Jag hade stämt träff med min irländske vän Ray Sheehan och hans kompis Cathal Walsh på hotell Walhalla, klockan åtta på måndagsmorgonen. De kom på fredagen och hade redan hunnit med en bomtur efter gädda i Blekinge skärgård på lördagen och en riktigt bra söndag på Walhallas sträcka, där de tillsammans tog fyra laxar. Alla på spinn. Men alltså, Hotell Walhalla vilket "kyffe", vilken"time warp" det stället bjuder på.
Det är ett kärt återseende och det är alltid lika glada och positiva miner på Ray. Över en kopp kaffe la vi upp taktiken för dagen. I bilen upp hade jag pratat i telefon med Anton på Abu som då precis tagit en bild på landad fisk och när vi pratade som bäst sög det till i hans lina. Att deras morgon hade börjat ganska bra var en underdrift. Eftersom Anton och hans två gäster var vid Abu-stugan i Ekeberg så styrde vi kosan mot Skrea Hage. Inget som jag hade något emot. Jag älskar ju den sträckan, trots dess under många år aviga inställning till mig och mina flugor.
Vattenföringen ligger runt mäktiga 65 kubikmeter och strandbrinkarna är översvämmade. Jag börja fiska ganska högt upp på sträckan och föreslår för Ray att fiska av slutet på det snabba vattnet. Han söker metodiskt av vattnet med sin "Devon Spinner" eller "Flying condom" som de också brukar kalla detta irländska universaldrag. Men den här gången lockar den inte till hugg. Ray kliver ner från den lilla bryggan. Jag fiskar mig nedströms mot bryggan Ray just lämnat och det dröjer inte länge förrän det suger till i min lina, en meter uppströms bryggan som Ray precis stod på. En liten havsöring på 56 cm. En paus och en rapport på bloggen med ett, ska det visa sig, olyckligt ordval. För "dagens första" blev också dagens sista för mig.
Anton, Andreas och Christer anländer till Skrea med en otrolig rapport från morgonens fiske vid Ekeberg. De hade väl landat en åtta, nio fiskar och vi undrade då varför de bytt sträcka. "Vi ville ju prova något nytt", säger Christer, travar ner till åkanten lägger ett par kast och krokar omgående en fin havsöring. Att han har en bra morgon är ingen överdrift.
Eftersom Skrea inte låter sig charmas mer av mig och mina irländska vänner så vi väljer att åka ner till Ekeberg och Abu-stugan. Cathal som hittills spinnfiskat, har nu svidat om till fluga och det är en liten, liten Ally shrimp/Cascade-variant som han börja fiska med. Jag är precis på väg uppströms bron när jag hör hur att något är på gång. Jag ställer ifrån mig mitt spö, plockar fram kameran och springer ner för att se Cathal lugnt och vant drilla en ganska stor fisk.
Utan några större åthävor landar de båda vännerna en havsöring på 74 cm tillsammans . Vi fortsätter att fiska dagen ut men utan någon mer kontakt med fisk. De tre grabbarna från norr däremot, fortsätter med sitt osannolika fiske. Jag gör mitt bästa för att insupa deras tips och råd och kan snabbt konstatera att de söker fisken på ställen i ån som jag aldrig skulle välja att fiska . Även om kvällen inte resulterade i mer fisk så var den ytterst givande och lärorik.
En ny morgon och jag och Ray satsar på att ta ett tidigt pass innan frukost. Bara för det så har natten bestämt sig för att vara riktigt kall och när vi kommer Ekeberg är det -3 och håven vi glömde kvar igår är dressad i rimfrost. Spöringarna fryser ganska snabbt och grabbarna från når har också haft en trög morgon. De har bara fått två, varav en hybrid på nästan tio kilo. Vi åker tillbaka till Walhalla för lite frukost med Cathal som tagit lite sovmorgon. Jag är imponerad hur hurtiga de är för att vara 70+. Ett faktum jag ofta glömmer bort när jag planerar dagens aktiviteter eller rusar iväg för att fiska hela tiden alltid.
Efter frukost dra jag i förväg upp till Skrea. Jag har nu bytt till min 550 grains-lina. En tung rackare men den skjuter iväg som en pil och kasten går bättre även om det är lite bökigt att lyfta den ur vattnet. Och att den är svårmanövererad visar sig snart när jag ska vända upp linan och den kommer farande mot mig och trekroken stannar i mina nya fina Alta-vadare. Svordomarna ekar i hagen och fortplantar sig nerströms längs stränder som säkert har besvurits av finare folk än jag. Mörk i blicken och med ett litet åskmoln hängade över mig tar jag en te-paus. Försöker tänka vackra tankar men de där två hålen i vadarna känns oöverstigliga. Skit också!
Ray och Cathal dyker upp och jag får annat att tänka på och när jag går längs ån för att leta efter lugna stryk börjar humöret återigen ljusna.
Det är i ett lugnstryk jag åter får känna hur det suger till i linan. Härliga Skrea! Efter 13 långa år har jag äntligen blivit värdig denna fagra dams ynnest. Inte en dag för tidigt.
Ray och Cathal åker in till Karlshamn för lite lunch, själv åker jag ner till Ekeberg för att se hur Antons gäng har det. Uppströms bron har fiskat bra under dagen och de har sett massor med fisk som backar ner. Jag tar en lång paus och snackar lite med Christer som mer än gärna delar med sig av sina kunskaper. Solen börjar falla något och det direkta solljuset "steker" inte upp ytan längre som den gjorde mitt på dan. Det är med andra ord dags att ta en runda på sträckan. Kasten har börjat hyfsa sig på riktigt. Jag får till ett långt och bra kast och hinner bara tänka, att så här skulle man kasta varje kast, när det suger till i linan. Drar till så in i Norden är nog en mer rättvisande beskrivning och jag känner att det är något stort på. Stenbrons två valv känns plötsligt gigantiska och hotfulla. Bara fisken inte går in under bron. Då är det kört. Men fisken verkar också tycka bron verkar läskig för den går rakt emot mig och jag får veva febrilt för att inte få slaklina. Den står och stångas och går emellanåt som den vill men jag håller den ändå hela tiden under press. Plötsligt och utan några hopp, ruskningar eller rusningar, blir linan slak och jag tror först att den stigit av. Jag började något besviket veva in linan och märker då att den inte alls klivit av. Men den hade bara gjort ännu en rusning rakt emot mig. Lyckan fyller upp mig igen och adrenalinet sprutar ur öronen. Christer Wiklund står bredvid och verkar precis lika upprymd som jag. Med tanke på hur många fiskar "minken från Gävle" har landat i sina dar är jag högst imponerad över den oförstörda fiskeglädje han utstrålar för att någon annan har fått en fisk. Mycket sympatiskt. Att Christer tillhör svensk "laxfiskearistokrati", att han är "royalty" hade jag inte en aning om just då. Men jag har för länge sen insett att han är en skicklig fiskare och visar tydligt att jag gärna tar emot lite coachning under drillningen. "Försök att inte drilla på för kort lina" säger han och ber mig istället backa upp på land. Han har varit med och landat fisk förr och det är förmodligen därför som han så ödmjukt och försynt frågar om det är okej atthan hjälper till att landa fisken. "Ja, självklart" ropar jag lättad över att få proffshjälp. Upp kommer en 85 cm lång havsöring i extremt fin kondition och Christer uppskattar den till 5,5-6 kilo, vilket är min största havsöring någonsin. Jag sätter tillbaka fisken och slår mig ner något urlakad och bara njuter. Benen har slutat darra men upplevelsen och den fina vårkvällen känns i varenda millimeter av min kropp.
Anton dyker upp och gratulerar till den fina fångsten men dröjer sig inte kvar på torra land särskilt länge. När han närmar sig slutet av sträckan sitter fisk på kroken. Och det är inte många meter från där min högg. En grym sträcka att nå backande fisk som stannar upp innan de går igenom brovalven.
Anton har åtskilliga fiskar i sin sin CV men lyckas ändå ha ett nyfiket och tacksamt leende på läpparna där han står och drillar sin under dessa dagar tionde eller så fisk.
Anton förärar mig en av sina egenbundna och grymt effektiva flugor. En fluga jag lyckas sätta nästan direkt dagen därpå i Skrea. Skit också.
Som sagt, onsdagsmorgonen börjar vi åter i Skrea men vi bestämmer oss snart för att prova lyckan uppströms bron vid Abu-stugan. En sträcka som visats sig vara löjligt produktiv de senaste dagarna. Anton, Christer och Andreas har fiskat några timmar på morgonen, med framgång såklart och är nu packade och klara för den långa bilresan hem.
Ray som spinnfiskat hela veckan utan att ha någon som helst kontakt med fisk på Abu-sträckorna har bytt frustrationen mot fascination över hur de uppenbart stora antalet i ån ratar hans drag till förmån för våra flugor. Inte ens när han fiskar så nära övre gränsen som är nästgårds Walhallas sträcka är han lyckosam. Han håller för den här gången och packar ihop sina grejor och just då ser han en backande fisk som är upp och visar sig. Han ropar på mig som också är på gång att packa ihop. Ray tycker att jag ska ta några kast på fisken som visade sig. Han menar att om de inte velat ha drag innan så...
Jag tror inte mycket på mina chanser att få den där fisken men jag tycker det hade varit ofint att inte göra några försök när han nu så osjälviskt överlämnat vaket till mig. Jag har inga "heta" flugor kvar. Anton tyckte inte att mässingstuber var något att ha, då de får en alldeles för "jiggande" gång, men nu var de de enda som fanns i asken. En orange buskig sak knyts på och jag lägger ut ett ganska hyfsat kast. Andra kastet blir bättre och det är när flugan precis ska stanna i sin pendling, alldeles inne vid brinken, som det drar till i linan. Jag kan knappt tro att det är sant. Dessa dagar har varit rena drömmen och när det dessutom kommer upp en lax på 74 cm, så känns det riktigt overkligt. 2,5 dagar och fyra fiskar, i Mörrumsån dessutom är ett facit som är väl godkänt. Anton, Christer och Andreas som tillsammans tog 33 st får ett gigantiskt MVG!
Vi packar ihop våra laxfiskeprylar, tackar Abu för den här gången, omgrupperar och styr kosan mot Hotell Svea i Simrishamn, vårt nya base camp!