Jag och filmfotografen behövde snacka ihop oss lite om turen till Mörrum om två veckor. Vännerna på ABU Garcia har lika generöst som vanligt bjudit till fiske på deras två sträckor norr och söder om Svängsta. Och dylika äventyr kräfva bra snack. Och var gör man det bäst? Jo på kusten, utvadad i knädjupt vatten, femtio meter ifrån varandra, med skygga och ljudkänsliga kustöringar i närheten. Men eftersom vädret blev så oförskämt bra och vinden mojnade och det kristallklara vattnet bara gav ifrån sig två fiskar på morgonen blev det lite planeringsprat ändå. Fast på stranden i solen.
För det blev en makalös dag och det verkade nästan som att kusten och havet drog ett djupt och lugnt andetag inför de hårda vindarna som utlovats till helgen. Efter att de senaste turerna huserat på sydkusten var det dags att prova närmare hemmaplan i väst. Det blåste ca 5 m/s när vi kom och vattnet var, som det varit ganska länge nu, riktigt lågt och idag var det dessutom helt kristallklart. Och sjukt många knölsvanar. Det blev till att söka sig längre ut, utanför där man normalt fiskar och det var där ute, efter att ha fiskat av en 30 meter, som det sög till i flugan. En silvrig projektil bryter omedelbart ytan och en för detta ställe så vanlig 35-centimetrare visar sig. Aha tänkte jag finns det en, finns det massor. Men det fanns det inte. De brukar gå i stim och det brukar gå att kroka både en, två och sex på kort tid. Men ICKE! Så kul ska vi inte ha det, sa ödet och lätt mig reda ut en trasslig tafs istället.