Med såna vänner behöver laxen inga fiender

I gårdagens BLT kunde man läsa artikeln ovan. Och om man bara läser rubriken kan man tro att vinden vänt, tuppen galt, klockorna slagit och helvetet har frusit. Och man blir för ett kort ögonblick lite varm i hjärtat och glad att den vilda Östersjölaxen får hjälp från oväntat håll. Men jag behöver inte läsa många rader förrän värmen sipprar ur mitt hjärta och mitt glada leende omvänds till ett snopet uttryck. Jag vet ju att jag inte ska ta emot godis ifrån främmande. När den värsta besvikelsen lagt sig blir jag mest förbannad. Inte över yrkesfiskarna utan över hur en tidning så ensidigt tar ställning för en sida av problematiken.

      För artikeln handlar inte om hur yrkesfiskarna anser att laxen ska räddas, den handlar bara om yrkesfiskarnas kamp om att få fortsätta fiska vild Östersjölax. Det finns inget som antyder på att yrkesfiskarna skulle visa på något slags intresse i att ta ansvar för fiskens fortlevnad.
      Och att man som reporter i Blekinge, inte har koll på att den minskade tillgången av lax sätter tydliga spår i ett samhälle som Mörrum, är för mig ett mysterium. Denna lilla by och bygden däromkring har alltid levt av laxen. I något mer modern tideräkning är det laxen i form av fisketurism som utan konkurrens bidraget med mest till samhället. Och om laxen fiskas ut ännu mer är och spöfiskarna slutar komma till Mörrum är det betydligt fler som förlorar sin sysselsättning än de yrkesfiskare som "kämpar" för laxen. Och att skriva att "Yrkesfiskare kämpar för laxen" är lika absurt som att skriva att "Pedofiler kämpar för barnen". Och nä, jag menar inte att yrkesfiskare är pedofiler. Vill bara visa på rubriksättarens idiotiska val av ord. Läs gärna mitt inlägg om "Den siste kustfiskaren" här. Då ser ni att jag inte vill bli av med det kustnära yrkesfisket.

Tack Normann för inscanning av artikel.