onsdag 21 april 2010

En osannolik fisketur till Mörrumsån

Jag hade stämt träff med min irländske vän Ray Sheehan och hans kompis Cathal Walsh på hotell Walhalla, klockan åtta på måndagsmorgonen. De kom på fredagen och hade redan hunnit med en bomtur efter gädda i Blekinge skärgård på lördagen och en riktigt bra söndag på Walhallas sträcka, där de tillsammans tog fyra laxar. Alla på spinn. Men alltså, Hotell Walhalla vilket "kyffe", vilken"time warp" det stället bjuder på.
Det är ett kärt återseende och det är alltid lika glada och positiva miner på Ray. Över en kopp kaffe la vi upp taktiken för dagen. I bilen upp hade jag pratat i telefon med Anton på Abu som då precis tagit en bild på landad fisk och när vi pratade som bäst sög det till i hans lina. Att deras morgon hade börjat ganska bra var en underdrift. Eftersom Anton och hans två gäster var vid Abu-stugan i Ekeberg så styrde vi kosan mot Skrea Hage. Inget som jag hade något emot. Jag älskar ju den sträckan, trots dess under många år aviga inställning till mig och mina flugor.
Vattenföringen ligger runt mäktiga 65 kubikmeter och strandbrinkarna är översvämmade. Jag börja fiska ganska högt upp på sträckan och föreslår för Ray att fiska av slutet på det snabba vattnet. Han söker metodiskt av vattnet med sin "Devon Spinner" eller "Flying condom" som de också brukar kalla detta irländska universaldrag. Men den här gången lockar den inte till hugg. Ray kliver ner från den lilla bryggan. Jag fiskar mig nedströms mot bryggan Ray just lämnat och det dröjer inte länge förrän det suger till i min lina, en meter uppströms bryggan som Ray precis stod på. En liten havsöring på 56 cm. En paus och en rapport på bloggen med ett, ska det visa sig, olyckligt ordval. För "dagens första" blev också dagens sista för mig.
Anton, Andreas och Christer anländer till Skrea med en otrolig rapport från morgonens fiske vid Ekeberg. De hade väl landat en åtta, nio fiskar och vi undrade då varför de bytt sträcka. "Vi ville ju prova något nytt", säger Christer, travar ner till åkanten lägger ett par kast och krokar omgående en fin havsöring. Att han har en bra morgon är ingen överdrift.
Eftersom Skrea inte låter sig charmas mer av mig och mina irländska vänner så vi väljer att åka ner till Ekeberg och Abu-stugan. Cathal som hittills spinnfiskat, har nu svidat om till fluga och det är en liten, liten Ally shrimp/Cascade-variant som han börja fiska med. Jag är precis på väg uppströms bron när jag hör hur att något är på gång. Jag ställer ifrån mig mitt spö, plockar fram kameran och springer ner för att se Cathal lugnt och vant drilla en ganska stor fisk.
Utan några större åthävor landar de båda vännerna en havsöring på 74 cm tillsammans . Vi fortsätter att fiska dagen ut men utan någon mer kontakt med fisk. De tre grabbarna från norr däremot, fortsätter med sitt osannolika fiske. Jag gör mitt bästa för att insupa deras tips och råd och kan snabbt konstatera att de söker fisken på ställen i ån som jag aldrig skulle välja att fiska . Även om kvällen inte resulterade i mer fisk så var den ytterst givande och lärorik. En ny morgon och jag och Ray satsar på att ta ett tidigt pass innan frukost. Bara för det så har natten bestämt sig för att vara riktigt kall och när vi kommer Ekeberg är det -3 och håven vi glömde kvar igår är dressad i rimfrost. Spöringarna fryser ganska snabbt och grabbarna från når har också haft en trög morgon. De har bara fått två, varav en hybrid på nästan tio kilo. Vi åker tillbaka till Walhalla för lite frukost med Cathal som tagit lite sovmorgon. Jag är imponerad hur hurtiga de är för att vara 70+. Ett faktum jag ofta glömmer bort när jag planerar dagens aktiviteter eller rusar iväg för att fiska hela tiden alltid. Efter frukost dra jag i förväg upp till Skrea. Jag har nu bytt till min 550 grains-lina. En tung rackare men den skjuter iväg som en pil och kasten går bättre även om det är lite bökigt att lyfta den ur vattnet. Och att den är svårmanövererad visar sig snart när jag ska vända upp linan och den kommer farande mot mig och trekroken stannar i mina nya fina Alta-vadare. Svordomarna ekar i hagen och fortplantar sig nerströms längs stränder som säkert har besvurits av finare folk än jag. Mörk i blicken och med ett litet åskmoln hängade över mig tar jag en te-paus. Försöker tänka vackra tankar men de där två hålen i vadarna känns oöverstigliga. Skit också! Ray och Cathal dyker upp och jag får annat att tänka på och när jag går längs ån för att leta efter lugna stryk börjar humöret återigen ljusna. Det är i ett lugnstryk jag åter får känna hur det suger till i linan. Härliga Skrea! Efter 13 långa år har jag äntligen blivit värdig denna fagra dams ynnest. Inte en dag för tidigt.
Ray och Cathal åker in till Karlshamn för lite lunch, själv åker jag ner till Ekeberg för att se hur Antons gäng har det. Uppströms bron har fiskat bra under dagen och de har sett massor med fisk som backar ner. Jag tar en lång paus och snackar lite med Christer som mer än gärna delar med sig av sina kunskaper. Solen börjar falla något och det direkta solljuset "steker" inte upp ytan längre som den gjorde mitt på dan. Det är med andra ord dags att ta en runda på sträckan. Kasten har börjat hyfsa sig på riktigt. Jag får till ett långt och bra kast och hinner bara tänka, att så här skulle man kasta varje kast, när det suger till i linan. Drar till så in i Norden är nog en mer rättvisande beskrivning och jag känner att det är något stort på. Stenbrons två valv känns plötsligt gigantiska och hotfulla. Bara fisken inte går in under bron. Då är det kört. Men fisken verkar också tycka bron verkar läskig för den går rakt emot mig och jag får veva febrilt för att inte få slaklina. Den står och stångas och går emellanåt som den vill men jag håller den ändå hela tiden under press. Plötsligt och utan några hopp, ruskningar eller rusningar, blir linan slak och jag tror först att den stigit av. Jag började något besviket veva in linan och märker då att den inte alls klivit av. Men den hade bara gjort ännu en rusning rakt emot mig. Lyckan fyller upp mig igen och adrenalinet sprutar ur öronen. Christer Wiklund står bredvid och verkar precis lika upprymd som jag. Med tanke på hur många fiskar "minken från Gävle" har landat i sina dar är jag högst imponerad över den oförstörda fiskeglädje han utstrålar för att någon annan har fått en fisk. Mycket sympatiskt. Att Christer tillhör svensk "laxfiskearistokrati", att han är "royalty" hade jag inte en aning om just då. Men jag har för länge sen insett att han är en skicklig fiskare och visar tydligt att jag gärna tar emot lite coachning under drillningen. "Försök att inte drilla på för kort lina" säger han och ber mig istället backa upp på land. Han har varit med och landat fisk förr och det är förmodligen därför som han så ödmjukt och försynt frågar om det är okej atthan hjälper till att landa fisken. "Ja, självklart" ropar jag lättad över att få proffshjälp. Upp kommer en 85 cm lång havsöring i extremt fin kondition och Christer uppskattar den till 5,5-6 kilo, vilket är min största havsöring någonsin. Jag sätter tillbaka fisken och slår mig ner något urlakad och bara njuter. Benen har slutat darra men upplevelsen och den fina vårkvällen känns i varenda millimeter av min kropp.
Anton dyker upp och gratulerar till den fina fångsten men dröjer sig inte kvar på torra land särskilt länge. När han närmar sig slutet av sträckan sitter fisk på kroken. Och det är inte många meter från där min högg. En grym sträcka att nå backande fisk som stannar upp innan de går igenom brovalven.
Anton har åtskilliga fiskar i sin sin CV men lyckas ändå ha ett nyfiket och tacksamt leende på läpparna där han står och drillar sin under dessa dagar tionde eller så fisk.
Anton förärar mig en av sina egenbundna och grymt effektiva flugor. En fluga jag lyckas sätta nästan direkt dagen därpå i Skrea. Skit också.
Som sagt, onsdagsmorgonen börjar vi åter i Skrea men vi bestämmer oss snart för att prova lyckan uppströms bron vid Abu-stugan. En sträcka som visats sig vara löjligt produktiv de senaste dagarna. Anton, Christer och Andreas har fiskat några timmar på morgonen, med framgång såklart och är nu packade och klara för den långa bilresan hem. Ray som spinnfiskat hela veckan utan att ha någon som helst kontakt med fisk på Abu-sträckorna har bytt frustrationen mot fascination över hur de uppenbart stora antalet i ån ratar hans drag till förmån för våra flugor. Inte ens när han fiskar så nära övre gränsen som är nästgårds Walhallas sträcka är han lyckosam. Han håller för den här gången och packar ihop sina grejor och just då ser han en backande fisk som är upp och visar sig. Han ropar på mig som också är på gång att packa ihop. Ray tycker att jag ska ta några kast på fisken som visade sig. Han menar att om de inte velat ha drag innan så...
Jag tror inte mycket på mina chanser att få den där fisken men jag tycker det hade varit ofint att inte göra några försök när han nu så osjälviskt överlämnat vaket till mig. Jag har inga "heta" flugor kvar. Anton tyckte inte att mässingstuber var något att ha, då de får en alldeles för "jiggande" gång, men nu var de de enda som fanns i asken. En orange buskig sak knyts på och jag lägger ut ett ganska hyfsat kast. Andra kastet blir bättre och det är när flugan precis ska stanna i sin pendling, alldeles inne vid brinken, som det drar till i linan. Jag kan knappt tro att det är sant. Dessa dagar har varit rena drömmen och när det dessutom kommer upp en lax på 74 cm, så känns det riktigt overkligt. 2,5 dagar och fyra fiskar, i Mörrumsån dessutom är ett facit som är väl godkänt. Anton, Christer och Andreas som tillsammans tog 33 st får ett gigantiskt MVG! Vi packar ihop våra laxfiskeprylar, tackar Abu för den här gången, omgrupperar och styr kosan mot Hotell Svea i Simrishamn, vårt nya base camp!

tisdag 20 april 2010

Utförlig rapport kommer alldeles lax!

Hej alla otåliga därute, jag börjar mitt nya jobb som marknadsföringsansvarig på Finja AB den här veckan och är därför lite sen med en längre och utförligare rapport från förra veckans fisketur med mina irländska vänner. Den kommer alldeles strax!

tisdag 13 april 2010

Spöböj och bendarr, del 2

Havsöring 85 cm kanonfin kondition! Helt darrig!

Dagens sista!?

Havsöring 75 cm, stark som bara den! Och så en trekrok i vadarna. Men det känns inte nu!

Kall morgon efter het gårdag

Gårdagen resulterade i makalösa 20 fiskar. Två av dessa fångades av mig och Cathal. Resten stod trollkarlarna från norr förr. Anton som är säljare på ABU har två kunder från Gävle och Sundsvall med sig. De killarna vet vad de gör. Inte fisk under 70 cm.
Efter en kall natt var vi vid ån vi 6-tiden och då var det -3 grader. Men det hindrade inte Andreas från PO:s Cykel & Fiske i Sundsvall, att landa en hybrid på nästan tio kilo. Christer Wiklund från Berras i Gävle, hade när vi bröt för frukost vid halv nio "bara" fått två! Nu ska vi åter ge den övre sträckan en chans. Hoppas på skitfiske.

söndag 11 april 2010

Packar för några dagar i Mörrumsån

Nu är snart förberedelserna för den kommande veckan klara. Den sista veckan innan mitt nya jobb börjar, kommer jag att fiska med irländska vänner, Ray och Cathal. De har fiskat hotell Valhallas sträckor idag och de fick fyra fiskar, varav den största, en lax, uppskattades till ca nio kilo. Veckan fortsätter med fiske på ABU:s sträckor i Mörrum och avslutas på Österlen- och sydkusten för havsöringsfiske. Jag ska försöka komma med lite rapporter varje dag. Om jag får tid över vill säga. För är det något som är säkert när man fiskar med irländare så är det att det tycker om att prata och berätta historier, mest hela tiden.

fredag 9 april 2010

En iskall fredag i värmande sällskap.

Ställde klockan på okristliga 04.15 för att vara i Kivik vid 6-tiden. Jag skulle träffa bloggkollegan Andreas och hans vänner för lite havsöringsfiske på Österlen. Jag kommer fram vid halvsextiden och riggar mitt spö som bäst när Andreas, Peter och Lucas rullar in på parkeringen.
Vi hälsar och snacket är snart igång samtidigt som spön riggas. Det dröjer inte länge förrän vi är i vattnet. Det dröjer heller inte särskilt länge förrän Lucas kan konstatera att hans vadare läcker. Peter får äran att låna ut sina alldeles nya och oanvända vadare till kompisen. Snart därefter krokar Peter dagens första fisk. Lite överrumplad över den snabba fiskelyckan, låter han fisken dra det längsta strået. Den lossnar precis som han ska landa fisken. Och alla som varit på lång fiskehelg med polarna vet att en tveksam insats lätt används emot en, mest hela helgen.
Andreas som jag av någon underlig anledning inte fick en bild på har en massa hugg inne i bukten men det är ingen som stannar på kroken. Nä, det är inte bara de som får fisk som får vara med på bild. Eller?
Lucas med "sina" nya vadare krokar fisk nummer två och det är en fin fisk på prick 60 cm som är i mycket bra kondition.
Vi fortsätter på samma ställe vi har alla kontakt med fisk, både via ögonen och via flugorna. Men det händer inte mer. Jo vinden går igenom alla mina kläder och jag fryser mer än jag gjort någon gång i vinter. Välkommen till Skåne, där vinden kan göra 10 plusgrader till tre minus. Vi drar söderut till Vik där det redan är smockfullt med fiskare.
På klipporna står en hel drös spinnfiskare men närmare sandstranden dominerar flugfiskarna, varav en står och drillar fisk. Det dröjer en stund innan han kompis kan håva fisken. En lång besa på hela 74 cm. Fiskaren som jag inte fick namnet på är märkbart lycklig och det är hans livs fisk. Tyckte dessutom att han sa att det var hans första havsöring. Att då göra som han, sätta tillbaka drömfisken är stort.
Lucas som är dagens mest energiska av oss fyra denna kalla dag är också den som är mest lyckosam. För det tar inte lång stund i Vik förrän han landar fisk nummer två.
Själv går jag bom denna dag som ändå har varit fantastiskt givande med tre nya och trevliga bekantskaper. Vi skiljs åt på parkeringen då de ska tillbaka till stugan för lite välbehövlig mat och vila för att orka med ett kvällspass. Morgonpasset på sju timmar gick inte av för hackor. Själv styr jag kosan mot Lund och lite fredagslugn med familjen.

onsdag 7 april 2010

En vinnare! En klassiker!?

Omröstningen är nu klar och det vinnande bidraget är Itzak's Rusty. Jag ber att få gratulera Flyfiction-Andreas som kom på namnet. Och jag vill tacka alla er som röstade fram hans fina bidrag. Jag vill också passa på att tacka alla er andra för era fina och kreativa bidrag.
Ni som läst Åtankar de senaste dagarna har sett att Itzak's Rusty nu inte bara fått sitt namn utan att det även bekräftats att den faller havsöringsrna i smaken. Den stolta kreatören kommer att få ta del av några exemplar av denna blivande (?) klassiker på fredag när jag ska träffa honom och hans gäng av goa Gbg-gubbar på Österlenkusten.

tisdag 6 april 2010

Blankt som ett nybonat golv, del 2.

Det var som igår fast i andra änden av dagen. Hakade på en nyvunnen fiskevän och vi drog västerut i den fina vårkvällen. Tillbaka till Öresund som likt gårdagens arla morgonstund bjöd på ett blankt nybonat golv. Men i kväll så gick det lite krusningar på ytan och det var strax innanför denna krusning som jag såg första fisken visa sig. Men det var långt ut och jag fick anstränga mig för att nå dit. Tog en paus med lite kvällsmacka och te med ögonen hela tiden spejande ut över vattnet. Det dröjde men så såg jag en rörelse i ytan långt där ute. Nu dristade jag mig till att vada längre ut, jag skulle ju inte skrämma någon fisk, den var ju långt därute. Jag hade börjat med en Magnus men hade nu bytt till en Itzak's Rusty. Jag fick till ett långt kast och halvvägs hem så började det nafsa i flugan flera gånger men jag missade mothugg varje gång. Jag tror att flugans långa karaktär kräver ett lite speciellt sätt att göra mothugg på, eller att man tar hem den med kortare och mer distinkta tag. Jag bommade den men fick bekräftat att där var fisk. Fem, sex kast senare sköt jag ut all löslina och flugan landade nu mitt i hetluften för det krävdes bara två hemtag innan det virvlade till i ytan och en fisk hade tagit flugan. Den var en pigg liten rackare men en ful sådan. Mörk och slipsig och bara 45 cm.
Fiskekompisen försöker glädjas för min skull men jag hör att han kämpar. Men tar man en 2,5-kilos på sin första havsöringstur så kan man ju lätt få för sig att det ska hända varje gång. Och trots att det är kul att dela med sig av sina erfarenheter så känns det lite tråkigt att behöva berätta att det kan gå lååång tid mellan huggen. I alla fall om man inte har flyt som jag.
Vilket jag har den här kvällen för det är när jag får till de där riktigt långa kasten som det sker, hugg nästan direkt. Den här gången är det härligt, frejdigt ja ett riktigt aggressivt hugg. Och det är en stark fisk i andra änden. Men den ger sig snart och det är en mörk fisk som har fullt med iglar på sig. Jag rensar bort iglarna, mäter den till 54 cm och sätter tilllbaka den.
Jag skrämmer ett stort stim, som när de kommer nära mig virvlar upp en virvel som oroar en tre meter stor yta. Mäktigt och läskigt på samma gång. Förutsättningarna var som gårdagsmorgonen men den här gången vadade jag djupare och nådde fisken därute. Hade jag gjort det igår så hade jag kanske fått fisk då också.
Det händer inte mer den här kvällen men det som hänt räcker gott. Jag lyckades bemästra det nybonade golvet men det krävdes att jag kastade på toppen av min förmåga.

måndag 5 april 2010

Blankt som ett nybonat golv.

Öresund låg stilla idag, mycket stilla. Tänkte i mitt stilla sinne att det skulle gå hur lätt som helst att se fisken när den avslöjade sig i ytan. Och det stämde, de tre virvlarna och den där head n' tailen jag såg, syntes bra. Men hugga det ville de inte.
Disigt, kristallklart och spegelblankt vatten utan ens en endaste liten krusning var inga bra förutsättningar. Men bomturer är bra för ödmjukheten. Särskilt efter en dag som gårdagen.
Noterar att ledaren i omröstningen har ryckt i täten och nu är det inte många timmar kvar tills vi kan kora en vinnare.

söndag 4 april 2010

Barsebäck är återuppstånden från de döda, inte en dag för tidigt!

Den roströda har levererat, äntligen!
Det finns fördelar med att bli äldre. Det är inte lika jobbigt att gå upp tidigt om morgnarna. Och ska man slippa horderna i påsk så är riktigt arla morgnar ett måste. Jag var vid vattnet kvart i sju och det var extremt lågt vatten. Jag gick längs stranden och spanade ut över vattnet och såg nästan direkt en fisk som röjde sig. Jag lägger ifrån mig ryggan, strippar snabbt av lite lina, med betoning på lite, och lägger min "Magnus" sex, sju meter ut. Jag står fortfarande på land när jag lägger ut mitt andra kast. En liten blänkare tar min fluga och far runt som en skottspole! Fisken mättes till 45 cm, sattes åter och jag lägger ut ett kast på samma ställe. Pang, där sitter nästa fisk men som alltid när fisket får en osannolikt bra start blir man slarvig och högmodet gör ofelbart att fisken kliver av.
Årets andra blänkare går tillbaka.
Jag tar en liten paus, njuter av ensamheten och den fina starten och spanar och spanar. Jag har lä från den ganska friska frånlandsvinden, vilket gör att fisk i ytan syns. Ja, det blåste frånlandsvind och jag har redan haft fisk på två gånger. Ännu ett bevis på att det är dags att göra sig av med den seglivade myten, om att det MÅSTE vara pålandsvind för ett bra havsöringsfiske.
En ganska blank besa fast med en hel del skavanker.
Jag flyttar mig söderut, eller ja, nu är det ju inte så att jag flyttar söderut som svalorna om vintern, jag går ynka 15 meter ner längs stranden och börjar fiska mellan blåstångsruskorna som syns i det låga vattnet. De är många de där ruskorna men flytet håller i sig, för jag fastnar nästan aldrig i dem. Försöker ändå lägga linan där det finns tångfria gångar och det betalar sig för snart är det en fisk som tagit min "Magnus". Den här är större men det är en "lång" en och den ger sig ganska snart. Jag krokar av besan som var 52 cm. Nu är dagen officiellt godkänd så jag känner att det är tillåtet med lite obeprövade kort. Jag byter ut "Magnus" mot den roströda räkan, som i skrivande stund, enligt omröstningen, heter "Itzak's Rusty". Den är inte lika förtyngd som "Magnusen" och fastnar inte alls i botten på det grunda vattnet. Tar några kast men utan resultat. Det blir ytterligare en paus, med utsikt över stället där jag såg de första fiskarna.
Många äntligen idag. Räkan fångar fisk och Öresund har på allvar vaknat till liv.
Värt att notera är, att jag har inte sett fisk på något annat ställe än där jag såg de första visa sig. Jag plockar fram min macka häller upp lite te. Jag har väl tagit tre tuggor på mackan när jag åter ser fisk på precis samma ställe. Lägger ner mackan drar ut lina och lägger ut "Itzak's Rusty" där fisken var uppe. Tar hem flugan och det hugger direkt men ingen fast fisk, hugger igen ingen fast fisk, en tredje gång, nä! Men på fjärde hugget sitter den där. Den har levererat! Äntligen har flugan fått den bekräftelse jag ville ha. Nja, en fisk kanske inte är något att grunda någon statistik på. Men det känns oerhört tillfredsställande i alla fall. Den var en ganska liten fisk, 48 cm, och jag misstänker att det var de långa spröten på flugan som gjorde att den missade huggen. Krokar av och lägger ut igen.
Dagen sista är också dagens största.
Inget händer på ett par kast men på det tredje försöket smäller dagens största på i en panikattack på 30 cm djupt vatten inte långt ifrån mig. Som sagt den var dagens största, 57 cm men även den var en lång och slank en.
Regnet tilltar och vinden friskar i och jag sitter mest och kurar på stranden bara för att slås av häpnad när det efter en kvart åter syns fisk i ytan. På exakt samma ställe. Jag sprang upp för att ta dagens femte! Men som sagt, övermod och havsöringsfiske är något som är mycket nära sammankopplat och jag fick "nöja" mig med de fyra.
Men Barsebäck har vaknat igen efter en lång och kall vinter och det är jag mycket glad för.

lördag 3 april 2010

Ensam, ja en stund i alla fall!

Soluppgång i Kivik
Premiär för västkustfiskarna, högtid för practical jokers, inledningen på påskhelgen och den traditionella påskturen till Kivik. Jag rullade in på parkeringen vid klocktornet en kvart över sex på morgonen och stod som bäst och njöt av att vara först på plats, riggandes mitt spö när två bilar rullar in. Det var två trevliga gentlemän från Trelleborg som jag inte skulle ha några problem med att trängas med. Med vinden i ryggen börjar jag fiska längst ut på udden utan att känna något under de första timmarnas fiske. Men det gjorde inget för att för varje kast jag gjorde kände jag hur jag och min nya coastal-lina började komma överens. Riktigt väl överens måste jag säga. Och jag har på känn att det här kommer att bli en mycket lång och givande vänskap.
Lugnet före stormen
Jag förflyttade mig in mot bukten och även om det blåste så gjorde solen sitt bästa att värma upp såväl vatten som fiskare. Vinden kom nu rakt från höger, vilket inte är kul men jag har ju fått fisk här förr så jag härdade ut med flugan vinande oroväckande nära huvudet ett par gånger.
Jag pausar medan gentlemännen från Trelleborg nöter på.
Jag fiskade över ett ganska djupt parti så jag lät linan sjunka innan jag började ta hem flugan, som nu var en rosa Glimmerreje, (jag började med en orange räka) så långsamt jag någonsin kunde. Jag hade mer eller mindre bara linan sträckt, allt för att linan skulle sjunka ännu mer. Det gav resultat direkt och jag hade snart en übersprallig blänkare på kroken. Och som den for i kring. Den körde tre varv under ytan, hoppar rakt upp, körde tre varv under ytan och sen rakt upp igen. Den är inte särskilt stor så jag den var snart i håven. Den är knallblank och i mycket fin kondition. Jag mäter den till exakt 50 cm. Jag har en bit eltejp runt spöklingan och från ändbutten markerar den en halv meter. Praktiskt när man snabbt vill bedöma storlek. Jag satte tillbaka fisken och gick upp för att ta en fika.
Årets första blänkare och årets sämsta fiskbilder.
Klockan var väl en kvart över nio när jag fick fisken och det var strax efter som det ramlar ut en fyra fem ganska högljudda figurer ur husvagnen som hade stått parkerad uppe vid parkeringen. Samtidigt kommer det två yngre killar och en äldre man. Den ene killen ställer sig där jag precis fångat fisk. Min paus är slut och det stora antalet tillkomna fiskar gör plötsligt att jag måste byta plan. Jag går därför norrut och börjar fiska mot Vitemölla, fast utan resultat.
Kameran ville inte som jag och jag ville ha tillbaka fisken i vattnet så fort som möjligt.
Jag tar några ord med gentlemännen från Trelleborg när en av de yngre killarna verkar ha fisk på. Vi är dock lite osäkra för han har spötoppen nästan rakt mot fisken. Jag går närmre och ser honom bogsera in en ärkebesa upp på land. "Grattis", säger jag och han tackar. "Det är min första havsöring någonsin och på ett hemmagjort drag". Jag kan bara gratulera till ett havsöringsminne han aldrig kommer att glömma.
Kompisgänget från husvagnen sprider ut sig i bukten och trots att avståndet mellan dem är ganska stort så hindrar det inte dem från att konversera. Jag räknar till tolv fiskare, 13 med mig och jag börjar undra vad som hänt. Förra året var här inte en kotte på hela skärtorsdagen. Nåja, jag ger det en timme till innan jag beger mig hemåt för att fira påsk med familjen. Årets första blänkare är landad och jag ser fram emot nästa.