö och "kaffesumpsvatten" käppar i hjulet. Att sitta i bilen i nästan två timmar och fiska en kvart är aldrig bra för själen eller för fiskesuget som inte stillades. Det förvärrades dessutom när Martin ringer och berättar att de hittat fiskbart vatten och att en fiskare hade fått en knallblank på 72 cm. Så det var med tillförsikt jag riggar spö och beger mig till det där gamla vanliga revet som man gått och nött i snart 20 år. Det var fortfarande högt vatten men det var halvklart och ganska optimalt. Lagom grumligt blandat med klara stråk är alltid bra. Provar i bägge ändar av revet men där var ingen hemma. Träffar en lokal förmåga som också nött revet under 20 års tid. Skillnaden är vår fångststatistik. Han menar på att "ett bra år så får man en sådär 90 - 100 havsöringar." !?!? Förra året var kass, då fick han bara nio och året därpå var också kass, då fick han bara runt 20 st. !?!? Jag tröstar mig med Mammas gamla devis, att om man får chokladpudding varje dag så är det inte lika kul med chokladpudding. Fast trots all den "chokladpuddingen" såg han allt annat än blasé ut. Jag berättade om ett ställe jag varit på i söndags som jag tyckte såg "hett" ut. Han bekräftade mina aningar och jag blev plötsligt sugen på att öka på min fångststatistik, så jag sa hej och körde vidare.

Var är dom? Där, där, där det bular upp sig!

Väl framme såg det ännu hetare ut än i söndags. För ett otränat öga kan det kanske bara se ut som ett stort plant hav. Men om man studerar vågorna och ser var de "bular" upp sig eller bryter så kan man lokalisera var reven finns även om man inte ser några stenar. Det är dessa som är mina favoritlokaler. Ställen med sten massa sten som sticker upp gör det inte för mig. Hävdar med bestämdhet att det är stenarna under ytan som gör mest nytta.

Klockan är strax efter 13.00 när jag slår mig ner på stranden och spanar ut över vattnet. Mycket vatten är det där ute. Jättemycket. Det är jämngrått men nästan vindstilla dagar med 4 plusgrader i januari är man inte bortskämd med. Lunchmackan smakar extra gott och teet lika så. Vill börja fiska men har under åren lärt mig hur viktigt det är med pauser, då man tillåter sig att stanna upp, njuta en stund och bara ta in omgivningarna. Ni hör hur man blir när man fångat personbästa, mjuk, finstämd, sentimental och inte så lite naturromantisk. Nåja, det får ni liksom ha överseende med.
       Jag stänger ryggsäcken slänger upp den på ryggen och tar några kliv ut i vattnet. Har sikte på en sten som vid var tredje dyning avslöjar sin position. Jag börjar kasta och jag har kanske fiskat mig fem, tio meter västerut när det plötsligt tar stopp i hemtaget. Jag lyfter spöet, gör mothugg och löslinan fullständigt fräser genom mina fingrar. Jag har glömt spänna bromsen på rullen så jag kan inte bedöma storleken på fisken när den drar ut lina från rullen. Jag spänner bromsen något och får då känna gunget i spöet. Precis då bryter fisken ytan, 25 meter ut. Och ur mig kommer ett genuint förvånat "HELVETE!!!". Jag inser direkt hur stor fisken är och pulsen dubbleras. Fisken rusar i sidled och hoppar igen. Återigen kommer det ett "HELVETE!!!". Börjar bli lite orolig att den nog kan bli svår att få stopp på. Ännu ett hopp där den visar sig. Gissa vad? Ja, det blir ett "HELVETE!" till, fast nu bara med ett utropstecken. Känner mig plötsligt som Mikael Nyqvist i Millenniumtrilogi-filmerna. Det trista med stora rekordfiskar (tror jag, har inte fått så där jättemånga) är att man oroar sig mer för att tappa dem än man njuter av att ha något stort på. Det är synd.
     Den gör några rusningar till men sen blir den så där havsöringsslö och därmed ganska medgörlig. Ja, nästan väldresserad för den tar riktning rakt upp mot land och synen av strandade valar dyker upp i mitt adrenalinstinna huvud. Landningen blir odramatisk och jag lägger den i den våta tången. Jag tar fram måttbandet och sträääääcker ut det över fisken. Från stjärt till nos mäter den 82 centimeter. 82! Jamen fatta vilken fisk alltså. Och det är inte direkt en besa. Bra kondition, ganska fet men långt ifrån blank och med liten skada på stjärtfenan. Och det var med full vigör som den spratt iväg när jag satte tillbaka den.
      Har ni några kvalificerade uppskattningar av vikten så varsågod att kommentera. Jag vill också passa på att tacka den snälla förbipasserande farbron i den knallgröna verkstadsoverallen som hjälpte mig att ta en bild på mig och min personbästa kustöring.
Behöver jag säga att jag inte var helt fokuserad när jag fortsätter fiska efter en liten paus. Det blir en kort vända med ett fånigt leende på läpparna som enda resultat.

Kolla in fisken. Och notera gärna 50 cm-tejpen på spöet.

Jag har nog världens bästa vänner!

Det kom ett brev med posten idag. Det var från min kompis Malin. Först såg jag inte vad det var.  Men hon hade hittat något som jag skulle vilja kalla för unika rariteter. Något som verkligen reflekterar ABU:s glansdagar. Det var en påse med drinkpinnar! Underbart Malin! Så glad jag blev. Undrar vilket år de var med i Napp & Nytt? Och undrar varför de inte tillverkas längre? Nu måste man komponera en lämplig drink som passar till pinnarna. Förslag någon?

Fredningsområdena för havsöring i Skåne

Svårt att hålla koll på fredningsområdena och tiderna som gäller för havsöringsfiske runt de skånska åarnas mynningar? Nu kan du hitta direktlänken till Länsstyrelsens hemsida här ute till höger.

Årets nolla är spräckt!

Det tog fyra turer innan årets första kustöring ville kliva på. Nu kan jag väl i ärlighetens namn inte kalla alla de tre tidigare turerna för några helhjärtade insatser. På gårdagens tur fick jag tex sällskap av de minsta barnen. Det var studiedag och vindarna var gynnsamma för en fisketur. Och de var inte direkt svårövertalade. Men, det tog ungefär fyra minuter för yngste sonen att sätta sig på rumpan i vattenbrynet. Och det är svårt att koncentrera sig när man får släppa spöet för att lyfta upp barn, hjälpa att kissa, byta blöta vantar och svara på tretusen djur-, natur-, väder och vindrelaterade frågor. Men de var tappra och jag imponerades av mig och mitt tålamod. Det har förbättrats med åren. Väsentligt. Men det blev bom för tredje gången det här året. Och även om det inte är en helt katastrofal statistik så blir jag alltid frustrerad och stressad innan årets första är landad.

Emellanåt var vädret ganska bra.

Så när det sprack upp i förmiddags och solen kom fram så kunde jag inte hålla mig utan tog en paus från mina uppdrag och körde ut till havet. Lagom framme vid vattnet så går solen i moln. Det mojnar dock och jag kan kasta åt alla håll jag vill. Något som vinden inte alltid tillåter. Jag fiskar mig runt udden och närmar mig gränsen till fredningsområdet. Och då kommer det förlösande suget i linan. En Polarmagnus med orange fronthackel var tydligen intresant för denna lilla gynnare på 31 cm. Men förstafisken kan i stort sett vara hur liten som helst. Den psykologiska effekten är lika stor oavsett om fisken är 20 eller 70 cm. Hade jag satt i batteriet ordentligt i kameran så hade ni dessutom fått en bild på den. Nu ville inte kameran.
     Jag lägger några kast till men den var ensam. Det blir fika och SMS. De närmaste måste ju få veta att det är slut på humörsvängningarna.
     Solen tittar fram igen och vinden ökar och jag börjar på pålandssidan. Känns het i ungefär tre kast men sen blir det för blåsigt att kasta in i vinden. Rundar udden och börjar närma mig platsen där fisken tog. Då kommer det en glad fiskare, mossar på mig, sätter ner sin ryggsäck och riggar sitt haspelspö. När han är klar spanar ut över vattnet och kliver i 30 meter precis framför mig. Det måste varit uppenbart att jag fiskade av revet i den riktningen. Tålamodet har som sagt blivit bättre med åren och trots att det bubblar inombords ropar jag inget utan fiskar mig utåt istället. När jag sen tar en paus korsas våra vägar och vi har en givande diskussion om var fredningsgränsen egentligen går och lär oss båda något nytt. Jo, jag kunde ju inte låta bli att undra om han inte klev i lite väl nära. Och då ber han så mycket om ursäkt och erkänner att han var lite osäker. Trevlig pratstund och bekantskap trots den irriterande starten. Och vi var helt överens om att flugfiskaren som dök upp definitivt fiskade innanför fredningsområdet. Och även om man kanske inte borde bli förvånad så blev jag det ändå.

Spinnfiskaren till höger står på gränsen till fredningsområdet. Flugfiskaren längst bort står en bra bit innanför. Jag tycker att det minsta man kan begära är att folk har koll på gränser och regler innan de ger sig ut.

Den "felfiskande" fiskaren undviker oss när han passerar. Annars brukar man ju stanna till och höra hur det gått. När jag sen passerar honom på vägen till bilen gör han inte den minsta ansträngning att mossa. Han tittar bara rakt fram. Att han var en "sån" som skiter i sin omgivning och regler var ju ganska tydligt. Och jag lovar att han hade bett en fara åt helvete om man påpekat att han fiskat innanför fredningsområdet. Fast med tanke på att det här är det närmsta en "idiot" jag stött på under mina 20 år längs de skånska kusterna så får man vara ganska nöjd.

På västkusten intet nytt!

Idag var det dags för kustöringspremiär. Vädret var ganska bra. Sydvästliga vindar mellan fem och sex s/m. Det kändes mer april än januari. Men jag gick en tjock och tung bomrunda! Inte ett enda hugg på hela dagen. Fiskekompisen Christoffer lyckades däremot landa tre småttingar. Och det är ju fisk det med. Året kan med andra ord bara bli bättre.