Smolt i glädjebägaren!

Jag och filmfotografen behövde snacka ihop oss lite om turen till Mörrum om två veckor. Vännerna på ABU Garcia har lika generöst som vanligt bjudit till fiske på deras två sträckor norr och söder om Svängsta. Och dylika äventyr kräfva bra snack. Och var gör man det bäst? Jo på kusten, utvadad i knädjupt vatten, femtio meter ifrån varandra, med skygga och ljudkänsliga kustöringar i närheten. Men eftersom vädret blev så oförskämt bra och vinden mojnade och det kristallklara vattnet bara gav ifrån sig två fiskar på morgonen blev det lite planeringsprat ändå. Fast på stranden i solen. 

     För det blev en makalös dag och det verkade nästan som att kusten och havet drog ett djupt och lugnt andetag inför de hårda vindarna som utlovats till helgen. Efter att de senaste turerna huserat på sydkusten var det dags att prova närmare hemmaplan i väst. Det blåste ca 5 m/s när vi kom och vattnet var, som det varit ganska länge nu, riktigt lågt och idag var det dessutom helt kristallklart. Och sjukt många knölsvanar. Det blev till att söka sig längre ut, utanför där man normalt fiskar och det var där ute, efter att ha fiskat av en 30 meter, som det sög till i flugan. En silvrig projektil bryter omedelbart ytan och en för detta ställe så vanlig 35-centimetrare visar sig. Aha tänkte jag finns det en, finns det massor. Men det fanns det inte. De brukar gå i stim och det brukar gå att kroka både en, två och sex på kort tid. Men ICKE! Så kul ska vi inte ha det, sa ödet och lätt mig reda ut en trasslig tafs istället. 

Med otrasslig tafs fortsätter jag fiska trettio meter till när jag får ett hugg som jag missar. En virvel uppstår och jag gör två små hemtag till och där kommer ett hugg till. Ett typiskt besahugg, lite okoncentrerat, lite ovant, lite taffligt. Lite som när en finnig sjuttonåring ska kyssa en flicka. Det behövs liksom två försök för att få till det. Nåja, nu satt den där och dansen som följde var kort och oengagerad. Klockan var nu 9.30 och det var de enda fiskarna den här dagen. Vi fiskade mycket täckte av mycket vatten men inget mer. Men det var en riktigt fin dag på kusten och glädjen och tillfredsställelsen jag känner efter en dag tillsammans med havet, solen och en god vän fyller min glädjebägare till bredden. Det enda som grumlade dagen var det att filmfotografen inte verkar vilja tälta när vi ska till Mörrum. Jag vill ju tälta, elda, grilla korv och tälja på en pinne.

Tre fiskar och fyra dödssynder.

Det blev en tur på sydkusten idag tillsammans med filmfotografen. Vi har ynnesten att kunna ta fiskedagar mitt i veckan. Och det måste ju utnyttjas. Det var riktigt lågt vatten och vinden friskade i efter hand. Alla vanliga hot spots var nästan torrlagda, nästan. Och det gick bara att kasta i en riktning, typ. Svor en hel del först och satte dessutom en fluga i vadarna.
    Bara att försöka vända skutan och bli lite kreativ, vilket lönade sig. Hittade ett ställe som såg riktigt hett och kastbart ut. Första kastet nöp det till lite i flugan, tång? Ett kast till så nyper det igen, stannar hemtagningen en sekund och låter fisken kliva på. En halvhjärtad fight och jag krokar av 65 cm raga och låter den simma vidare. Repar ut linan igen lägger ett kast på sammat ställe. Fisk nummer två hänger med utan några större åthävor. Backar bort från platsen för att störa så lite som möjligt och kan ganska snabbt släppa denna ragan på 60 cm. Ställer mig i läge för nästa kast, kast nummer tre. Det suger till men ingen fisk. Tar hem och kollar flugan, den har hakat upp sig och "simmar" baklänges. Nåja man kan ju inte få på varje kast. Men nästan för vid nästa kast sitter fisk nummer tre. Hämtad ur samma "källa" på fyra kubikmeter. Den här är ännu lite mindre men över måttet och jag noterar 55 cm raga. Förutom längden så var de nästan identiska i färg och kondition. Provade ett fjärde och ett femte kast men inte fan högg det mer. Segt.
    När man tar tre fiskar på fem kast så är det inga problem att checka in flera av dödssynderna. Det blev frosseri, girighet, vällust och en släng av högmod också. Hade inte filmfotografen varit en sån fin kille hade det kunnat bli lite avund och vrede också. Den enda dödssynden som aldrig infinner sig när jag flugfiskar kustöring är likgiltighet. Men det blir ofta någon av de andra. Hade velat säga vällust men sanningen är nog att det är en ganska jämn blandning av det där som ger evig förbannelse.

Att fiska ska vara behagligt.

En lång "slips" på Sydkusten, tidigt på säsongen. Fångad med fluga och inte med snaps.

Min gode vän filmfotografen brukar kalla mig för snobb och flugnörd för att jag inte fiskar havsöring med spinnspö, eller ens har med haspelutrustningen till kusten, fast det blåser som attan. Han tycker det är helt uppåt väggarna att flugfiska när det blåser 10 m/s. Och det har han alldeles rätt i. Det är helt galet. Han har också den sunda inställningen, att det ska vara behagligt att fiska annars är det inte kul. Och han tycker det är behagligare att spinnfiska när vädret och vindet inte är på ens sida.

Jag håller helt med honom. Men... det finns alltid ett men. Jag har aldrig fångat en havsöring med spinnspö. Jag har ofta haft spinnutrustningen med mig men den har alltid blivit kvar i bilen. Så i ärlighetens namn har jag inte gett det en ordentlig chans. Men de få gångerna jag provat så har jag i alla fall aldrig fått ett endaste litet hugg. Så nu vågar jag jag inte prova. Det är inte så att jag inte tycker det är fint nog. Jag tror inte på mig själv, jag tror inte att jag vet hur man gör. Väck mig mitt i natten, ge mig mitt flugspö och jag vet precis hur jag ska göra för att fånga en kustöring. Utom då fisken vakar 50 meter ut och filmfotografen når ut till fisken med sina silvriga "snaps-dag". (Tror att han bara har en sorts drag. ) Men jag har gett mig den på att kunna bemästra alla sorters väder och i den strävan finner jag det ganska behagligt att flugfiska med stormen rytande och hånskrattande i mitt vindpinade ansikte.