lördag 1 oktober 2011

Det där med att "stänga" ån.


Höst i paradiset.
Säsongens sista dagar i Mörrumsån är speciella. Speciellt på så vis att man vet att ingen, inte en endaste en kommer att fiska här förrän i mitten på mars nästa år. Lugnet sänker sig över ån och dess innevånare får lov att sköta sig själv i 4,5 månader. Men lugnet är bara på ytan. Där nere i det höstmörka vattnet råder en ständig kamp för överlevnad. En kamp mycket längre och allvarligare än den som utkämpas när en fiskare lyckats lura en lax eller en öring till hugg. Under ytan bråkas det om ståndplatser, lekbottnar och det kämpas om honornas gunst. Allt i fortplantningen och överlevnadens namn. Säsongen må vara slut men bara för oss fiskare. För andra året i rad fick jag den stora ynnesten att bli medbjuden att "stänga" ån tillsammans med Jonas Runnberg (Fiskeresor.nu) och hans vänner på en privat sträcka av Mörrumsån. Och med sträckan kommer en fin liten röd stuga alldeles invid ån. En stuga med alla tänkbara bekvämligheter, inklusive en helt ny "relaxavdelning" med duschar och bastu. Mycket fint. Jag kommer upp till Svängsta strax efter åtta på onsdagskvällen. Bengt från Öland har varit där sedan sex och Ingolfur David, islänningen från Trelleborg, som fiskat Vittskövle under onsdagen, håller precis på att lasta ur sin bil. Jonas blev kvarhållen på jobbet och är lite sen. "Jonas! He is always late! Always!" Konstaterar Ingolfur David med ett stort leende. Han dyker dock upp efter lite late night frukostshopping i Karlshamn och vi hjälps åt att plocka fram kvällsmaten. Lyxmiddagen är en något mer rättvisande beskrivning, för vad sägs om ostron, havskräftor, krabba, musslor, musselsoppa och färska räkor. Väl värt väntan. Både Bengt och Ingolfur David är nya bekantskaper för mig och efter den lyxiga middagen bekantar vi oss lite mer och Bengt bjuder på Dalmore's Spey Dram. Det blir sent som sig bör och vi intalar oss att gryningsfisket är överskattat och jag ställer klockan på "sena" 07.00.

Frukosten blev god och lång och avslutades med att vi delade in den en kilometer långa sträckan i fyra delar, som sedan lottades. Jag fick översta sträckan, den närmst kraftverket. Som vanligt när man ska rigga upp och fixa i ordning kläder, väskor, kameror och annat första dagen så tar det lite tid. Men den heta övre sträckan lockade och motiverade till att snabba på lite. Men när sällskapet är trevligt så blir det lätt att man står kvar, tjötar lite mer och njuter av gemenskapen.
Den översta delen denna strålande Brittsommardag.
Ingolfur David, som fortfarande har att spräcka den svenska laxnollan, är förvånansvärt lugn. Kanske är han luttrad. Kanske vet han att dagen ska ställa saker och ting till rätta. Han är inte särskilt begeistrad över att börja fiska på sträckans tredje del. Den ytterst och mest lugnflytande delen på hela sträckan. "The fly hardly moves!". Men när han kommer flanerande förbi mig går det inte att undvika det där stora leendet från öra till öra. En stor pjäs hade sugit i sig hans lilla "Yokanga Gold" en "Black & Orange" bunden på dubbelkrok. Jag får en sån av honom, "In case you get desperate". Gruppens första fisk är i alla fall landad och därmed är en hedersam avslutning säkrad. Tack för det Ingolfur David!
 
Ingolfur David med turens första! En hona på 107 cm. (foto: Ingolfur David)
En av de svåraste sakerna med laxfiske är att "våga" gå ner och fiska riktigt små flugor. I alla fall för mig. Jonas "stora" flugor är alltid mindre än mina minsta. Och han missar inte en chans att berätta om laxarnas oförmåga att låta bli små flugor. Och när man tittar i mina flugaskar så skulle man kunna tro att det bara är flugor för vårfisket. Och med för stora flugor blir testunden efter att ha fiskat av min beat inte belöning för landad fisk. Utan mer en stund att fundera på varför i hela fridens namn jag inte har fler små, små flugor. Hade ju samma dilemma i Skottland i våras. Nåja, nått smått ska man väl kunna hitta. Fast den här Black & Yellow ser ju giftig ut. Och den är ju nästan liten. En självsuggestion som gjorde mig fisklös första dan. Hade dock en dragning på min "stora" fluga på precis samma ställe som jag tog säsongens första i våras. Samtidigt ringer Jonas och frågar om jag ska med på lunch. Dragning till trots blir det lunch och den tar vi i Laxerian tillsammans med Lars Terkildssen från Fiskeshopen i Mörrum. Det blev en del gött snack med honom och lunchbuffén på laxerian var både god och generös. Lunchen och besöket i Fiskeshopen drar ut på tiden och ån börjar dra på riktigt. Väl tillbaka vid ån dröjer det inte länge förrän ett vrål ekar i ådalen. Är det fisk på eller har någon trillat i? För att ha sett så många laxar fångas är Ingol fortfarande lika entusiastisk. Jag rullar in och springer upp. Oavsett anledning till vrålet kan jag antingen hjälpa till eller ta foto eller både och. Jodå det är fisk på och den här gången är det Jonas som lurat till hugg.
Jonas sätter tillbaka 100 cm laxhhona.
De nöjda fiskarna drar ner på tempot medan jag och Bengt kämpar på. Och mitt i "kämpet" ringer min gode vän Dennis och undrar om jag vill följa med och se på MFF - Austria Wien. Han har VIP-biljetter! Lockande men jag tror inte jag hinner till Malmö på en halvtimme. Mörkret faller denna första av de sista dagarna vid ån och jag lommar upp till stugan för att börja med maten. Det vankas lammgryta. En långkokare som passar alldeles utmärkt vid höstfiske. Vadarna åker av, plockar fram ingredienserna, häller upp ett stort glas vin och rattar in matchen på radion. Kan väl säga att grytan gjorde större succé än MFF. Och det är en proppmätt skara som rundar av en lyckad första dag med några läppar av Bengts goda whisky. Fredag och säsongens sista dag börjar tidigare än gårdagen och jag är så metodisk som mitt tålamod tillåter. Fiskar av nedre sträckan bra och effektivt men utan någon större framgång. När jag kommer upp till översta sträckan har Ingolfur David återigen landat en fin fisk runt tiokilosträcket. Återigen har jag missat möjligheten att se hur ett elva-fots Guideline Lpx switchspö hanterar så stor fisk. Uppenbarligen är det inga problem och i kombination med den gode islänningens långa erfarenhet av att drilla lax så kan det inte gå annat än smidigt.  
Ingolfur David med turens andra! En hane på 97 cm. (foto: Ingolfur David)
Jag möter Ingolfur David och Jonas när de beger sig nedströms. Och det har varit mycket aktivitet på den övre sträckan där Bengt nu prövar lyckan. Jag pausar lite och låter Bengt fiska klart innan jag går uppströms. Sätter mig och spanar ut över ån utan att se någon direkt aktivitet. Men Jonas sa att det var hett och den sträckan borde fiskas "hårt". Så det får jag väl göra då. Flugan som sitter på tafsen är den jag fick av Ingolfur David. Ja, jag är lite desperat nu. Bara lite. Och som vanligt när man är desperat och sträckan är "het" så kastar man som en kratta. Jag försöker ändå vara effektiv och metodisk. Men det är lite nedslående när all fisk man ser röra på sig, gör det precis på den plats man precis fiskat över. Det blir en lååång tepaus och jag tittar uppgivet på klockan. Är det inte lunch snart? Läge för lite ny energi. Nope, klockan är bara elva. Elva schmelva! Det får bli lunch ändå, tänker jag och går uppströms mot stugan. Då tycker jag att vattnet ser annorlunda ut. Gräset och vassen där ute i ån var inte ovanför ytan innan. Tittar snabbt på stenarna i strandkanten och mycket riktigt. Ån har sjunkit nästan 30 centimeter på bara en kvart. Den "heta" sträckan har nu blivit ännu hetare! Lunch tar vi sen! Sicket trams att ta tidig lunch. Här ska fiskas. Tänk vad snabbt saker ändras. Jag repar ut skjutklumpen och fiskar av ganska kort. Inget. Dra ut några meter till och lägger ut, mendar uppströms och låter flugan gå. Den hinner bara halvvägs när "laxeløkken" dras ur mina fingrar i ett lugnt men distinkt drag. Lyfter spöet och sätter kroken. Ska jag tappa en fisk så gör jag det hellre efter fem sekunder än efter två minuter. Därför gör jag alltid några mothugg. Den känns inte jättestor och när jag känner att den fortfarande sitter, ropar jag efter Ingolfur David som fiskar längre nedströms.  
Att ha erfaret folk på åkanten känns alltid tryggt och Ingolfur Davids lugn var till stor hjälp.
Ingolfur David kommer sättande och när fisken som inte visat sig än kommer i höjd med honom, säger han lugnt: "It's a very small sea trout... not!" Sen visar han med händerna hur hög den var. Och då blir jag nervös på riktigt. Och när den går ut i ån och hoppar blir benen darriga. Den här fisken vill jag väldigt gärna landa. Jonas kommer förbi och utan att tveka tar han min ryggsäck och min kamera och börjar dokumentera. Mycket tacksam för det. För adrenalinet gör en hel del med minnet i såna här situationer. Då kan lite bilder vara bra i efterhand.  
Ingolfur David är redo att landa fisken. Men det är inte fisken.
Fisken går upp och ner längs ån, hoppar, tjurar på botten och rusar långt nedströms. Och när den går nedströms passar jag på att ta mig ifrån den steniga delen som inte har några bra ställen att landa fisk. Jonas coachar hela vägen och är till stor hjälp när jag slutligen får in fisken till en väntade Ingolfur David. Som lugnt och erfaret "tailar" min stora fina fisk.  
"Take it easy, breathe, no rush, enjoy the moment." Lugna ovärderliga ord från en som vet.  
Laxhanne på 105 cm. Inte världens största men det är MIN största. Och visst är den stor!  
Så här glad blir man när man spräckt 100-sträcket, tagit personbästa och satt tillbaka fisken i gott skick.
Nu kan vi ta lunch! Det blir hämtpizza från pizzerian i Svängsta. Hur gott som helst, kanske inte i klass med dagarnas övriga mat. Men just där och då hade jag kunnat äta vad som helst och tyckt det var det bästa jag ätit i hela mitt liv. Eftermiddagen blev en enda lång njutning vid ån. Mer fokus på det sociala än på fisket och jag sätter mig för att titta på Jonas när han bestämmer sig för att vada djupt och nå rätt ställe. Härligt att se målmedvetna Jonas vada ut med bara fem centimeter kvar tills vadarbyxorna tar slut. Denna välriktade insats behöver bara två kast för att ge resultat. Han är grym den gode herr Runnberg.
 
Hur det hade gått om inte "lyftkraften" funnits vet jag inte för det var brant ner.  
Att fiska är att "njuta" när tillfället ges. 
   
Ingolfur David verkar gilla att landa fisk. Och han gör det bra.
 
Jonas med en riktigt fin laxhona på 102 cm.
 
Och som alla de andra fiskarna, simmar denna vidare för att kunna ägna sig åt leken senare i höst.
Klockan är halv fyra och hittills har Jonas och Ingolfur David fångat vars två fiskar och jag en. Alla fem var över tio kilo och det måste, trots att Bengt blev utan, räknas som ett mycket bra resultat. Särskilt med tanke på hur Dahlbomssträckan fiskat den senaste tiden. Det är därför inte konstigt att det inte görs några fler hårdkokta insatser för att landa en till. Alla fyra verkar nöjda med att packa ihop och bege sig hemåt för den där låånga vänta på nästa säsong. Väntan på att återigen få lägga ut sin fluga i hopp om att en av Mörrumsåns giganter åter ska irritera sig på den tillräckligt mycket för att hugga efter den. Det är en lång höst och vinter vi har framför oss men med den här fina avslutningen blir väntan lite lättare. Sen är det ju bara tre månader till man kan fiska havsöring i havet igen!

3 kommentarer:

  1. Mycket bra bloggreportage med fina bilder och snyggt skrivet. (Kan inte fatta att jag slår dig på WordFeud gång på gång.. ;-) )
    Nu när du var med oss och "stängde" ån kanske du vill vara med och öppna den? 15-17 mars kör vi! Då är din lax pigg igen...

    SvaraRadera
  2. Tack Mattias! Kan bero på att jag inte använder WordFinder! ;-) Trodde det var fullt då! Jag är sugen! Men det var en hanfisk så jag tror inte den är alls särskilt pigg då.

    SvaraRadera
  3. Trevlig läsning som vanligt Thomas!

    Även jag blir ju sugen att testa tvåhands-spö innan jag ens behärskar enhands fisket..:)

    /Christoffer

    SvaraRadera