Höst i paradiset.
Säsongens sista dagar i Mörrumsån är speciella. Speciellt på så vis att man vet att ingen, inte en endaste en kommer att fiska här förrän i mitten på mars nästa år. Lugnet sänker sig över ån och dess innevånare får lov att sköta sig själv i 4,5 månader. Men lugnet är bara på ytan. Där nere i det höstmörka vattnet råder en ständig kamp för överlevnad. En kamp mycket längre och allvarligare än den som utkämpas när en fiskare lyckats lura en lax eller en öring till hugg. Under ytan bråkas det om ståndplatser, lekbottnar och det kämpas om honornas gunst. Allt i fortplantningen och överlevnadens namn. Säsongen må vara slut men bara för oss fiskare.
För andra året i rad fick jag den stora ynnesten att bli medbjuden att "stänga" ån tillsammans med Jonas Runnberg (Fiskeresor.nu) och hans vänner på en privat sträcka av Mörrumsån. Och med sträckan kommer en fin liten röd stuga alldeles invid ån. En stuga med alla tänkbara bekvämligheter, inklusive en helt ny "relaxavdelning" med duschar och bastu. Mycket fint.
Jag kommer upp till Svängsta strax efter åtta på onsdagskvällen. Bengt från Öland har varit där sedan sex och Ingolfur David, islänningen från Trelleborg, som fiskat Vittskövle under onsdagen, håller precis på att lasta ur sin bil. Jonas blev kvarhållen på jobbet och är lite sen. "Jonas! He is always late! Always!" Konstaterar Ingolfur David med ett stort leende.
Han dyker dock upp efter lite late night frukostshopping i Karlshamn och vi hjälps åt att plocka fram kvällsmaten. Lyxmiddagen är en något mer rättvisande beskrivning, för vad sägs om ostron, havskräftor, krabba, musslor, musselsoppa och färska räkor. Väl värt väntan. Både Bengt och Ingolfur David är nya bekantskaper för mig och efter den lyxiga middagen bekantar vi oss lite mer och Bengt bjuder på Dalmore's Spey Dram. Det blir sent som sig bör och vi intalar oss att gryningsfisket är överskattat och jag ställer klockan på "sena" 07.00.
