Från Dee via Wounded Knee tillbaka till "Bee".

En minibesa på 45 cm

Då var man tillbaka i hemmavattnet igen. Efter en utflykt till Skottland och en artroskopi i knäet förra onsdagen så stapplade jag ut i Barsebäck denna stilla och fina vårkväll. Hade förhoppningar om att få se öringar i ytan både här och där men jag fick nöja mig med att få se en hoppa hundra meter bort. Så det var bara att bege sig till stället som alltid levererar och börja blindkasta. Det dröjde inte många kast förrän det satt en mycket tunn och liten "slips" på min Magnus. Det är nog den minsta "besan" jag fått. När de är i den storleken brukar de alltid vara i fin kondition. Men det verkar som denna har varit uppe och lekt. Förmodligen för första gången. Förhoppningsvis inte den sista. Påsklovsveckan börjar bra och fortsätter ännu bättre? Jag kommer som traditionen bjuder hänga vid Klockstapeln på skärtorsdagen. Vi ses kanske där? Jag kommer dit med solen.

Blankt som ett nybonat golv, del 2.

Det var som igår fast i andra änden av dagen. Hakade på en nyvunnen fiskevän och vi drog västerut i den fina vårkvällen. Tillbaka till Öresund som likt gårdagens arla morgonstund bjöd på ett blankt nybonat golv. Men i kväll så gick det lite krusningar på ytan och det var strax innanför denna krusning som jag såg första fisken visa sig. Men det var långt ut och jag fick anstränga mig för att nå dit. Tog en paus med lite kvällsmacka och te med ögonen hela tiden spejande ut över vattnet. Det dröjde men så såg jag en rörelse i ytan långt där ute. Nu dristade jag mig till att vada längre ut, jag skulle ju inte skrämma någon fisk, den var ju långt därute. Jag hade börjat med en Magnus men hade nu bytt till en Itzak's Rusty. Jag fick till ett långt kast och halvvägs hem så började det nafsa i flugan flera gånger men jag missade mothugg varje gång. Jag tror att flugans långa karaktär kräver ett lite speciellt sätt att göra mothugg på, eller att man tar hem den med kortare och mer distinkta tag. Jag bommade den men fick bekräftat att där var fisk. Fem, sex kast senare sköt jag ut all löslina och flugan landade nu mitt i hetluften för det krävdes bara två hemtag innan det virvlade till i ytan och en fisk hade tagit flugan. Den var en pigg liten rackare men en ful sådan. Mörk och slipsig och bara 45 cm.

Fiskekompisen försöker glädjas för min skull men jag hör att han kämpar. Men tar man en 2,5-kilos på sin första havsöringstur så kan man ju lätt få för sig att det ska hända varje gång. Och trots att det är kul att dela med sig av sina erfarenheter så känns det lite tråkigt att behöva berätta att det kan gå lååång tid mellan huggen. I alla fall om man inte har flyt som jag.

Vilket jag har den här kvällen för det är när jag får till de där riktigt långa kasten som det sker, hugg nästan direkt. Den här gången är det härligt, frejdigt ja ett riktigt aggressivt hugg. Och det är en stark fisk i andra änden. Men den ger sig snart och det är en mörk fisk som har fullt med iglar på sig. Jag rensar bort iglarna, mäter den till 54 cm och sätter tilllbaka den.

Jag skrämmer ett stort stim, som när de kommer nära mig virvlar upp en virvel som oroar en tre meter stor yta. Mäktigt och läskigt på samma gång. Förutsättningarna var som gårdagsmorgonen men den här gången vadade jag djupare och nådde fisken därute. Hade jag gjort det igår så hade jag kanske fått fisk då också.

Det händer inte mer den här kvällen men det som hänt räcker gott. Jag lyckades bemästra det nybonade golvet men det krävdes att jag kastade på toppen av min förmåga.

Barsebäck är återuppstånden från de döda, inte en dag för tidigt!

Den roströda har levererat, äntligen!

Det finns fördelar med att bli äldre. Det är inte lika jobbigt att gå upp tidigt om morgnarna. Och ska man slippa horderna i påsk så är riktigt arla morgnar ett måste. Jag var vid vattnet kvart i sju och det var extremt lågt vatten. Jag gick längs stranden och spanade ut över vattnet och såg nästan direkt en fisk som röjde sig. Jag lägger ifrån mig ryggan, strippar snabbt av lite lina, med betoning på lite, och lägger min "Magnus" sex, sju meter ut. Jag står fortfarande på land när jag lägger ut mitt andra kast. En liten blänkare tar min fluga och far runt som en skottspole! Fisken mättes till 45 cm, sattes åter och jag lägger ut ett kast på samma ställe. Pang, där sitter nästa fisk men som alltid när fisket får en osannolikt bra start blir man slarvig och högmodet gör ofelbart att fisken kliver av.

Årets andra blänkare går tillbaka.

Jag tar en liten paus, njuter av ensamheten och den fina starten och spanar och spanar. Jag har lä från den ganska friska frånlandsvinden, vilket gör att fisk i ytan syns. Ja, det blåste frånlandsvind och jag har redan haft fisk på två gånger. Ännu ett bevis på att det är dags att göra sig av med den seglivade myten, om att det MÅSTE vara pålandsvind för ett bra havsöringsfiske.

En ganska blank besa fast med en hel del skavanker.

Jag flyttar mig söderut, eller ja, nu är det ju inte så att jag flyttar söderut som svalorna om vintern, jag går ynka 15 meter ner längs stranden och börjar fiska mellan blåstångsruskorna som syns i det låga vattnet. De är många de där ruskorna men flytet håller i sig, för jag fastnar nästan aldrig i dem. Försöker ändå lägga linan där det finns tångfria gångar och det betalar sig för snart är det en fisk som tagit min "Magnus". Den här är större men det är en "lång" en och den ger sig ganska snart. Jag krokar av besan som var 52 cm. Nu är dagen officiellt godkänd så jag känner att det är tillåtet med lite obeprövade kort. Jag byter ut "Magnus" mot den roströda räkan, som i skrivande stund, enligt omröstningen, heter "Itzak's Rusty". Den är inte lika förtyngd som "Magnusen" och fastnar inte alls i botten på det grunda vattnet. Tar några kast men utan resultat. Det blir ytterligare en paus, med utsikt över stället där jag såg de första fiskarna.

Många äntligen idag. Räkan fångar fisk och Öresund har på allvar vaknat till liv.

Värt att notera är, att jag har inte sett fisk på något annat ställe än där jag såg de första visa sig. Jag plockar fram min macka häller upp lite te. Jag har väl tagit tre tuggor på mackan när jag åter ser fisk på precis samma ställe. Lägger ner mackan drar ut lina och lägger ut "Itzak's Rusty" där fisken var uppe. Tar hem flugan och det hugger direkt men ingen fast fisk, hugger igen ingen fast fisk, en tredje gång, nä! Men på fjärde hugget sitter den där. Den har levererat! Äntligen har flugan fått den bekräftelse jag ville ha. Nja, en fisk kanske inte är något att grunda någon statistik på. Men det känns oerhört tillfredsställande i alla fall. Den var en ganska liten fisk, 48 cm, och jag misstänker att det var de långa spröten på flugan som gjorde att den missade huggen. Krokar av och lägger ut igen.

Dagen sista är också dagens största.

Inget händer på ett par kast men på det tredje försöket smäller dagens största på i en panikattack på 30 cm djupt vatten inte långt ifrån mig. Som sagt den var dagens största, 57 cm men även den var en lång och slank en.

Regnet tilltar och vinden friskar i och jag sitter mest och kurar på stranden bara för att slås av häpnad när det efter en kvart åter syns fisk i ytan. På exakt samma ställe. Jag sprang upp för att ta dagens femte! Men som sagt, övermod och havsöringsfiske är något som är mycket nära sammankopplat och jag fick "nöja" mig med de fyra.

Men Barsebäck har vaknat igen efter en lång och kall vinter och det är jag mycket glad för.