torsdag 22 december 2011

Det verkar som om den vilda laxen ändå har lite goda vänner.

I tisdags kom så beslutet angående laxfisket i Östersjön från HaV, Havs och Vattenmyndigheten. Och för alla oss som oroat oss för den vilda laxen var det ett mycket välkommet beslut.

Yrkesfisket efter lax i öppet hav i Östersjön fasas ut till 2013. Det är följden av Havs- och Vattenmyndighetens beslut idag. Syftet med beslutet är att öka skyddet för den vilda laxen i Östersjön. Den svenska laxkvoten ska istället i första hand gå till det fiske som görs med fällor nära älvarnas utlopp, framför allt i Norrland där de flesta och viktigaste laxälvarna finns.
Beslutet om att stoppa fisket i öppet hav är för att man vill kunna styra fisket så det bedrivs på platserna med de mest livskraftiga bestånden. Kustnära fällor är att föredra då lax från vilda respektive odlade bestånd blandas ute i Östersjön. Och fisket i öppet hav kan inte särskilja hotade vildlaxbestånd från odlad lax eller vild lax från starkare bestånd.  


Läs pressreleasen från HaV här



onsdag 7 december 2011

Med såna vänner behöver laxen inga fiender

I gårdagens BLT kunde man läsa artikeln ovan. Och om man bara läser rubriken kan man tro att vinden vänt, tuppen galt, klockorna slagit och helvetet har frusit. Och man blir för ett kort ögonblick lite varm i hjärtat och glad att den vilda Östersjölaxen får hjälp från oväntat håll. Men jag behöver inte läsa många rader förrän värmen sipprar ur mitt hjärta och mitt glada leende omvänds till ett snopet uttryck. Jag vet ju att jag inte ska ta emot godis ifrån främmande. När den värsta besvikelsen lagt sig blir jag mest förbannad. Inte över yrkesfiskarna utan över hur en tidning så ensidigt tar ställning för en sida av problematiken.
      För artikeln handlar inte om hur yrkesfiskarna anser att laxen ska räddas, den handlar bara om yrkesfiskarnas kamp om att få fortsätta fiska vild Östersjölax. Det finns inget som antyder på att yrkesfiskarna skulle visa på något slags intresse i att ta ansvar för fiskens fortlevnad.
      Och att man som reporter i Blekinge, inte har koll på att den minskade tillgången av lax sätter tydliga spår i ett samhälle som Mörrum, är för mig ett mysterium. Denna lilla by och bygden däromkring har alltid levt av laxen. I något mer modern tideräkning är det laxen i form av fisketurism som utan konkurrens bidraget med mest till samhället. Och om laxen fiskas ut ännu mer är och spöfiskarna slutar komma till Mörrum är det betydligt fler som förlorar sin sysselsättning än de yrkesfiskare som "kämpar" för laxen. Och att skriva att "Yrkesfiskare kämpar för laxen" är lika absurt som att skriva att "Pedofiler kämpar för barnen". Och nä, jag menar inte att yrkesfiskare är pedofiler. Vill bara visa på rubriksättarens idiotiska val av ord. Läs gärna mitt inlägg om "Den siste kustfiskaren" här. Då ser ni att jag inte vill bli av med det kustnära yrkesfisket.


Tack Normann för inscanning av artikel.

tisdag 6 december 2011

Julklappstips

Konstaterar att det bara är 26 dagar kvar till Öringspremiären. Och som en del av er redan är bekanta med så "begår" jag alltid premiär den 2:e januari. (Sonen fyller år den 1:e.) Men innan dess hinner vi med lite Lucia-, jul- och nyårsfirande. Och för en flugfiskare finns det mycket prylar att plita ner på en önskelista. Och om det står "keps" på någon i din närhets önskelista så kan du hitta den här hos Hunden och Herden som drivs av min gode vän Peter. Förutom kepsar till fyndpriser hittar du det mesta som behövs för att se riktigt "lantengelsk" ut.

onsdag 23 november 2011

Ekologisk mångfald eller girig enfald?

video
När man ser en sån här film om hur man efter nästan 100 år släpper floden Elwha fri känner i alla fall jag, förutom glädje, någon slags förståelse inför människans innovations- och utvecklingskraft. En förståelse för det som med dagens kunskap framstår som ekologisk galenskap. För hundra år sen var naturen lika mycket kopplad till död som till överlevnad. Där fanns djur att jaga, fisk att fånga, vatten att dricka. Och allt man behövde fanns i till synes outsinliga mängder. Men det fanns också mörker, vilda djur, kända och okända faror. Naturens kraft är stor och det var inte så konstigt att människan kände ett behov att kontrollera den. Man ville tämja naturen, allt för att den skulle kunna utnyttjas i människans tjänst. För detta krävdes uppfinningsrikedom och innovationer. Vildmarken var så stor och så oöverskådlig att tystandet av några forsar, tämjandet av några floder inte skulle göra någon skillnad. Och det var ju för mänsklighetens framåtskridande. Något som den nordamerikanska ursprungsbefolkningen inte direkt höll med om.
Det är denna strävan att utvecklas som tagit oss hit, som gjort oss till dom vi är idag. Att bara förakta och ta avstånd från detta vore som att älska biffen på tallriken men hata bonden som fött upp kon. Så det är inte helt okomplicerat med mänsklighetens utveckling. För utan utvecklingen hade många mindre lyckade "framåtskridande" fortfarande stått och stampat. Det vi måste göra är att dra nytta av dåtidens både bra och dåliga lösningar och sträva efter ett bättre sätt. Här får du lära dig mer om vattenkraftens effekter på naturen.
Vår kunskap är ju så mycket större än för hundra år sen. Och vi vet nu att vattenkraft, förvisso fortfarande är en klimatsmart energikälla, också är en ekologisk katastrof. Trots detta vill kraftbolag fortsätta att tämja och tysta våra forsar och stoppa våra lekvandrande fiskar från att föröka sig. Och det innan de ens tagit ansvar för de kraftverk som redan finns. Färre än 3 % av Sveriges vattenkraftverk har fungerande vattenvägar för lekvandrande fisk. Och det är inte i mänsklighetens framåtskridandes tjänst de vill göra detta. Utan av girighet. Och om det inte är för klimatets skull de vill bygga ut vattenkraften och om det står mellan ekologisk mångfald och girig enfald så är det inte längre särskilt komplicerat. Och att göra på samma sätt som för 100 år sen är ju direkt korkat.

onsdag 16 november 2011

Hur bra är bra egentligen?

Utan att vara särskilt vetenskaplig kan jag bara konstatera att i stort sett alla kraftbolag som det senaste året figurerat i samband med negativ miljöpåverkan finns med på Naturskyddsföreningens lista Bra Miljöval. Fortum har precis torrlagt Bollnäsströmmarna, vilket knappast kan vara ett bra val för miljön. Och en bråkdel av kraftbolagen har byggt vattenvägar, vilket utarmar den biologiska mångfalden då lekvandrande fiskarter dör ut.
För SNF:s trovärdighet så kanske de borde ompröva hur "grön el" ska ut. Ska jag våga tro på SNF så skulle jag vilja se tuffare tag. Tag som förmodligen kommer att kännas i deras bokslut. Och om de inte vill riskera att stöta sig med kraftbolagen så får de nog finna sig i, att deras certifiering fortsättningsvis kallas för "Halvbra Miljöval". Och då är jag ändå generös. Läs gärna mer om vattenkraft och dess miljöpåverkan på Älvräddarna.se

tisdag 15 november 2011

Ibland kan man faktiskt rapportera om goda nyheter.

Hedefors kraftverk. Bild: Christina Lindhagen
Lerums Fjärrvärme, Kammarkollegiet och Sportfiskarna har kommit överens om att det ska byggas en fiskvägen vid Hedefors kraftverk när Länsstyrelsen ombildat området till naturreservat. Det kommer inte ske i morgon men om några år kommer laxen i Säveån få betydligt större lek- och uppväxtområden. Även ålen kommer att gynnas av fiskvägen. Om det nu finns någon ål kvar när fiskvägen väl är klar.
Det blir en fiskväg i Säveån | Allt om flugfiske

torsdag 10 november 2011

Mer om pengar mindre om miljö.

Kan läsa i Dagens Media att Vattenfall ändrar i sin kommunikationsplattform. Från att ha pratat miljö ska de nu adressera plånboksfrågorna.
– Vi har pratat om miljö hela tiden, men för få är villiga att lyssna. Sedan kan det bli en negativ spinn, ju mer man slår sig för bröstet, desto mindre trovärdig blir man, säger Linus Almqvist, varumärkes- och sponsringschef på Vattenfall.
Tycker det låter som en lysande ny inriktning. Att Vattenfall och de övriga kraftbolagen vet mer om pengar än miljö är ju ingen direkt nyhet. Sen kan ju villigheten att lyssna ha något att göra med att kraftbolagen inte haft någon trovärdighet i miljöfrågorna på mycket länge.

torsdag 6 oktober 2011

Naturintresse, inget för förortsbor?

Jag vet att man inte ska uppröras av aftonbladet.se men när jag läser Jan Guillous uttalande om Zlatan och hans jakt- och naturintresse så blir jag inte bara upprörd. Jag blir förbannad, irriterad, förvånad och börjar leta tecken på att han blivit felciterad. SÅ korkat var det han sa. Vad sa han då när han fick höra om Zlatans jaktintresse?
– Zlatan? Söte Jesus. Det verkar kolossalt pinsamt. Han har inget naturintresse, ingen anknytning till jakt och kan säkert ingenting om saken. Sådant är alltid pinsamt.
– Jag tror inte att Zlatan har ett genuint jaktintresse. Han har vuxit upp i en förort med mycket begränsad tillgång till natur och har haft fotboll som sitt stora intresse. Det är lika absurt som att Zlatan plötsligt skulle få för sig att han var svampplockare.
Man dånar, eller hur?! Spontant skulle jag vilja säga att det kanske just är avsaknaden av vildmark och natur som gör att han vill utforska det nu. Han har ju dessutom de ekonomiska förutsättningarna att ta igen det han missade i förorten. Menar Jan Guillou på fullaste allvar att om man är uppväxt i förorten så kan man, eller får man inte ha ett naturintresse utan att vara pinsam?
Att bege sig ut och njuta av naturen är kanske inte det första man tänker på när livet man lever är ansträngt på alla möjliga sätt. Och jag undrar om inte det där med natur är en klassfråga.
Tror det är många i förorten som skulle tycka det skulle vara hur spännande som helst att hänga med på jakt eller på en fisketur.
Man kanske skulle hålla flugfiskekurser där bara "asfaltsblommor" är välkomna. Tror jag ska börja leta en sponsor med en gång. Så se upp Guillou snart är vildmarken full av killar och tjejer med konstigare efternamn än dig, med spö i hand och kanske till och med med något så absurt som en svampkorg.

lördag 1 oktober 2011

Det där med att "stänga" ån.


Höst i paradiset.
Säsongens sista dagar i Mörrumsån är speciella. Speciellt på så vis att man vet att ingen, inte en endaste en kommer att fiska här förrän i mitten på mars nästa år. Lugnet sänker sig över ån och dess innevånare får lov att sköta sig själv i 4,5 månader. Men lugnet är bara på ytan. Där nere i det höstmörka vattnet råder en ständig kamp för överlevnad. En kamp mycket längre och allvarligare än den som utkämpas när en fiskare lyckats lura en lax eller en öring till hugg. Under ytan bråkas det om ståndplatser, lekbottnar och det kämpas om honornas gunst. Allt i fortplantningen och överlevnadens namn. Säsongen må vara slut men bara för oss fiskare. För andra året i rad fick jag den stora ynnesten att bli medbjuden att "stänga" ån tillsammans med Jonas Runnberg (Fiskeresor.nu) och hans vänner på en privat sträcka av Mörrumsån. Och med sträckan kommer en fin liten röd stuga alldeles invid ån. En stuga med alla tänkbara bekvämligheter, inklusive en helt ny "relaxavdelning" med duschar och bastu. Mycket fint. Jag kommer upp till Svängsta strax efter åtta på onsdagskvällen. Bengt från Öland har varit där sedan sex och Ingolfur David, islänningen från Trelleborg, som fiskat Vittskövle under onsdagen, håller precis på att lasta ur sin bil. Jonas blev kvarhållen på jobbet och är lite sen. "Jonas! He is always late! Always!" Konstaterar Ingolfur David med ett stort leende. Han dyker dock upp efter lite late night frukostshopping i Karlshamn och vi hjälps åt att plocka fram kvällsmaten. Lyxmiddagen är en något mer rättvisande beskrivning, för vad sägs om ostron, havskräftor, krabba, musslor, musselsoppa och färska räkor. Väl värt väntan. Både Bengt och Ingolfur David är nya bekantskaper för mig och efter den lyxiga middagen bekantar vi oss lite mer och Bengt bjuder på Dalmore's Spey Dram. Det blir sent som sig bör och vi intalar oss att gryningsfisket är överskattat och jag ställer klockan på "sena" 07.00.

onsdag 21 september 2011

"And the crack was good."

Lika vackert och mäktigt som vanligt vilar stens huvud i Östersjön
Efter en veckas fiske tillsammans med irländare kan man bara konstatera att umgänget har varit rikligare än mängden landad fisk. Och då fick vi ändå en del fisk. Ray Sheehan var mycket nöjd med sin kanonfina havsöring på 77 cm som han landade i Mörrumsån på onsdagen. Garrett hade en fisk på uppe i "Five minutes pool". Och fick därmed känna på fisk för första gången på två besök i ån. Rory hävdade att han landade åns kanske minsta lax och Trevor hade ett skenande tåg på i några minuter. Så visst landades fisk. Men som sagt skratten, gliringarna och historierna fyllde med råge sin "bag limit" varje dag. Och även om vi inte lyckades ta någon kustöring av någon storlek så fick "gubbarna" några minnesvärda dagar på Österlenskusten. Tidvis fantastiskt väder och jag lyckades "sätta" gänget på stor vakande fisk. De ville inte hugga men alla var imponerade över våra svenska havsöringar, dess storlek och omgivningarna som de uppehåller sig. Sen hjälpte det ju inte att en fiskare kom och lade ut ett nät precis där fisken vakat. Det dog och sen hände inget mer.
Tackar Hotell Maritim i Simrishamn för ett fint och trevligt bemötande. De gillar flugfiskare där.
Tack också till Syster Karin, den svenska sjukvården och Simrishamns sjukhus som tog emot och grävde ut fästinghuvudet ur Ray på mindre än 15 minuter. Det var med saknad och vemod som jag sa hej då för den här gången. Och jag hoppas att jag får nöjet att fiska med detta glada gäng snart igen.
Cathal Walsh, Bill Holmes, Garrett Byrne, Ray Sheehan och Rory Sheehan.

tisdag 13 september 2011

Ska det verkligen vara så här?

Att fisken har det svårt i Östersjön är ingen nyhet. Och det krävs ju inte ett geni för att räkna ut att det även måste påverka de som livnär sig på fisket. Det är tydligen så illa att yrkesfiskarna behöver lika mycket bidrag som de får för sin fångst, för att överleva. Det skriver Södermanlands Nyheter. Och enligt miljöorganisationen Oceana så är dessa bidrag betydligt större än vad EU tidigare rapporterat. Det här är galenskap och en bransch på land hade aldrig fått dessa bidrag och subventioner. Inte ens bönderna. Dags att vakna nu!

torsdag 8 september 2011

Sill i Kivik och tji havsöring i Vik.

Mer dramatik på himlen än i vattnet.
Det har varit några märkliga dagar när det gäller vädret. Störtskurar, åskmuller, solsken och kraftiga vindar om vartannat. Lite skotsk väder och som man säger i Skottland "om du inte gillar vädret i här, vänta i fem minuter.". Efter en fin men fisklös morgon i Mörrumsån lämnade vi ABU-stugan och ber att få tacka för den här gången. På vägen till Simrishamn och Hotell Maritim stannade vi till i Kivik och åt nystekt sill på Buhres. Cathal ville ha rökt sill och pommes frites, en beställning som tjejen i luckan höjde inte så lite på ögonbrynen åt. Han fick dock sina rökta sillar och var nöjd men förundrad att hans "kippers" inte var varma. Men är det inte konstigt att ett ställe som Buhres hanterar och säljer så många rödlistade fisk- och skaldjurarter? Bättring där Buhres. Sillen var för övrigt fantastisk. Efter lunchen kommer vi till Maritim där vi möts av glada leenden lite kaffe och fina rum. Men var är parkeringen Maritim? Man kan inte be sina gäster att ställa sig på parkeringen på andra sidan Hotell Svea. Efter en tvåtimmars tupplur åkte vi norrut till vik där Rays kära klippor skulle återses. Regnet öser åter ner men slutar snart och en gigantisk regnbåge väntar ute på Östersjön när vi kommer ner på klipporna. Och då menar jag inte en sån med fenor. Det är stilla på havet och jag hoppas på att vi snart ska se fisk i ytan. Det är ett par fiskar som hoppar, inga stora, men det fins ändå indikation på att det är fisk där. Efter ett par vändor upp och ner längs stranden för att ge tips och råd till våra "noviser" satte jag mig ner för att spana vatten lite. Såg en liten virvel och vadade ut. Ingen hemma i virveln men andra kastet resulterade i en liten pjodd! Så små räknas knappt. Men det är ändå en havsöring. Och kvällens ända. En kväll som inte blir lika lång som önskat då hotellrestaurangen väntar oss 21.30. Vi hoppas på gryningen. Och vi hoppas på fisk till mina irländska vänner.
Inte så stor direkt.

onsdag 7 september 2011

Spridda skurar och ösregn.

Idag hade naturen bestämt sig för att tömma hinkar över alla glada fiskare längs ABU:s sträckor. Men om den trodde att det skulle ta ner stämningen så hade den fel. Sällan har väl ett dylikt spöregn ignorerats på så många plan. Även denna morgon blev tidig. Till och med lite tidigare än gårdagen. En snabb kopp te och sen bar det iväg. Gissa var? Precis, "Five minutes", poolen som lovar runt och håller tunt. Rory börjar och han fiskar sig en bra bit ner mot vägbron och det är på nacken där som en liten lax på 55 cm kliver på. Var är havsöringarna som ska stå under ekarna? Nåja vi kämpar på under hela dagen. Garrett åker söderut för att prova på Kronolaxfiskets vatten och jag och Rory håller flugfiskefanan högt i Åkeholm. Det hjälper dock inget.Däremot ringer Ray halv sju för att berätta att han landat en 25-30 lbs havsöring. Han låter mycket exalterad och det smittar av sig. Det är ju nästan en 12-kilosöring. Grymt tänker jag och fortsätter att fiska den fisklösa poolen. Väl tillbaka i stugan ser vi den böjda håven som inte tålde vikten av den stora öringen. Efter lite ingående studier av bilden på Rays fisk så kunde vi uppskatta fisken till 77 cm vilket innebär att den vägde ungefär 6-6,5 kg. Även Bill var i kontakt med fisk men den vill inte alls vara med så den tog linan innan Bill hann säga "Wow den var stor!". Imorgon bitti fiskar vi i ån. Efter lunch rullar vi söderut till Simrishamn för lite kustöringsfiske. Och då får vi hoppas att fiskarna inte är lika spridda och att regnet inte är lika "ösigt".

tisdag 6 september 2011

Fem minuter räcker inte till när det kommer till "five minutes pool".

Vi var uppe tidigt idag. Trots den sena men ack så pratglada morgondagen. Vi körde upp till "Five minute pool" poolen där det bara ska ta fem minuter att fylla sin "bag limit". Det är en ganska kort sträcka att fiska av. Det var jag, Rory och Garrett som halv sju gjorde oss redo att ge denna underbart vackra pool fem minuter av vårt liv. Garrett var första man ut och det gick som det oftast går när man försöker bekanta sig med en ny sträcka. Inget. Nästa man ut var Rory som begick fem-minutaren utan någon lycka. För att korta ner historien lite så kunde jag fortsatt sitta på åkanten med min termos med te och mina åtankar. Vi lät vattnet vila för att göra ännu en vända. Inte heller den ville leva upp till poolens namn. Efter en lunchpaus i ABU-stugan begav Garrett och jag oss åter upp till den där pollen med det kaxiga namnet. Mitt på eftermiddagen är inte den bästa tiden på dygnet men det var trots det då som Garrett hade fisk på. Nu ville inte den här fisken detsamma som Garrett så därför klev den av efter ett par minuter. Återigen lät vi vattnet vila och åkte bort till Skrea Hage där de andra fiskade. Bara för att planera en "rematch" lite senare. Men det var inte riktigt idag som det bara skulle ta fem minuter att fånga en fisk. Väl tillbaka i ABU-stugan väntar ett glatt gäng och Cathal, den pensionerade veterinären, verkar ha skolat om sig och serverar oss alla åtta en fantastisk tallrik med biff, lök, irländska prinskorvbar och black pudding. Stadig mat efter en stadig och lång fiskedag. Som avrundades med fem svenska fotbollsmål. Imorgon lär jag ge fem minuter, kanske rentav 10, vid poolen med garanterat störst "feeling". En känsla som mycket väl kommer att revideras efter morgondagen.

måndag 5 september 2011

64 cm 5 minuter

Ibland blir man förvånad hur lyckligt lottad man är. Eller rättare sagt så blir man förvånad hur lätt man glömmer. Men så fort man träffar sina irländska fiskevänner sköljer tacksamheten och kom-ihåget över en. För visst är det underbart att träffa ett gäng irländare som är allt från 29 till 79 år och där känna att man har en del att säga och framförallt en massa att lyssna på och njuta av av konversationen. Nu är klockan mycket och vi har haft en bra första dag. Kanske inte när det gäller fisket men maten drycken och historierna som susade kring middagsbordet ha varit en lisa för själen. För vad kan man säga om när Bill, änkemannen Bill, berättar om hur han sju år efter sin frus död får uppleva lyckan av kärlek igen. Det sätter fiskelyckan lite i perspektiv. Och jag inser genast hur stor del av fisket det är som innebär gemenskap, bra historier och ärlighet. Och det är så mycket viktigare än att jag fångade dagens ända fisk. Precis nedanför ABU-stugan. En lax/hybrid på 64 centimeter. Det var svårlandat och jag var tvungen att "spela" fisken länge innan jag kunde landa den. Det innebar att jag fick kämpa en del del innan jag kunde släppa tillbaka den. Men vilken tillfredsställelse det är att få en "sliten" fisk att repa sig och för egen maskin ta sig ut och simma vidare i den mäktiga Mörrumsån. Jag tackar alla inblandade för dagens fina upplevelse! Imorgon är det dags för nya utmaningar och jag hälsar eder alla från anrika ABU-stugan, där jag sitter och skriver på en stol med drottning Silvias plakett. Godnatt och på återhörande. Just det, det blir inga bilder på fisken för förutom att jag glömde mitt kustöringspö, så glömde jag också att ladda batterierna till kameran.

måndag 20 juni 2011

onsdag 15 juni 2011

Varför identifierar ni er med rötäggen?

Peter Kadhammar gör en lysande observation i sin krönika på aftonbladet.se. Han skriver om hur upprörda Yrkesfiskarna blivit efter att ett inslag i ett barnprogram visat tjuvfiskare. De ojjar sig att programmet framställer yrkesfisket som något negativt. Men det är väl ändå tjuvfisket som framställs som negativt. Men det kanske är samma sak för Fredrik Lindberg som är ombud för Yrkesfiskarna? För mig är det inte det! Och det är en gåta för mig att yrkesfiskarna hela tiden ska envisas med att skydda allt och alla som sysslar med professionellt nätfiske. Oavsett var och vad de gör. De vill tydligen inte att missförhållanden kommer i dagen så att branschen blir smutskastad. Jamen, skydda då inte urskiljningslöst alla som bryter mot regler och lagar bara för att de är fiskare. Istället för att bli kränkta och springa och klaga som försmådda barn kan ni ju istället stå upp för branschen och fördöma de som väljer att bryta mot reglerna. Regler som finns för er skull, för att er bransch ska kunna finnas även i framtiden. Som finns för att mina barn och deras barn ska kunna äta fisk i framtiden. Men nä, istället ska man göra ett barnprogram till syndabock som orättfärdigt förtalar en hel näring. Varför inte istället ta avstånd från rötäggen och svartfiskarna som bryter mot reglerna och som därmed väljer att ställa sig utanför och därmed inte borde vara förtjänta av ert stöd och skydd. Eller finns det någon outtalad kod?

torsdag 26 maj 2011

För en mycket god sak!

CSR eller Corporate Social Responsibility är inget nytt fenomen, det har funnits länge. Skillnaden är nu att fler och fler har förstått att man inte måste vara en rosenrasande marxistisk kommunist för att tycka att företag kan ta ansvar för saker som inte är reglerade av lagar och regler. Samtidigt ser vi hur medvetna konsumenter mer och mer förväntar sig att producenter och varumärken tar ett större ansvar för såväl hållbarhet som arbetsförhållanden. Det blir en del av marknadsföringen och även om en del hävdar cynism och att det enkom är för en ökad vinst som företagen gör det så är jag övertygad att detta i förlängningen leder till positiva förändringar. I längden blir dessa tankegångar och värderingar så väl förankrade och förknippade med varumärket så att det inte går att sluta ta socialt ansvar. I dagens snabba värld där "djungeltrumman" går med fiberoptikens fart sprids varumärkens godheter eller dumheter blixtsnabbt. Och att göra medvetna konsumenter besvikna kan sluta i katastrof för ett företag. Konsumentmakt har blivit på riktigt.
Nu har min favoritglass Ben & Jerry tagit ett steg för att sälja mer glass. Ett steg som dessutom gynnar det som jag känner så passionerat för, havet och fiskarna. Det är bra för Östersjön och Ben & Jerry men sämre för min färd mot Beach 2011.

onsdag 11 maj 2011

Chris Davies passionerade och vältaliga inlägg gör det mycket enkelt att ta ställning.

På torsdag är det omröstning huruvida fiskeindustrin ska få ännu mer bränslesubventioner. Chris Davies sätter ett passionerat finger på denna fråga. Och man undrar ju lite när tokerier som det här ska sluta och ens ska kunna röstas om?

söndag 24 april 2011

Älvräddarna i manifestation för Arjeplogs strömmar

Älvräddarna som är en ideell och partipolitisk obunden samorganisation av lokala älvräddarorganisationer från hela landet manar nu till aktion för att rädda Arjeplogs Strömmar från utbyggnad. Kraftverksplanerna kommer, om de genomförs, innebära stora konsekvenser för Arjeplogsöringen. Konsekvenser som kan betyda att denna stam försvinner helt. Kan man inte vara med och manifestera på plats i Arjeplog den 2:e juli, går det bra att bidra genom att köpa T-shirten. Då visar du att du lever 2011 och vet att vattenkraft inte är en särskilt naturvänlig energikälla!
Artikel hämtad från The Arjeplog Times

onsdag 20 april 2011

Påskfynda på Tradera!

Köpte en lina som var lite för tung! Nu slumpas den bort på Tradera! Med tanke på att de kostar 595:- i butiken så lär det bli ett rejält kap.

tisdag 19 april 2011

Export av vassa verktyg!?

I morgon är det ett år sedan oljekatastrofen i Mexikanska Golfen. En tragisk händelse som parallellt drev världsmästerskap i "pudel"! Man trodde att huvudpersonen hade lärt sig något... Men om man läser hans senaste uttalande i aftonbladet blir det ganska tydligt att det är lika få pommes frites på tallriken, att alla hästarna inte är i stallet, att det är tänt men ingen hemma och att han inte är det vassaste redskapet i skjulet. Vad är dessa män i glansiga kostymer bra på? Vad är det som gör att de tjänar dessa enorma summor pengar? Vad är deras talang? Lite pinsamt är det allt att omvärlden tror att det här är det bästa vi har. En tanke: Varför inte casta BP:s ordförande till nästa säsong av Big Brother? Det hade blivit succé och löpsedelsmakarna hade förmodligen jublat.

måndag 18 april 2011

Från Dee via Wounded Knee tillbaka till "Bee".

En minibesa på 45 cm
Då var man tillbaka i hemmavattnet igen. Efter en utflykt till Skottland och en artroskopi i knäet förra onsdagen så stapplade jag ut i Barsebäck denna stilla och fina vårkväll. Hade förhoppningar om att få se öringar i ytan både här och där men jag fick nöja mig med att få se en hoppa hundra meter bort. Så det var bara att bege sig till stället som alltid levererar och börja blindkasta. Det dröjde inte många kast förrän det satt en mycket tunn och liten "slips" på min Magnus. Det är nog den minsta "besan" jag fått. När de är i den storleken brukar de alltid vara i fin kondition. Men det verkar som denna har varit uppe och lekt. Förmodligen för första gången. Förhoppningsvis inte den sista. Påsklovsveckan börjar bra och fortsätter ännu bättre? Jag kommer som traditionen bjuder hänga vid Klockstapeln på skärtorsdagen. Vi ses kanske där? Jag kommer dit med solen.

onsdag 13 april 2011

I am haunted by Commonty

På verandan utanför Ghillie-stugan på Commonty står det en bänk. En skön träbänk som är behaglig att slå sig ner på en stund för t ex en te-paus. På denna bänk sitter en minnesplakett över Jonathan Gordon 29/1 1977 - 2/7 2006. Och på plaketten finns ett citat från Norman Macleans "A River Runs Through It". Jonathan som bara blev 29 år var en kille från trakten som brukade fiska Commonty. Och enligt Ian, vår ghillie, fiskade han gärna i The Boat Pool med sitt enhandsspö, sittande på en stol. Men tragedin var ett faktum, han drabbades av en elakartad hjärntumör och denna unga fisketokiga man blev inte ens 30 år. Och för att hedra hans minne har någon placerat denna bänk på första parkett vid The Garden Pool.
Jag undrar lite hur bunden Jonathan var eller hur besatt han var av floden som rinner genom Commonty? För om följande händelse verkligen hände så är han fortfarande ganska bunden till platsen...
Det var onsdag kväll och klockan var väl runt sex, halv sju. Solen hade dalat ner bakom träden och ljuset började lämna dalgången. Jag tänkte passa på att kvällsfiska The Garden Pool. Mikhael syntes inte till, han var uppströms. Dennis var inte heller där, han var nog också uppe på Commonty:s övre del. Han hade i alla fall inte slutat för dan för hans väska och spötub var kvar på soffan vid verandan. När jag bara har ett par kast kvar på The Garden Pool ser jag, i det skumma ljuset, någon komma på vägen ovanför ghillie-stugan. Det är väl Dennis, tänker jag, som kom för att hämta sina grejor innan han skulle bli upphämtad av sina fiskekompisar Thomas och Göran. Han slår sig ner på soffan och vinkar bort till mig. Jag vinkar tillbaka. Det är säkert inte mer än 100 meter mellan oss men det svaga ljuset gör att jag inte kan urskilja ansiktsdragen. Jag kastar tre kast till, är då längst ner i poolen och vevar in. Jag tänkte gå upp och snacka lite med Dennis, höra hur det gått för honom på eftermiddagen. På förmiddagen hade han ju fått en fin springer i The Boat Pool. Jag traskar upp till stugan men då är han borta. Han är kanske runt hörnet och slår en sjua? Nä, ingen där. Jag kollar överallt men ingen Dennis. Märkligt, har han kanske blivit upphämtad utan att jag märkt det? Men hans väska och spötub är ju kvar. Mycket märkligt. Och att han gått uppströms igen utan sina prylar verkar osannolikt. Men vem var det som satt på bänken vinkade då? I det skymmande ljuset tänker jag en tanke som jag gör mitt bästa för att sluta tänka. Var det kanske Jonathan Gordon som hade vinkat.
Nä, det var nog Dennis som varit förbi och gått igen, intalar jag mig och går ner till The Loop Pool för den sista mörkervändan. Det är beckmörkt och jag kan inte sluta grubbla över vem det kan ha varit där på bänken. Håren reser sig i nacken och jag har svårt att koncentrera mig på fisket där jag står utvadad i älven, omsluten av det kolsvarta, suggestiva mörkret. Jag gör så gott jag kan för att tänka rationellt, man vill ju inte vara en sån som ser spöken, avslutar min vända och beger mig upp till bilen vid stugan, där Mikhael väntar. Dennis saker är borta och enligt Mikhael har han åkt för länge sen...
På lördagen är det åter dags för fiske på Commonty och äntligen ska jag få tillfälle att fråga Dennis om det var han som kom gående på vägen och som vinkade till mig på onsdagskvällen. Jag blev lite snopen när han bestämt sa att inte hade varit vid stugan mer än för att hämta sina saker. Och då hade de kört med bilen dit. Jaha... nu letade jag febrilt efter vettiga förklaringar och kan bara komma fram till att det varit någon i allra högsta grad levande person från trakten som varit ute på sin kvällspromenad, slagit sig ner på bänken och vinkat till mig. Så har det ju såklart gått till! Eller?

tisdag 12 april 2011

Fjorton kunde varit femton

Mikhael, eller "The king of Commonty" drillar fisk nr fyra i The Bend.

Morgonen började på Commonty och till skillnad från förra gången jag var där så var det inte mycket fisk uppe och visade sig. Jag började allra längst ner men utan någon större framgång. Mikhael som hade fått en trippel på Commonty dagen innan verkade vara vän med denna fina sträcka för det dröjde inte länge förrän han var i fisk. Snacka om ketchup-effekt.

Tunn koppling mellan man och lax

Ingenting på fyra dagar, sen fyra laxar på två. Han drillade och återutsatte fisken precis sådär lugnt och rutinerat som man gör om man har fått hundratals laxar. Själv passade jag på att låta kameran jobba.

Mikhael knäckte koden för Commonty efter fyra dagar.

Alla laxar i Dee måste sättas tillbaka och den här hade bråttom iväg.

Efter lunchen på Potarch Hotel tog jag en desillusionerande runda längst upp på Commonty. Vinden och en för tung klump försatte humöret på en gnällspik som trängde längre och längre in i min slitna kropp och fisklösa självförtroende. Att fiska från 9-21 varje dag tar på krafterna.

Just som vinden och det faktum att jag inte fått någon lax på fem fiskedagar gjorde sitt bästa för att få mig att tappa sugen. Och gnugga bort det där fåniga leendet som jag haft under hela veckan, träffade jag Dennis nere vid Loop Pool (är det kanske världens enda pool som är ett palindrom?). Ett litet snack och jag bestämde mig för att så här ska det banne mig inte få sluta. En kanonvecka ska inte få förstöras bara för att jag inte kan koncentrera mig några timmar efter middag.

Dennis försvinner bort efter en upplyftande pratstund

Dennis gick uppströms och jag klev ner i Loop Pool för att ganska raskt ge det hela en ny chans. Jag repade ut linan och gjorde ett dubbelt Spey-kast med full koncentration och linan vände ut fint över den snabba forsen. Flugan svingade in fint, i rätt hastighet. Ja, allt gick plötsligt bra igen. Innan det sitter i muskelminnet så är koncentration högst väsentligt när det kommer till flugfiske. Jag hade bra tempo genom Loop Pool och var snart nere i slutet på The Bend. Det är fiskar uppe och visar sig hela tiden, mest snett bakom mig. Jag vadar djupt, så djupt att jag kan konstatera att jag har ett hål i vadarna i höjd med höger skinka. Härligt tänker jag men är åter inne i min positiva bubbla och vadar vidare.

Sista sträckan att fiska av för den här veckan

Jag kliver upp på ett par stenar och har ett kast kvar innan poolen är slut. Linan seglar ut över älven, landar och efter en mendning går linan i fin sving. Precis innan linan når en sten suger det till hår och aggressivt i linan, jag släpper öglan perfekt men i ren förskräckelse, lyfter spöet och känner att fisken är kvar i andra änden. Vilken glädje, vilken rusch hugget gav och så lycklig jag är. Jag skriker och skrattar om vartannat, okontrollerat och ohejdat. Jag ropar på Mikhael som är uppe vid Loop Pool, kände att jag behövde hans rutin närvarande.

Inte bara Mikhaels rutin var närvarande, även hans kamera fanns till hands.

Fisken går runt i poolen och stimmar upp massa fisk och det börjar hoppa lax lite här och var. Sen går den nedström och det är bara att låta den gå. Den är stark. Mitt i euforin börjar jag så smått fundera på hur jag ska landa fisken, det går inte att göra det på stenen där jag står. Jag inser att jag måste ta mig iland för att inte få fisken på för kort tafs.

Det är något speciellt med att höra en flugrulle när fisken rusar

Efter sex, sju minuter bestämmer jag mig för att ta mig ner för stenen och upp på strandkanten. Ett beslut som var rätt men feltajmat. Jag har full kontroll på fisken när jag kliver ner i vattnet och allt går som planerat. Men när jag är på väg upp på strandkanten så börjar fisken simma in mot mig. Och jag vevar in samtidigt som kliver upp på sttranden. Puh, jag är uppe på land och fisken är kvar. Men då fortsätter den in och hamnar ovan på en platt sten som ligger precis under ytan, där får den väl panik och hoppar och hamnar på sidan ovanför mig, på kort lina.

Stenen jag står på är platsen som blev så fel

Det kunde bara sluta på ett sätt, det blev en ”quick release”. Jag skulle gissa att den vägde en 5-6 kilo, vilket är en bra storlek. Jag fylldes med en tomhet men den hade inte en chans mot den tillfredsställelse jag kände över att ha lyckats lura en lax till hugg. Och att få uppleva det hugget! Fantastiskt. Det hade ju varit kul med en bild men det känns inte som om det är så himla viktigt. Och vad som räknas som landad fisk bryr jag mig inte heller om.

Så istället för att tappa sugen och börja planera att sätta in en annons på blocket, fick den här veckan en alldeles utom ordentlig avslutning. Och känslan när laxen tog flugan kommer jag aldrig att glömma. Och jag vill uppleva det igen. Och igen och igen.

Veckan resulterade i fjorton laxar och några kelts. Jonas fick fyra, Mikhael likaså, Dennis 3, Dennis 2, Mattias 1.

söndag 10 april 2011

lördag 9 april 2011

Sex laxar i en...

Idag var en mycket bra dag vår del av gänget tog faktisk sex laxar idag. Mikael tog tre! Jonas två och Dennis en. Mattias och jag är fortfarande fisklösa den här veckan. Men trots det går jag omkring och mår oförskämt bra. Jag känner att jag vet vad jag gör, man ser fisk, det fångas fisk, vädret är fint, naturen underskön, sällskapet är bra. Det är rogivande och trots motgångar med inställda flyg, för lätt lina och ingen lax, är allt bara bra. Maken till helande semester...
Jag fick låna Jonas spö och plötsligt nådde jag över hela älven. Koncentrerad...
Blanklax.
Jonas med sin första lax för kvällen.
Laxen på väg igen, något överraskad men vid god vigör.
In på Boat Inn för ett nummer, till Jim, Ghillien

fredag 8 april 2011

Vi nollade idag, nästan.

The Water of Feugh är River Dees största biflöde. Här rinner det ut i Dee
Idag inleddes andra halvan av vår fiskevecka, vilket innebar att jag var tillbaka för fiske på Banchory. Det kändes himla bra och jag började nedanför "The Water of Feughs" utlopp i Dee. Det var massor av fisk uppe och visade sig men det var fisk "på väg" och svår att få till hugg. Jonas hade en dragning där precis innan lunch. Jag fiskade Summer Pool ett par repor på eftermiddag och hade ett litet, litet nyp. Sena rapporter gör gällande att Dennis i andra gruppen återigen varit lyckosam uppe på Commonty. Grattis.
Walter Ghillie på Banchory
Lunch på Douglas Arms Hotel
Busy Banchory.
Ghillie-stugan i kvällsljus igen.
Jonas på jakt i mörket
Att blanklaxfiske är svårt visste jag sedan innan men att det var så här svårt... Det visar sig fisk hela dagen men ingen vill ta hand om våra flugor som garanterat ser olika ut och fiskas på en rad olika djup och med ett flertal hastigheter. Ändå inget. Men solen skiner och det är vår i luften och jag kommer får kanske en springer ändå. Har två dagar kvar ju, Nu sen middag (som vanligt), en 300-grams entrecote med sallad och rostade rotsaker. Det blir fint att gå och lägga sig på. Imorgon är det dags för Aboyne Water med finfina Lummels.