Lucka nummer 26

I dagens lucka, nummer 26, tänkte jag svära i kyrkan. Jag tänkte nämligen påstå att Pelle Klippinge har fel! "Va?! Vad är det han säger? Har Klippinge fel." Jo, faktiskt, det är kanske ingen stor sak och det kan säkert vara så att det stämmer med hans erfarenheter. Men jag tycker nog att det är viktigt att utmana en av de största och vanligaste "sanningarna" om kustöringen. I höstnumret av Allt om Flugfiske bidrar Pelle Klippinge med en i övrigt mycket bra och intressant artikel om hur man tar kustöringen. I den skriver han att om det inte finns vind eller ström som "skapar rörelser i vattnet så kan man glömma havsöringsfisket. Havsöringen är alldeles för skygg för att gå på en fluga under dessa förhållanden." Och det är den gamla sanningen om att havsöringen skulle vara så skygg som jag inte är beredd att skriva under på.

Min gode vän filmfotografen teoretiserar hemskt gärna kring vind-, väder-, grumlighet- och temperaturförhållanden men han landar alltid i att han har fått fisk under alla förhållanden. Alla! Och det är en sanning som jag är mer beredd att skriva under. Jag har nämligen fler än en gång fångat havsöring när det varit helt vindstilla och spegelblankt. Jag skulle nu drista mig till att påstå att jag haft några av mina bästa fiskestunder vid just sådana förhållanden. Jag har visserligen även gått bom dagar som dessa men som sagt man ska nog inte lägga ner fisket pga "ingen vind". Visst är den skygg emellanåt men den är långt ifrån omöjlig att locka till hugg. Jag skulle snarare föreslå att man sätter sig vid strandkanten häller upp en kopp av valfri dryck och spanar intensivt ut över havet. För det är dagar som dessa som man kan få uppleva ett adrenalinframkallande fiske. Särkilt tidig vår och sen höst när havsöringen går grunt går det att få syn på fisken när den jagar på ett par decimeter djupt vatten. Sen är det bara att närma sig fisken som man skulle en vakande öring i en å, med ett försiktigt kast. Linan ska landa tyst men flugan får gärna bjuda på ett "plopp" när den landar.

Jag minns en gång, vädret var i och för sig allt annat än vindstilla, när linan kollapsade i motvinden och ringlar plaskande ihop sig som en huggorm på en solvarm klippa. Sist singlade flugan ner och landade i mitten av denna "hög" av fluglina och tafs. Då kommer hugget hårt och aggressivt. Den gången och andra gör att jag snart kan drista mig till att lansera "kustöringssanningen", att kustöringen blir aggressiv när den blir skrämd och tar ut sin aggression på intet ont anande bytesdjur eller flugor som råkar finnas i närheten. Jag har visserligen några årtionden kvar innan sanningen är redo för lansering. Men jag lovar att höra av mig när den är mogen. Tills dess får den funka som en empirisk halvsanning, som förhoppningsvis ger hopp när du kommer till kusten och havet ligger stilla som skogstjärn.

Drömmen om Em, inte så långt bort längre?

Jag hålller på att läsa om Pelle Klippinges eminenta bok om Emån. Denna fantastiska småländska å med så mycket unikt längs strandkanterna och i vattnet. Utter, mal lax och kanske världens största havsöringar hittar man i eller bredvid Emån.

Men oj vad mycket skit den stackars ån har fått utstå genom åren. Från att ha varit en 15 mil lång, stolt och stark jätte, har Emån genom åren fått se sina kraftfullla och livgivande forsar decimeras i takt med människans aningslösa dumhet. Men det är svårt att döma dessa entreprenörer, dessa utbyggare och tämjare av naturen som medvetet ondskefulla. De var barn av industrialismen och det var odelat positivt att vinna kraft ur naturen. Att naturen skulle fara så illa av ingreppen hade de ingen aning om.

Det är andra tider nu och vi har helt andra kunskaper nu. Så det man gjorde på Högsbyplatån 1988-90 ter sig därför ännu mer obegripligt. Nästan sju kilometer av ån vallades in, rätades ut och blev, med dynamit och grävskopor, en kastrerad kanal. Ett ingrepp som har påverkat hela ån menligt. Och här kan man ju inte skylla på industrialismen och 1800-talets aningslöshet. Det är ju nu detta har skett!

Och det är därför så skönt att läsa om familjen Ulfsparres ständiga kamp för ån. En kamp som ibland har verkat gå förlorad. Men passionen för ån och dess havsöringar har gjort att de hela tiden fortsatt kampen för naturen och mot dumheten.

Jag har varit och fiskat i Emån två gånger, båda gångerna uppe vid Fliseryd. Och båda gångerna var jag lika vilse som havsöringsfiskare. Och jag behöver väl inte säga att man inte fångar havsöring i Emån om man är minsta lilla vilsen.

Men ån har alltid fascinerat och jag har alltid drömt om att få fiska vid åns nedersta sträcka innan utloppet i Östersjön, på Familjen Ulfsparres vatten vid Ems Herrgård.

Jag har bara läst om detta mytomspunna fiske, där bara särskilt inbjudna får komma till och då efter att ha skrivit ett välformulerat brev där man ödmjukast ber om att få besöka ån med spö i hand.

Detta brev har ännu inte formulerats, i alla fall inte av mig. För jag har alltid trott att, "jag är inte värdig", eller att "jag kommer ändå aldrig att få en inbjudan". Men när min granne berättade att han skulle till Emån, kändes plötsligt Ems herrgård lite närmare, lite mindre omöjlig. Så nu har jag bestämt mig, jag ska skriva det där brevet till Göran Ulfsparre. Och be om det omöjliga, be att han gör min dröm sann, be ödmjukast om att få fiska Home, Sea, Stone, Barrett eller någon av de andra världskända poolerna.

Tills dess är det bara att fortsätta drömma.