Smolt i glädjebägaren!

Jag och filmfotografen behövde snacka ihop oss lite om turen till Mörrum om två veckor. Vännerna på ABU Garcia har lika generöst som vanligt bjudit till fiske på deras två sträckor norr och söder om Svängsta. Och dylika äventyr kräfva bra snack. Och var gör man det bäst? Jo på kusten, utvadad i knädjupt vatten, femtio meter ifrån varandra, med skygga och ljudkänsliga kustöringar i närheten. Men eftersom vädret blev så oförskämt bra och vinden mojnade och det kristallklara vattnet bara gav ifrån sig två fiskar på morgonen blev det lite planeringsprat ändå. Fast på stranden i solen. 

     För det blev en makalös dag och det verkade nästan som att kusten och havet drog ett djupt och lugnt andetag inför de hårda vindarna som utlovats till helgen. Efter att de senaste turerna huserat på sydkusten var det dags att prova närmare hemmaplan i väst. Det blåste ca 5 m/s när vi kom och vattnet var, som det varit ganska länge nu, riktigt lågt och idag var det dessutom helt kristallklart. Och sjukt många knölsvanar. Det blev till att söka sig längre ut, utanför där man normalt fiskar och det var där ute, efter att ha fiskat av en 30 meter, som det sög till i flugan. En silvrig projektil bryter omedelbart ytan och en för detta ställe så vanlig 35-centimetrare visar sig. Aha tänkte jag finns det en, finns det massor. Men det fanns det inte. De brukar gå i stim och det brukar gå att kroka både en, två och sex på kort tid. Men ICKE! Så kul ska vi inte ha det, sa ödet och lätt mig reda ut en trasslig tafs istället. 

Med otrasslig tafs fortsätter jag fiska trettio meter till när jag får ett hugg som jag missar. En virvel uppstår och jag gör två små hemtag till och där kommer ett hugg till. Ett typiskt besahugg, lite okoncentrerat, lite ovant, lite taffligt. Lite som när en finnig sjuttonåring ska kyssa en flicka. Det behövs liksom två försök för att få till det. Nåja, nu satt den där och dansen som följde var kort och oengagerad. Klockan var nu 9.30 och det var de enda fiskarna den här dagen. Vi fiskade mycket täckte av mycket vatten men inget mer. Men det var en riktigt fin dag på kusten och glädjen och tillfredsställelsen jag känner efter en dag tillsammans med havet, solen och en god vän fyller min glädjebägare till bredden. Det enda som grumlade dagen var det att filmfotografen inte verkar vilja tälta när vi ska till Mörrum. Jag vill ju tälta, elda, grilla korv och tälja på en pinne.

Tre fiskar och fyra dödssynder.

Det blev en tur på sydkusten idag tillsammans med filmfotografen. Vi har ynnesten att kunna ta fiskedagar mitt i veckan. Och det måste ju utnyttjas. Det var riktigt lågt vatten och vinden friskade i efter hand. Alla vanliga hot spots var nästan torrlagda, nästan. Och det gick bara att kasta i en riktning, typ. Svor en hel del först och satte dessutom en fluga i vadarna.
    Bara att försöka vända skutan och bli lite kreativ, vilket lönade sig. Hittade ett ställe som såg riktigt hett och kastbart ut. Första kastet nöp det till lite i flugan, tång? Ett kast till så nyper det igen, stannar hemtagningen en sekund och låter fisken kliva på. En halvhjärtad fight och jag krokar av 65 cm raga och låter den simma vidare. Repar ut linan igen lägger ett kast på sammat ställe. Fisk nummer två hänger med utan några större åthävor. Backar bort från platsen för att störa så lite som möjligt och kan ganska snabbt släppa denna ragan på 60 cm. Ställer mig i läge för nästa kast, kast nummer tre. Det suger till men ingen fisk. Tar hem och kollar flugan, den har hakat upp sig och "simmar" baklänges. Nåja man kan ju inte få på varje kast. Men nästan för vid nästa kast sitter fisk nummer tre. Hämtad ur samma "källa" på fyra kubikmeter. Den här är ännu lite mindre men över måttet och jag noterar 55 cm raga. Förutom längden så var de nästan identiska i färg och kondition. Provade ett fjärde och ett femte kast men inte fan högg det mer. Segt.
    När man tar tre fiskar på fem kast så är det inga problem att checka in flera av dödssynderna. Det blev frosseri, girighet, vällust och en släng av högmod också. Hade inte filmfotografen varit en sån fin kille hade det kunnat bli lite avund och vrede också. Den enda dödssynden som aldrig infinner sig när jag flugfiskar kustöring är likgiltighet. Men det blir ofta någon av de andra. Hade velat säga vällust men sanningen är nog att det är en ganska jämn blandning av det där som ger evig förbannelse.

Personligt rekord på kustöring!

Tack farbror i grön verkstadsoverall, för hjälp med foto.

 Ett inställt möte gjorde en lucka i kalendern och efter en titt på klart.se så begav jag mig ner till sydkusten. Jag var där i söndags men då satte gammal sjö och "kaffesumpsvatten" käppar i hjulet. Att sitta i bilen i nästan två timmar och fiska en kvart är aldrig bra för själen eller för fiskesuget som inte stillades. Det förvärrades dessutom när Martin ringer och berättar att de hittat fiskbart vatten och att en fiskare hade fått en knallblank på 72 cm. Så det var med tillförsikt jag riggar spö och beger mig till det där gamla vanliga revet som man gått och nött i snart 20 år. Det var fortfarande högt vatten men det var halvklart och ganska optimalt. Lagom grumligt blandat med klara stråk är alltid bra. Provar i bägge ändar av revet men där var ingen hemma. Träffar en lokal förmåga som också nött revet under 20 års tid. Skillnaden är vår fångststatistik. Han menar på att "ett bra år så får man en sådär 90 - 100 havsöringar." !?!? Förra året var kass, då fick han bara nio och året därpå var också kass, då fick han bara runt 20 st. !?!? Jag tröstar mig med Mammas gamla devis, att om man får chokladpudding varje dag så är det inte lika kul med chokladpudding. Fast trots all den "chokladpuddingen" såg han allt annat än blasé ut. Jag berättade om ett ställe jag varit på i söndags som jag tyckte såg "hett" ut. Han bekräftade mina aningar och jag blev plötsligt sugen på att öka på min fångststatistik, så jag sa hej och körde vidare.

Var är dom? Där, där, där det bular upp sig!

Väl framme såg det ännu hetare ut än i söndags. För ett otränat öga kan det kanske bara se ut som ett stort plant hav. Men om man studerar vågorna och ser var de "bular" upp sig eller bryter så kan man lokalisera var reven finns även om man inte ser några stenar. Det är dessa som är mina favoritlokaler. Ställen med sten massa sten som sticker upp gör det inte för mig. Hävdar med bestämdhet att det är stenarna under ytan som gör mest nytta.

Klockan är strax efter 13.00 när jag slår mig ner på stranden och spanar ut över vattnet. Mycket vatten är det där ute. Jättemycket. Det är jämngrått men nästan vindstilla dagar med 4 plusgrader i januari är man inte bortskämd med. Lunchmackan smakar extra gott och teet lika så. Vill börja fiska men har under åren lärt mig hur viktigt det är med pauser, då man tillåter sig att stanna upp, njuta en stund och bara ta in omgivningarna. Ni hör hur man blir när man fångat personbästa, mjuk, finstämd, sentimental och inte så lite naturromantisk. Nåja, det får ni liksom ha överseende med.
       Jag stänger ryggsäcken slänger upp den på ryggen och tar några kliv ut i vattnet. Har sikte på en sten som vid var tredje dyning avslöjar sin position. Jag börjar kasta och jag har kanske fiskat mig fem, tio meter västerut när det plötsligt tar stopp i hemtaget. Jag lyfter spöet, gör mothugg och löslinan fullständigt fräser genom mina fingrar. Jag har glömt spänna bromsen på rullen så jag kan inte bedöma storleken på fisken när den drar ut lina från rullen. Jag spänner bromsen något och får då känna gunget i spöet. Precis då bryter fisken ytan, 25 meter ut. Och ur mig kommer ett genuint förvånat "HELVETE!!!". Jag inser direkt hur stor fisken är och pulsen dubbleras. Fisken rusar i sidled och hoppar igen. Återigen kommer det ett "HELVETE!!!". Börjar bli lite orolig att den nog kan bli svår att få stopp på. Ännu ett hopp där den visar sig. Gissa vad? Ja, det blir ett "HELVETE!" till, fast nu bara med ett utropstecken. Känner mig plötsligt som Mikael Nyqvist i Millenniumtrilogi-filmerna. Det trista med stora rekordfiskar (tror jag, har inte fått så där jättemånga) är att man oroar sig mer för att tappa dem än man njuter av att ha något stort på. Det är synd.
     Den gör några rusningar till men sen blir den så där havsöringsslö och därmed ganska medgörlig. Ja, nästan väldresserad för den tar riktning rakt upp mot land och synen av strandade valar dyker upp i mitt adrenalinstinna huvud. Landningen blir odramatisk och jag lägger den i den våta tången. Jag tar fram måttbandet och sträääääcker ut det över fisken. Från stjärt till nos mäter den 82 centimeter. 82! Jamen fatta vilken fisk alltså. Och det är inte direkt en besa. Bra kondition, ganska fet men långt ifrån blank och med liten skada på stjärtfenan. Och det var med full vigör som den spratt iväg när jag satte tillbaka den.
      Har ni några kvalificerade uppskattningar av vikten så varsågod att kommentera. Jag vill också passa på att tacka den snälla förbipasserande farbron i den knallgröna verkstadsoverallen som hjälpte mig att ta en bild på mig och min personbästa kustöring.
Behöver jag säga att jag inte var helt fokuserad när jag fortsätter fiska efter en liten paus. Det blir en kort vända med ett fånigt leende på läpparna som enda resultat.

Kolla in fisken. Och notera gärna 50 cm-tejpen på spöet.

Från Dee via Wounded Knee tillbaka till "Bee".

En minibesa på 45 cm

Då var man tillbaka i hemmavattnet igen. Efter en utflykt till Skottland och en artroskopi i knäet förra onsdagen så stapplade jag ut i Barsebäck denna stilla och fina vårkväll. Hade förhoppningar om att få se öringar i ytan både här och där men jag fick nöja mig med att få se en hoppa hundra meter bort. Så det var bara att bege sig till stället som alltid levererar och börja blindkasta. Det dröjde inte många kast förrän det satt en mycket tunn och liten "slips" på min Magnus. Det är nog den minsta "besan" jag fått. När de är i den storleken brukar de alltid vara i fin kondition. Men det verkar som denna har varit uppe och lekt. Förmodligen för första gången. Förhoppningsvis inte den sista. Påsklovsveckan börjar bra och fortsätter ännu bättre? Jag kommer som traditionen bjuder hänga vid Klockstapeln på skärtorsdagen. Vi ses kanske där? Jag kommer dit med solen.

Då var årets första kustöringar landade.

Njä, även om det ser så ut var det inte badväder idag.

Enligt alla visa, kloka och "förstå-sig-påare" så var vädret idag alldeles för fint för att ödsla på fiske efter havsöring. Det var strålande sol, inte ett moln på himlen och en svag frånlandsvind som ibland la sig helt. Men nu var det så att min fiskebästis Palle för en gång skull hade en jobbledig lördag. Då kan petitesser som strålande fint vårväder inte få stå i vägen. Det fanns en tid då våra gemensamma turer var betydligt mer frekventa och när det nu ges tillfälle så är det bara hugga till.

En fulladdad flugask är inte alltid avgörande för om man får fisk. ;-)

Vattnet var riktigt kallt, runt 3°, men jag valde ändå bort de färgglada "kallvattenflugorna" och knöt på en Itzak's Rusty. Började på lite djupare vatten men där var inte mycket vegetation så efter en kopp te gick jag längre bort där det var betydligt mer tång och samtidigt lite grundare. Vadade ut några meter, repade ut hela fluglinan, nästan. Kastade ut, dock långt ifrån hela linan, och började ta hem linan. Ett tag, två tag, slurp. Ett försiktigt hugg och årets första kustöring var krokad. Det är en bra pjäs men inte mycket energi i den. Så jag kan snart landa den på stranden, kroka av den, mäta den, knäppa ett kort och sätta tillbaka den. Om någon vecka eller så lär den vara lite blankare. Frågan är om den hinner bli längre än de 71 cm den var idag. Klockan var halv elva när den högg.

71 cm halvblank slips.

Fika är viktigt och den här fikapausen gick åt att konstatera att "Pattegrisen" från Flugor.se som Palle försöker knyta på tafsen äter knutar. Då är ju inte jag sen att lobba lite för Itzak's Rusty. Palle hittar en i sin ask och snart går vi båda mot vattnet med flugan som "garanterar" fisk. Väl ute i vattnet så dröjer det inte länge förrän min fluga är borta. Jag passade på att byta garantiflugan mot en annan som alltid betyder säkra leveranser, en Magnus. Jag gör ett kast med Magnus. (Kul mening förresten! Låter som jag är i en brottarring.) Och det hugger direkt, nu med mer energi och kraft och det hoppar och far där längst ute på linan. Och det blänker fint i solskenet. Det såg ut att vara årets första blänkare på gång. Och jag blir alltid extra glad de få gånger som jag får blank fisk. Efter en energifull kamp landade jag 59 cm silver! En finfin fisk i kanonkondition.

Årets första blänkare! Undrar hur mycket dioxin det finns i den här skönheten?

Och den är säkert full av dioxin men eftersom jag bara snittar på en hemtagen fisk per år så är det nog ingen fara. För den här blänkaren valde jag att behåll. Har en tre- och en sjuåring hemma som börjat undra varför jag aldrig har fisk med hem. Och det blev självklart succé när jag kom hem och la upp öringen på köksbordet. Och om barnen inte luktar fisk efter deras handfasta nyfikenhet så jag inte. Vi rensade fisken tillsammans och vi kollade maginnehållet. Jag blir alltid lika fascinerad över deras diet av små, små märlor. Räkfrossa i miniatyr. Så trots att det var en alldeles underbar dag med helt fel förhållande så blev det en mycket lyckad dag. Men man undrar om vårt kära ställe har blivit känt för den breda massan av havsöringsfiskare, för idag kunde vi räkna till 10 fiskare på en plats där man nästan alltid varit själv. Men finns det hjärterum...

Blankt som ett nybonat golv, del 2.

Det var som igår fast i andra änden av dagen. Hakade på en nyvunnen fiskevän och vi drog västerut i den fina vårkvällen. Tillbaka till Öresund som likt gårdagens arla morgonstund bjöd på ett blankt nybonat golv. Men i kväll så gick det lite krusningar på ytan och det var strax innanför denna krusning som jag såg första fisken visa sig. Men det var långt ut och jag fick anstränga mig för att nå dit. Tog en paus med lite kvällsmacka och te med ögonen hela tiden spejande ut över vattnet. Det dröjde men så såg jag en rörelse i ytan långt där ute. Nu dristade jag mig till att vada längre ut, jag skulle ju inte skrämma någon fisk, den var ju långt därute. Jag hade börjat med en Magnus men hade nu bytt till en Itzak's Rusty. Jag fick till ett långt kast och halvvägs hem så började det nafsa i flugan flera gånger men jag missade mothugg varje gång. Jag tror att flugans långa karaktär kräver ett lite speciellt sätt att göra mothugg på, eller att man tar hem den med kortare och mer distinkta tag. Jag bommade den men fick bekräftat att där var fisk. Fem, sex kast senare sköt jag ut all löslina och flugan landade nu mitt i hetluften för det krävdes bara två hemtag innan det virvlade till i ytan och en fisk hade tagit flugan. Den var en pigg liten rackare men en ful sådan. Mörk och slipsig och bara 45 cm.

Fiskekompisen försöker glädjas för min skull men jag hör att han kämpar. Men tar man en 2,5-kilos på sin första havsöringstur så kan man ju lätt få för sig att det ska hända varje gång. Och trots att det är kul att dela med sig av sina erfarenheter så känns det lite tråkigt att behöva berätta att det kan gå lååång tid mellan huggen. I alla fall om man inte har flyt som jag.

Vilket jag har den här kvällen för det är när jag får till de där riktigt långa kasten som det sker, hugg nästan direkt. Den här gången är det härligt, frejdigt ja ett riktigt aggressivt hugg. Och det är en stark fisk i andra änden. Men den ger sig snart och det är en mörk fisk som har fullt med iglar på sig. Jag rensar bort iglarna, mäter den till 54 cm och sätter tilllbaka den.

Jag skrämmer ett stort stim, som när de kommer nära mig virvlar upp en virvel som oroar en tre meter stor yta. Mäktigt och läskigt på samma gång. Förutsättningarna var som gårdagsmorgonen men den här gången vadade jag djupare och nådde fisken därute. Hade jag gjort det igår så hade jag kanske fått fisk då också.

Det händer inte mer den här kvällen men det som hänt räcker gott. Jag lyckades bemästra det nybonade golvet men det krävdes att jag kastade på toppen av min förmåga.

Barsebäck är återuppstånden från de döda, inte en dag för tidigt!

Den roströda har levererat, äntligen!

Det finns fördelar med att bli äldre. Det är inte lika jobbigt att gå upp tidigt om morgnarna. Och ska man slippa horderna i påsk så är riktigt arla morgnar ett måste. Jag var vid vattnet kvart i sju och det var extremt lågt vatten. Jag gick längs stranden och spanade ut över vattnet och såg nästan direkt en fisk som röjde sig. Jag lägger ifrån mig ryggan, strippar snabbt av lite lina, med betoning på lite, och lägger min "Magnus" sex, sju meter ut. Jag står fortfarande på land när jag lägger ut mitt andra kast. En liten blänkare tar min fluga och far runt som en skottspole! Fisken mättes till 45 cm, sattes åter och jag lägger ut ett kast på samma ställe. Pang, där sitter nästa fisk men som alltid när fisket får en osannolikt bra start blir man slarvig och högmodet gör ofelbart att fisken kliver av.

Årets andra blänkare går tillbaka.

Jag tar en liten paus, njuter av ensamheten och den fina starten och spanar och spanar. Jag har lä från den ganska friska frånlandsvinden, vilket gör att fisk i ytan syns. Ja, det blåste frånlandsvind och jag har redan haft fisk på två gånger. Ännu ett bevis på att det är dags att göra sig av med den seglivade myten, om att det MÅSTE vara pålandsvind för ett bra havsöringsfiske.

En ganska blank besa fast med en hel del skavanker.

Jag flyttar mig söderut, eller ja, nu är det ju inte så att jag flyttar söderut som svalorna om vintern, jag går ynka 15 meter ner längs stranden och börjar fiska mellan blåstångsruskorna som syns i det låga vattnet. De är många de där ruskorna men flytet håller i sig, för jag fastnar nästan aldrig i dem. Försöker ändå lägga linan där det finns tångfria gångar och det betalar sig för snart är det en fisk som tagit min "Magnus". Den här är större men det är en "lång" en och den ger sig ganska snart. Jag krokar av besan som var 52 cm. Nu är dagen officiellt godkänd så jag känner att det är tillåtet med lite obeprövade kort. Jag byter ut "Magnus" mot den roströda räkan, som i skrivande stund, enligt omröstningen, heter "Itzak's Rusty". Den är inte lika förtyngd som "Magnusen" och fastnar inte alls i botten på det grunda vattnet. Tar några kast men utan resultat. Det blir ytterligare en paus, med utsikt över stället där jag såg de första fiskarna.

Många äntligen idag. Räkan fångar fisk och Öresund har på allvar vaknat till liv.

Värt att notera är, att jag har inte sett fisk på något annat ställe än där jag såg de första visa sig. Jag plockar fram min macka häller upp lite te. Jag har väl tagit tre tuggor på mackan när jag åter ser fisk på precis samma ställe. Lägger ner mackan drar ut lina och lägger ut "Itzak's Rusty" där fisken var uppe. Tar hem flugan och det hugger direkt men ingen fast fisk, hugger igen ingen fast fisk, en tredje gång, nä! Men på fjärde hugget sitter den där. Den har levererat! Äntligen har flugan fått den bekräftelse jag ville ha. Nja, en fisk kanske inte är något att grunda någon statistik på. Men det känns oerhört tillfredsställande i alla fall. Den var en ganska liten fisk, 48 cm, och jag misstänker att det var de långa spröten på flugan som gjorde att den missade huggen. Krokar av och lägger ut igen.

Dagen sista är också dagens största.

Inget händer på ett par kast men på det tredje försöket smäller dagens största på i en panikattack på 30 cm djupt vatten inte långt ifrån mig. Som sagt den var dagens största, 57 cm men även den var en lång och slank en.

Regnet tilltar och vinden friskar i och jag sitter mest och kurar på stranden bara för att slås av häpnad när det efter en kvart åter syns fisk i ytan. På exakt samma ställe. Jag sprang upp för att ta dagens femte! Men som sagt, övermod och havsöringsfiske är något som är mycket nära sammankopplat och jag fick "nöja" mig med de fyra.

Men Barsebäck har vaknat igen efter en lång och kall vinter och det är jag mycket glad för.

Grisbilen kom förbi idag

Det är något speciellt när man tömmer brevlådan och där finns annat än fönsterkuvert och reklam. Idag låg där ett paket från flugor.se. Ett paket fullt med Pattegrisar. Pattegrisen är en räkimitation som har hajpats något alldeles fasligt. Ja, det är så mycket snack om den och dess fångstgaranterande egenskaper, att jag har en vän som helt enkelt vägrar fiska med den. Lite "surgubbe-varning" på det, jag vet. Men jag tänkte ändå att jag skulle prova den. En fluga som alltid levererar tackar man så klart inte nej till. Och att den dessutom är en stilig fluga och bra imitation gör ju inte saken värre.

När det inte gick att få tag på material för att binda den själv, hajpen har tömt hylllorna helt på grått Spey-hackel, så började jag leta efter nät-butiker som hade den. Men den var slut i lager hos de flesta. Men så plötsligt dök den upp, de hade inga gråa men jag beställde ett gäng rosa och bruna. Passade också på att fylla på med lite Magnus.

Och idag kom de alltså. De är välbundna, fina och billiga. Men till skillnad från originalmönstret så är dessa bundna med marabou istället för spey-fjädrar. De har dessutom en ryggsköld av plast. Något som kanske till och med tillför mönstret något.

Men Magnusarna var jag inte lika nöjd med. Kvaliteten på förra laddningen jag beställde var betydligt bättre. Dubbingen verkade vara ersatt av lindad garn. Men jag ska ringa dem i morgon och höra vad som hänt.