Smolt i glädjebägaren!

Jag och filmfotografen behövde snacka ihop oss lite om turen till Mörrum om två veckor. Vännerna på ABU Garcia har lika generöst som vanligt bjudit till fiske på deras två sträckor norr och söder om Svängsta. Och dylika äventyr kräfva bra snack. Och var gör man det bäst? Jo på kusten, utvadad i knädjupt vatten, femtio meter ifrån varandra, med skygga och ljudkänsliga kustöringar i närheten. Men eftersom vädret blev så oförskämt bra och vinden mojnade och det kristallklara vattnet bara gav ifrån sig två fiskar på morgonen blev det lite planeringsprat ändå. Fast på stranden i solen. 

     För det blev en makalös dag och det verkade nästan som att kusten och havet drog ett djupt och lugnt andetag inför de hårda vindarna som utlovats till helgen. Efter att de senaste turerna huserat på sydkusten var det dags att prova närmare hemmaplan i väst. Det blåste ca 5 m/s när vi kom och vattnet var, som det varit ganska länge nu, riktigt lågt och idag var det dessutom helt kristallklart. Och sjukt många knölsvanar. Det blev till att söka sig längre ut, utanför där man normalt fiskar och det var där ute, efter att ha fiskat av en 30 meter, som det sög till i flugan. En silvrig projektil bryter omedelbart ytan och en för detta ställe så vanlig 35-centimetrare visar sig. Aha tänkte jag finns det en, finns det massor. Men det fanns det inte. De brukar gå i stim och det brukar gå att kroka både en, två och sex på kort tid. Men ICKE! Så kul ska vi inte ha det, sa ödet och lätt mig reda ut en trasslig tafs istället. 

Med otrasslig tafs fortsätter jag fiska trettio meter till när jag får ett hugg som jag missar. En virvel uppstår och jag gör två små hemtag till och där kommer ett hugg till. Ett typiskt besahugg, lite okoncentrerat, lite ovant, lite taffligt. Lite som när en finnig sjuttonåring ska kyssa en flicka. Det behövs liksom två försök för att få till det. Nåja, nu satt den där och dansen som följde var kort och oengagerad. Klockan var nu 9.30 och det var de enda fiskarna den här dagen. Vi fiskade mycket täckte av mycket vatten men inget mer. Men det var en riktigt fin dag på kusten och glädjen och tillfredsställelsen jag känner efter en dag tillsammans med havet, solen och en god vän fyller min glädjebägare till bredden. Det enda som grumlade dagen var det att filmfotografen inte verkar vilja tälta när vi ska till Mörrum. Jag vill ju tälta, elda, grilla korv och tälja på en pinne.

Barsebäck är återuppstånden från de döda, inte en dag för tidigt!

Den roströda har levererat, äntligen!

Det finns fördelar med att bli äldre. Det är inte lika jobbigt att gå upp tidigt om morgnarna. Och ska man slippa horderna i påsk så är riktigt arla morgnar ett måste. Jag var vid vattnet kvart i sju och det var extremt lågt vatten. Jag gick längs stranden och spanade ut över vattnet och såg nästan direkt en fisk som röjde sig. Jag lägger ifrån mig ryggan, strippar snabbt av lite lina, med betoning på lite, och lägger min "Magnus" sex, sju meter ut. Jag står fortfarande på land när jag lägger ut mitt andra kast. En liten blänkare tar min fluga och far runt som en skottspole! Fisken mättes till 45 cm, sattes åter och jag lägger ut ett kast på samma ställe. Pang, där sitter nästa fisk men som alltid när fisket får en osannolikt bra start blir man slarvig och högmodet gör ofelbart att fisken kliver av.

Årets andra blänkare går tillbaka.

Jag tar en liten paus, njuter av ensamheten och den fina starten och spanar och spanar. Jag har lä från den ganska friska frånlandsvinden, vilket gör att fisk i ytan syns. Ja, det blåste frånlandsvind och jag har redan haft fisk på två gånger. Ännu ett bevis på att det är dags att göra sig av med den seglivade myten, om att det MÅSTE vara pålandsvind för ett bra havsöringsfiske.

En ganska blank besa fast med en hel del skavanker.

Jag flyttar mig söderut, eller ja, nu är det ju inte så att jag flyttar söderut som svalorna om vintern, jag går ynka 15 meter ner längs stranden och börjar fiska mellan blåstångsruskorna som syns i det låga vattnet. De är många de där ruskorna men flytet håller i sig, för jag fastnar nästan aldrig i dem. Försöker ändå lägga linan där det finns tångfria gångar och det betalar sig för snart är det en fisk som tagit min "Magnus". Den här är större men det är en "lång" en och den ger sig ganska snart. Jag krokar av besan som var 52 cm. Nu är dagen officiellt godkänd så jag känner att det är tillåtet med lite obeprövade kort. Jag byter ut "Magnus" mot den roströda räkan, som i skrivande stund, enligt omröstningen, heter "Itzak's Rusty". Den är inte lika förtyngd som "Magnusen" och fastnar inte alls i botten på det grunda vattnet. Tar några kast men utan resultat. Det blir ytterligare en paus, med utsikt över stället där jag såg de första fiskarna.

Många äntligen idag. Räkan fångar fisk och Öresund har på allvar vaknat till liv.

Värt att notera är, att jag har inte sett fisk på något annat ställe än där jag såg de första visa sig. Jag plockar fram min macka häller upp lite te. Jag har väl tagit tre tuggor på mackan när jag åter ser fisk på precis samma ställe. Lägger ner mackan drar ut lina och lägger ut "Itzak's Rusty" där fisken var uppe. Tar hem flugan och det hugger direkt men ingen fast fisk, hugger igen ingen fast fisk, en tredje gång, nä! Men på fjärde hugget sitter den där. Den har levererat! Äntligen har flugan fått den bekräftelse jag ville ha. Nja, en fisk kanske inte är något att grunda någon statistik på. Men det känns oerhört tillfredsställande i alla fall. Den var en ganska liten fisk, 48 cm, och jag misstänker att det var de långa spröten på flugan som gjorde att den missade huggen. Krokar av och lägger ut igen.

Dagen sista är också dagens största.

Inget händer på ett par kast men på det tredje försöket smäller dagens största på i en panikattack på 30 cm djupt vatten inte långt ifrån mig. Som sagt den var dagens största, 57 cm men även den var en lång och slank en.

Regnet tilltar och vinden friskar i och jag sitter mest och kurar på stranden bara för att slås av häpnad när det efter en kvart åter syns fisk i ytan. På exakt samma ställe. Jag sprang upp för att ta dagens femte! Men som sagt, övermod och havsöringsfiske är något som är mycket nära sammankopplat och jag fick "nöja" mig med de fyra.

Men Barsebäck har vaknat igen efter en lång och kall vinter och det är jag mycket glad för.

Nollan är spräckt!

Solen sken och vinden ven. Vattnet var rekordlågt vid mitt kära gamla rev. Skulle det göra mig besviken även denna gång? Det har det ju gjort några gånger redan den här konstiga vintern. Vattnet hade bra fart och färgen var ganska optimal. Inte kristallklart och inte helt grumligt. Så det kändes inte helt hopplöst när jag vadade ut och började fiska av revet på samma sätt som jag gjort så många gånger förr. Det var ingen hemma på det knädjupa vattnet så jag började fokusera på "hålan" i början på revet.

Strax efter 12.00 kom det, det förlösande suget i linan. Ett nätt och försiktigt hugg. Jag lyfte spöet och hade äntligen den där kustöringen som jag jagat nu i mer än tre månader.

Men njutningen och lättnaden förbyttes snart mot stress och en släng av ångest. Skulle jag landa den? Skulle jag lyckas att dokumentera den? Det var lite som när domaren blåser straff i en fotbollsmatch, då jublar alla. Men snart byts glädjen mot något annat när bollen läggs på straffpunkten. Ska det bli mål? Ska han bomma?

Jodå, den satt rakt upp i nättaket! Efter en ganska pigg insats insåg den snart att det inte var lönt att kämpa mer. Bilderna blev kanske inte världens bästa men... Här är den i alla fall, årets första. 52 cm blank fisk, om än något slank, blev det.

Och nä, det var inte den roströda som gjorde det. Det var kallvattensmästaren Glimmerrejen som levererade.

Nu ska vi dock inte dra för stora växlar på detta. Vattnet är fortfarande kallt och det är fortfarande minusgrader på nätterna. Men om en vecka eller så lär sydkusten explodera. Och då är jag självfallet där.