Vår i hagen.

 

ABU-fabriken i Svängsta i härligt vårljus

Klockan ringer klockan 05.00 måndagen efter "sommartid" och kroppen är fortfarande i 04.00-mode. Men det är dags att "öppna" ån så jag behöver inte kämpa allt för mycket för att komma ur sängen. Ja, jag vet, det är ingen äkta "öppning", den var ju den 15:e, men det blir i alla fall premiär för mig. Tack vare mina snälla vänner på ABU Garcia är det på sträckan vid Skrea Hage, uppströms Svängsta, som jag premiärfiskar. Jag rullar in på ABU:s parkering strax efter åtta för att hämta fiskekortet. Den snygga fabriksbyggnaden badar i ett halvskuggigt morgonljus och jag måste stanna för att ta en bild. Jag har alltid gillat den rena, strama byggnadens uttryck. Och denna härliga vårdag med spänd förväntan i luften gör byggnaden ännu snyggare. Jag hämtar kortet och rullar upp mot Skrea Hage.

Lagom mycket vatten för att det ska kännas tryggt att vada själv.

Och jag blir alltid lika glad när jag kommer hit. Alltid lika spännande att se hur vattenföringen är och hur den har förändrat stranden, hur högt vattnet ska gå. Samtidigt är allt precis som vanligt. Samma dofter, samma träd, samma ljud och samma hot spots.

       Jag riggar mitt spö och laddar rullen med min nya Guideline F/S7. Vänner som fiskat på Dahlboms sträcka veckan innan lyckades bäst med "strykjärnslinor. Jag börjar fiska vid översta stenarna och kan snart konstatera att jag fiskar lite "tungt". Mycket bottenkänning och en del bottennapp, vilket var synd för jag kunde inte fiska av strandkanten ordentligt. Men när jag närmar mig det riktigt heta stället i det djupare lugnvattnet fiskar linan precis som den ska. På tafsen sitter en Green Highlander, samma fluga som har varit så lyckosam här innan men det hjälper inte. Tvärtom, den väljer att fastna i en alrot. Tar en liten paus och knyter på en brun Phatagorva. Börjar om en bit uppströms. Fiskar mig neråt och kommer förbi den flugprydda alroten. 

      Börjar nog bli bortskämd för jag kommer på mig själv att tänka, "att så svårt ska inte vårfisket vara!". Sånt brukar straffa sig. Övermod och fiske går som bekant inte riktigt ihop. Så icke denna gång, för i kastet därpå suger det till i linan och jag släpper öglan, väntar och lyfter spöet och känner tyngden i andra ändan. Härligt. Det känns tjurigt, det känns tungt och när fisken går ut i huvudfåran och gör en rusning nedströms, ja då blir det adrenalinrusning i hela kroppen. Ganska djupt utvadad med fötterna bland snirkliga och hala alrötter börjar jag snart fundera över hur jag ska kunna landa fisken här. Så det blir till att retirera uppströms mot de översvämmade gräskanterna. En vådlig promenad men jag har snart fast mark under fötterna. Fisken är dessutom kvar i andra änden. Vilket måste räknas som en framgång. Det är alltid lite bökigt att landa stor fisk själv. Rådet om att inte ha fisken på för kort lina ekar i skallen men att landa själv utan kort lina är i stort sett omöjligt. Hm, såvida man inte lyckas pressa upp fisken på den översvämmade ängen och sen springa ner och ta den. Det kommer inte bli snyggt men så får det bli. Planen är utstakad och jag kan nu koncentrera mig på att lira fisken trött. Solen skiner, våren är här och det är fisk på. Dags att njuta lite. Så, klart, färdignjutet. Nu ska fisken landas. Allt går bra och jag mäter henne, efter en del slit i mitt sönderrostade måttband, till 100 cm prick.

Prick 100 cm mätte hon. Och är därmed min andra lax på metern eller över.

 

 Laxhonan tar några starka tag ut i strömmen och kommer förhoppningsvis komma tillbaka till ån för att leka efter en tur ut i havet. Och jag slår mig ner i gräset för en liten fikapaus. Njuter i solskenet
men hör snart hur det överallt runt ikring mig tisslas och tasslas. Det prasslar och jag börjar spana efter vad det är som låter.

 

Ett riktigt vårttecken. 

Ah, det är naturens egen taxiverksamhet som är igång. "Ta mig till översvämningen där borta, och step on it, reptilhjärna!". Paddorna har intagit hagen och när man sitter ner så hör man att de är överallt. 

      Men man behöver inte ha mycket större hjärna än en padda för att inse att man inte kan sitta och sola sig och tränga sig på kräldjurs intimlekar när man kan fiska en underskön sträcka vatten med stora fiskar i. Så jag tar mitt spö och vandrar nedströms, förbi den "hetaste" platsen för att prova på ställen jag aldrig riktigt trott på. Provar ett ställe men ingen hemma. Går till nästa betongfundament, repar av lina och lägger ut flugan nära andra strandkanten. Inget där heller. Jag börjar ta hem linan för nästa kast då det plötsligt tar stopp. Tänker "botten". Men när bottnen börjar röra sig tänker jag havsöring. Och efter första rusningen tänker jag STOR havsöring. Jag tar mig ner från fundamentet in till strandkanten som är full av träd som hänger långt ner. Jag kan därför inte drilla fisken särskilt graciöst. Det blir "liggande" spö, grenkontakt och allt annat än skolboksexempel på hur man landar fisk.

Inte trodde väl jag att jag skulle behöva ta de där stora, grova krokarna.

Jag går upp för kanten för att försöka göra en repris på förra landningen men det går väl sådär. Jag måste sätta rejäl press på fisken för att tvinga in den. Men det blir lite för mycket press och när fisken ruskar om i en mäktig skakning lossnar den. Nåja, klantiga och ograciösa landningar SKA bestraffas på något sätt. Så är det bara. Nu hade det kanske gått vägen om fisken varit lite mindre. Men den här var stor och stark nog till att räta ut kroken.

Gillar hur paddan matchar Phatagorvan! 

Men jag är ganska nöjd med dagen och gör väl några halvhjärtade rundor till men hittar inte riktigt känslan. Och när fikapauserna och paddsafarin blir längre än fiskepassen så vet man att man kanske borde bege sig hem. Så det gör jag, nöjd belåten och tacksam för att jag ännu en gång varit välkommen till Abu Garcias fina vatten i Skrea Hage.

Julklappstips 4.

När jag jobbade för Abu Garcia och skrev Napp och Nytt jobbade jag tillsammans med en marknadschef på Abu som heter Björn. Han var en livnjutare av rang och han gillade sin tobak och sina cigaretter. Dessa konsumerade han sittandes bakom skrivbordet i sitt rum, som jag bara behövde ett första besök för att döpa till "Abu-röken". När Björn var nere hos oss på byrån så var rökning givetvis tillåten, varhelst han ville. Det var tider det! När det sedermera skulle införas rökförbud på kontoret i Svängsta var det med ett enda förbehåll, förbudet gällde inte i "Abu-röken". Om man går i korridoren idag så kan nog någon med bra luktsinne peka ut vilka rum som huserat den gode Björn. Och det är med kära minnen av honom som jag kommer med ett fjärde julklappstips, Nya Abu-röken som är en nyare och bättre upplaga. Du hittar den för 549:- bland annat på Hobbex. Jag har en själv, inte denna nya varianten utan en som är ganska medtagen och som har rökt både det ena och det andra. Här har jag tillagat allt från abborre, torsk och horngädda till röding, regnbåge och kycklingfilé! Tycker man om att laga mat är Abu-röken ett måste. Dess användningsområden begränsas bara av fantasin. Kom ihåg att köpa rökspån från lite olika fabrikat. Annars blir det lätt att allt smakar samma! Om ni är osäkra så lyssna gärna på när fiskekompisen och kocken Jonas Runnberg berättar i radion hur man röker fisk i en röklåda.

En bra premiärdag vid Mörrumsån

Först vill jag tacka Olle på Abu Garcia för att jag fick komma och fiska på deras sträckor idag. Det känns alltid som en ynnest att få fiska dessa fina platser.

Dagen började med solsken och jag hade mina aningar om att Skrea Hage skulle leverera idag. Varför jag hade dessa aningar vet jag faktiskt inte. Det grundar sig i alla fall inte på statistik, för jag har aldrig någonsin fått fisk på den här sträckan. Och jag har tampats med denna ABU-sträcka åtskilliga gånger. Många andra har tagit fisk här men jag har alltid gått bom där. Nu undrar du säkert varför jag envisas med att återvända. Titta på bilderna, eller ännu hellre, åk dit och ta en promenad längs med ån, så förstår du varför jag gillar stället. Där är så himla vackert. Och det är den sträckan som passar bäst för flugfiske. Dessutom är det nästan aldrig någon där så man får hela sträckan för sig själv och man kan inta bara njuta av lugnet, man kan låta vattnet "vila" precis som man vill för att sedan fiska av dem igen. Nere på Kronolaxfisket är det en dag som gårdagen en omöjlighet.

Att lägga upp dagens strategi tar för en ovan strömvattenfiskare något längre tid och kan lätt misstas för "en titt på utsikten"

Jag började längst uppe vid kröken och tog några kast från bryggan. Men min "Spey-teknik" är inte något jag skryter med och att stå en meter över vattenytan hjälpte inte direkt. Med 28 kubikmeters vattenföring så var det plötsligt möjligt att vada, vilket vid "normala" vårar med vattenföring på över 40 är helt omöjligt. Och att vada underlättar för en kass Spey-kastare som jag. Å andra sidan så står havsöringen ofta precis invid kanten i det lugnare vattnet. Men där var strömmen nu nästan obefintlig så det hade ändå inte gått att flugfiska av kanten.

Jag hade en intermediate-lina och satte på en "extra super fast sink-spets". Den var något för snabbsjunkande, vilket resulterade i att jag fångade mycket grenar på botten. Flugan för dagen var en "Candy Fair" på mässingstub. Den väger 1,8 gram och det var den tunga spetsen och den tunga flugan som gjorde det svårt att kasta. Det och det faktum att jag förmodligen gör helt fel när jag kastar.

Det tredje kastet som jag gör när jag vadar, 09.45, verkar också fasta i botten. Jag står och fundera på om jag inte ska byta till en lättare spets när det plötsligt tar stopp, för att sen dra till i linan. FISK! Inget hopp, inget upp och vältra sig i ytan utan det är bara nedströms i en rasande fart som gäller. Tre snabba rusningar rakt ut i det snabbaste vattnet och nu har jag mycket lina ute känns det som. Fortfarande inga hopp. Pulsen hårt och adrenalinet sprutar ur öronen. Jag får in lite lina, sen rusar den igen för att kort därefter stiga av. På darrande ben och med en ekorres puls staplar jag upp på strandkanten och pustar ut. Det är sannerligen något speciellt med kombinationen stor fisk och strömmande vatten.

Jag tar en lång paus och passar med darrande händer på att byta spetsen till en "fast sink". Jag kliver ner i vattnet efter en halvtimme eller så och fortsätter att fiska mig nedströms. Precis innan det snabba vattnet går in i ett lugnare sel finns det tre alar vid strandkanten och strömmen har bra fart där, även ganska när strandkanten. Det ser hett ut tänker jag, novisen och försöker få till några bra kast som ska svinga in i "Hot spotten". Jag låter flugan ha sin gång och när det kommer in och stannar i det lugna vattnet känner jag botten, eller? Nä, det är ju fisk! Den här gången uteblir rusningarna och den går nästan direkt upp och vältrar sig, precis samma beteende som "besorna" på kusten har. Inte så konstigt kanske. Jag får snart upp fisken där den mäts till 74 cm och fotograferas för att sedan få simma vidare.

En 74 cm lång havsöringhanne och en glad fiskare

Klockan är 11.05 och jag har fått fisk vid Skrea Hage! Efter alla dessa år det är ju en sensation. En välförtjänt fikapaus och ett sms till laxlängtaren Markus som fiskar nere på Kronolaxfiskets premiär. Ett sms som kommer att oroa tills han läser "öring 74 cm". Jag undrar om den jag tappade kanske var en lax.

En 58 cm havsöring och en ännu gladare fiskare

Efter pausen gör jag samma repa en gång till. Kasten går OK ibland sämre något oftare och ibland blir allt bara pannkaka. När jag kommer ner till alarna 12.45 så är det dags igen. Några meter nedströms från där den förra fisken högg, hugger det så där försiktigt igen. Den går upp och vältrar sig och det råder inga tvivel om att det är en havsöring. Den här är dock mindre. Den mäter "bara" 58 cm. Ett foto och sen tillbaks i ån med den.

5-minuterspoolen i Åkeholm

Går samma repa en gång till men den här gången utan resultat. Jag bestämmer mig för att åka upp till Åkeholm och "5-minuterspoolen" Uhro Kekkonens favoritpool. Inte heller där har jag fått någon fisk och undrar därför om den heter som den heter för att man får fisk inom fem minuter eller om den tar fem minuter att fiska av. Den fisnke presidenten var ingen flugfiskare och han stod på bryggan och kastade in mot djuphålorna vid landsvägsbron. Klart han tog fisk på fem minuter. Men dit når i alla fall inte jag med flugspö.

Jag kommer dit och på andra sidan står det tre, fyra spinnfiskare. Jag hejade och de hälsade att de inte hade fått något. Det är ganska smalt där man börjar fiska så jag misstänkte att den fisken som eventuellt fanns där nu var skrämd.

Ett enda spö utanför Abu-stugan en vacker dag i april och det är mitt.

Jag gav poolen fem minuter sen åkte jag ner till Abu-stugan för att kolla in poolen rakt nedanför stugan där jag en gång tog en ganska stor laxhona på fluga. Men det var ingen hemma på den delen av ån som jag nådde, för nu kastade jag riktigt illa. Det gjorde dock inte så mycket för minken som försökte dra upp en död fågel uppför ett lutande isflak stod för underhållningen. Den bytte taktik och simmade uppström mot mig med sitt byte och drog upp den på gräskanten precis bredvid mig. Helt orädd.

Skrea Hage, som nu hade fått vila i ett par timmar, lockade så jag åkte upp dit igen. Jag fick två vändor till på denna fina sträcka, dock utan fler hugg, innan min axel och övriga kropp sa stopp. Och jag avslutade faktiskt med ett par, tre helt godkända kast.

Det var en fantastisk dag och jag har äntligen landat fisk vid Skrea Hage, vilket ger mig ännu en anledning att längta tillbaka dit. Men det dröjer inte så länge tills dess, jag är tillbaks med ett par av mina irländska fiskekompisar den 12:e april. Det blir fint.

Varför ännu en blogg?

Det är i dessa dagar en högst berättigad fråga. Är det verkligen nödvändigt med en till som beskriver sina egna personliga tankar? Nä det är det inte, men om man bara skulle göra det som är nödvändigt så blev livet snart ganska trist. Mitt liv består av en rad meningslösa livsviktigheter. Fiske är en sån meningslös livsviktighet. En livsviktighet som jag delar med miljontals andra. Något som jag blev varse när jag under flera år hade förmånen att skriva Abu Garcias legendariska Napp och Nytt. Jag märkte snart att det jag skrev, mina texter, mina tankar spreds vidare till fiskare runt om i Europa. Då tänker jag inte på produkttexterna som beskrev den "nya smidiga slirbromsen" på den senaste Ambassadeuren, utan på historierna från våra fisketurer runt om i världen. En något overklig känsla, att vara den som skrev berättelserna i Napp och Nytt. Det var ju dessa berättelser man själv växte upp med och inspirerades av. De och "Huggtabellen". Och när man nu kan publicera sina tankar så här lätt och smidigt så tyckte jag att det var en bra idé att dokumentera mitt fiske och sprida lite tankar, tips, inspiration och passion. Och jag vet ju hur jag själv uppskattar att läsa om andras upplevelser vid vattnet. Därför tror jag att det kanske finns någon där ute, förutom mina närmaste sörjande, som är intresserad av mina Åtankar om fiske och andra livsviktigheter.