fredag 29 januari 2010

Vacker vinter fångad i senaste numret av Catch Magazine

Årets första nummer av Catch Magazine är här. Och precis när jag sitter här och ojjar mig över isen och vintern så får jag dessa fantastiska vinterbilder till livs. Börjar undra lite om fredningstiderna i dessa bedårande vattendrag. När den undran är klar, vilket den är ganska snart, vill jag bara ut och fiska. Islossning, NU!
Som vanligt i denna fina nätpublikation får man inte bara en bildupplevelse utöver det vanliga man får åtskilliga. Bläddra på och njut!

torsdag 28 januari 2010

Jag har för lite rosa!

Det är inte så att jag inte kan följa en bindbeskrivning. Och att det är därför som jag inte gör rosa Pattegrisar som originalbeskrivningen föreskriver. Jag har helt enkelt inte hittat rosa Speyhackel och antrongarn. Och har därför inte skaffat den där rosa dubbingen i heller. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men set verkar som om jag har för lite rosa.
Jag tog därför vad jag hade och gjorde två varianter, en cremefärgad och en lite mer rostbrun. Jag blev ganska nöjd med resultatet. Men jag ska nog se till att skaffa bindtråd och antrongarn som matchar speyhacklen lite mer. För jag har stora förhoppningar att dessa färgvarianter kommer att leverera. Trots att "grisarna" inte är rosa.

tisdag 26 januari 2010

Down memory lane!

Vintern håller i sig och när man inte kan glädjas åt nya fiskeupplevelser så får man njuta av de man har i minnet. Bilden ovan är från Thailand 1999. Jag och kompisen Jonas Nyqvist var ute på hans båt för att framförallt jaga sailfish. Inte hade vi väl tänkt att en något större fisk skulle hugga. Nu gjorde det det och den hade den dåliga smaken att hugga på det lilla spöet, med ett litet "Kona Head" och som bara hade en 15 lbs Pennrulle. Spöet som var tänkt för... ja vad var det tänkt för? Behöver jag säga att rullens broms inte hade mycket att sätta emot när fisken bestämde sig för att gå.
Fisken hoppade dessutom inte och bröt inte ytan en enda gång vilket gjorde att den inte direkt gjorde av med sina krafter i onödan. Nä, den gick på djupet och det var som om någon satt en liten bil på linan och tippat den över relingen.
Timmarna går och vi har fortfarande inte sett fisken och vi kan faktiskt inte med säkerhet säga vad det är för något vi har på kroken. Att det är stort det vet vi. Under hela fighten har jag pumpat och vevat och spänningen och påfrestningen på linan ger hela tiden besvärande ljud ifrån sig. Ljud som gör att det känns som att jag är ute på mycket tunn is. Försiktigt, försiktigt och hela tiden med mjuka rörelser försöker jag ta in lina, decimeter för decimeter. Och med hjälp av Jonas erfarenhet och hans skickliga manövererande av båten lyckas vi efter tre och en halv timme få upp fisken till båten.
Vår deckhand drar på sig cyklopet och lägger sig på akterbryggan och spanar. Han kommer snabbt upp och ropar "MARLIN, MARLIN, SONG ROI HAA SIPP!". Adrenalinet sprutar till igen när det går upp för mig att jag sitter med en marlin på 250 kilo på andra änden av en 30-kiloslina.
Dubbeltafsen är inne och vår deckhand tar tag i tafsen, när fisken plötsligt bestämmer sig för att gå rakt in under båten. Han släpper linan och jag släpper lite på bromsen för att linan inte ska spänna och skava mot båten. Fisken känner det direkt och passar då på att åter dyka. Efter en halvtimme är fiske uppe vid båten igen men den känns fortfarande "grön" och man vill inte ge sig på att kroka av en stor marlin som inte är redo. Det är ett ställningskrig och inget händer. Jag sitter där med spöet fortfarande i en bisarr båge, jag vilar lite och kombatanten i andra änden verka göra precis samma sak, vila.
Då ställer sig plötsligt spöet i givakt med ett "boing schnäpp" eller om det var ett "schnäpp boing", jag minns inte riktigt. Det tar en stund för mig att inse vad som verkligen har hänt. Men när jag ser vår deckhand och hur förkrossad han ser ut, fattar min utmattade hjärna att linan gått av. Min utmattade kropps första tanke var "Va skönt!". Hjärnan tänkte lite i samma banor och faktum är, att jag aldrig har känt någon sorg över min "förlorade" drömfisk. Kampen och äventyret med den pyttelilla rullen och den jättestora fisken är på något vis tillräckligt. Och eftersom dubbeltafsen var inne, så räknas det som en "catch".
På vägen in till Chalong Bay är det massor av tankar som far igenom min utmattade skalle, det har varit en riktigt pärs både mentalt och fysiskt. Men när jag tittar upp på flybridge och ser en urlakad Jonas, inser jag snart att pärsen varit störst för honom. Tänk dig själv att i fyra timmar vara på helspänn, backa, gasa, backa, gasa, ha koll på vågorna, som för dagen var rejält höga, och ha koll på linan och var fisken är på väg. Det sägs att Big Game-fiske är 20 % fiskare och 80 % skeppare. Jag skulle nästan vilja hävda att det är ett 10/90-förhållande
Trots att fisken aldrig kom upp i båten är det fortfarande min drömfisk. Och det är tydligen en ganska stor bedrift att landa en fisk som är tio gånger tyngre än linans styrka. Det enda som grämer mig är att jag aldrig fick se fisken och aldrig fick den där bilden att visa barnbarnen.

fredag 22 januari 2010

I starkt behov av lite färg, gärna i regnbågens alla färger

Jeff Bright har skrivit en fantastisk artikel om steelheadfiske i Skeena i nya nättidningen
Contemporary Sportsman.
Det var ju hemskt vad dystert det varit på Åtankar den senaste tiden. Bildernas avsaknad av färg och havets avsaknad av fisk, eller i alla fall min oförmåga att fånga den, har fått mig att ge mig ut på lite nätfiske. I jakt på lite färgprakt, inspiration och äventyr. Och jag vet inte om jag är hopplöst ute eller om jag kanske rent av är i framkant men jag tycker att Steelheadfisket i British Columbia i Kanada verkar vara ett fantastiskt spännande och färgglatt fiske. Ett fiske fullt av råstyrka och otämjd vildmark.
Det har i några år varit mycket snack om bonefish, tarpon och permit i Västindien och hajpen kring Kolahalvöns laxar och öringar för tio år sen var ansenlig. De senaste åren har Argentina i allmänhet och Jurassic Lake i synnerhet varit i fokus. Men det har varit förvånansvärt tyst om Kanadas havsmigrerande regnbågar. Ja, det har varit tyst om Kanadas alla havsvandrare som chinook, coho, sockeye, pink salmon och den råstarka chumlaxen. Därför känns det extra roligt att upptäcka den värld som den avlägsna vildmarken i BC bjuder på.
I det första numret av alldeles nya nättidningen Contemporary Sportsman får man en fin inblick i steelheadfisket i Skeena och dess tillflöden. Och det låter onekligen som ett äventyr av rang.
Ni som läser This is fly har stött på profiler som April Vokey som med iver och passion tar sig an steelheads i BC. Hon guidar ibland åt Nicholas Dean Lodge som har ett spännande upplägg att erbjuda den som kanske är hopplöst ute eller lite av en trendsättare. Sätt vilken etikett du vill, jag tar till och med en brännmärkning mot att jag någon gång får lägga ut en färggrann fluga i Skeena!

torsdag 21 januari 2010

Eländet har ett vetenskapligt namn!

Det kalla vintervädret kan enkelt förklaras av naturliga variationer i klimatet. Och dessa förekommer trots att jordens temperatur stadigt ökar. En något mer komplicerad förklaring som beskriver fenomenet kallas Nordatlantisk oscillation.
Vi har för tillfället en starkt negativ Nordatlantisk oscillation vilket innebär att områden vid Nordatlanten som normalt sett har en högre temperatur istället får betydligt kallare. Det låga vattenståndet beror således också på detta fenomen då vi har ett högre lufttryck än normalt.
Detta fenomen är dock inte särskilt vanligt och det kan tydligen dröja 50 år till nästa gång. Så jag ska kanske inte döma mina bristande kunskaper alltför hårt (se förra inlägget) och att lägga ner tid på att lära sig hur man fiskar kustöring under dessa förhållanden känns lite som slöseri med tid.

tisdag 19 januari 2010

Åtankar om erfarenhet, kunskap och vetenskap. Eller var fan e vattnet!

Lågt, riktigt lågt.
Jag har fiskat efter havsöring på sydkusten i snart 17 år och jag har aldrig varit med om ett lägre vattenstånd. Nu är det absolut ingen garanti för att det aldrig varit så lågt. Eftersom det ändå är åtskilliga mil i bilen för mig har jag inte varit där så ofta som de lokala fiskarna. Och jag kan så här i retrospekt konstatera att jag nästan alltid har haft ganska bra förutsättningar. Och det är sällan jag åkt hem utan att ha fångat eller haft kontakt med fisk.
Men nu måste jag omvärdera mina erfarenheter och ifrågasätta värdet av min kunskap. För när jag kom ner till Hörte häromdagen var revet nästan helt tomt på vatten. Det var lågt vattenstånd och nästan hela revet var täckt av is, snö och is-sörja. Vågorna bröt en bra bit utanför revet och jag stod där handfallen.
Jag klafsade ut genom snömodden och kastade, inte där jag av erfarenhet vet att det brukar finnas fisk, utan där det var isfritt. Ganska håglöst fiskade jag en stund. Havet var ganska lugnt men gammal sjö gjorde att jag hela tiden fick parera stora vågor som kraftfullt bröt precis där jag stod. Jag måste erkänna att jag ganska snart tappade humöret och tron på mig själv och mina kunskaper. Jag blev blöt och koncentrationen tröt, kasten kollapsade och jag tror till och med att jag yttrade en och annan svordom.
Nu skulle jag behöva lite vetenskap. Lite riktig kunskap grundad på fakta och inte på erfarenhet. Var går fisken när det är så här kallt och så lite vatten? Var hittar man den under extrema förhållanden? Är det överhuvudtaget lönt att fiska efter havsöringen när det är så här? Det är nackdelen med att ha varit bortskämd med bra väder- och vattenförutsättningar. Man får inte spetskompetensen, man tvingas inte omvärdera sina erfarenheter och det är väl som någon vis människa sa, att erfarenhet är nytänkandets värsta fiende.
Medicinen för denna åkomma är väl inte att sitta och gnällande kolla in väderleksprognosen, som tio dagar framöver fortfarande snackar minusgrader. Nä, det är bara att bita ihop och ge sig ut igen och igen och igen. För även om jag fiskat havsöring i 17 år så har jag uppenbarligen inte fiskat tillräckligt ofta.
Samma rev fast bättre!

fredag 15 januari 2010

Strandfynd och naturupplevelser

Efter en förmiddag full med möten tänkte jag tillbringa fredagseftermiddagen utvadad i iskallt vatten. Jag tänkte prova ålabodarna idag igen men eftersom det åter börjat komma mätningar av havsvattennivån i Barsebäckshamn på SMHI, körde jag inom för att kolla hur det såg ut vid "Surgubbsviken". Och titta det var åter isfritt. -3 och en bitande ostlig vind gjorde ombytet till vadare till en "frisk" upplevelse. Fingrarna värkte av kyla när jag var riggad och klar. Väl nedanför strandbranten kom jag i lä och det blev riktigt behagligt. Jag gick så långt söderut jag kunde, det var fortfarande is längst inne i viken, och fiskade metodiskt av sträckan norrut.
Havet låg helt lugnt och även idag var det riktigt lågt vatten, 35 cm under normalt vattenstånd. Något som gladde vikens alldeles egna säl som dök upp efter ett tag och la sig att vila på en sten en bra bit ut, som tack vare det låga vattnet var ovanför vattenytan.
Jag hade även sällskap av en flock sothöns som plaskade och for ikring en bit ut. Kul att se hur dessa små fåglar härjar omkring och för ett farligt liv i något slags lugn. De simmar där så stilla i flocken för att plötsligt explodera i ett allt annat än graciöst "dyk", för att efter en stund ljudligt ploppa upp för att åter simma lugnt.
Naturen ovan ytan bjöd på ett trevligt skådespel, men under ytan var det nog pausvila för jag varken kände eller såg något. Så jag tog en paus, rensade spöringarna på is och hällde upp lite värmande te. Strax innan pausen hade jag lyckats snärta av flugan i bakkastet, vilket är tredje gången på två dagar. Det är när flugan ibland dippar och slår i isen på stranden som flugan lossnar i knuten. (Nä, det är inte alla kast som bjuder på full koncentration.) Det lustiga är att jag alla tre gångerna hittat flugan igen.
Nåja jag sitter på min sten, med min kopp te och knyter på flugan. När jag reser mig för att fortsätta fiska, plaskar det plötsligt till i vattnet rakt utanför mig. Blicken flyger upp och jag ser den största virveln jag någonsin sett! Vilken jädra fisk, tänker jag och på en hundradels sekund står jag där, redo att lägga ut flugan. Jag följer rörelserna strax under ytan och när jag 20 meter ut ser säl nummer två dyka upp suckar jag besviket. Med två sälar i den här lilla viken så borde all havsöring med en gnutta självbevarelsedrift vara långt därifrån. De utan självbevarelsedrift har nog blivit sälmat. Virveln var inte mer än tio meter ut och jag undra lite hur länge den nyfikna sälen varit där och spanat på mig. Fiskar trots sälarna plikttroget av resten av sträckan mot stenpiren.
Ingen fisk idag men väl naturupplevelser och strandfynd som uppskattas lika mycket och som jag gärna arkiverar i mitt minne.

onsdag 13 januari 2010

Nu ska julen ut!

Då packar vi ner julpyntet för den här gången och ställer undan lådan i förrådet. Och så ber jag att få önska alla en riktigt god fortsättning.

tisdag 12 januari 2010

Jag ber att få återkomma!

Idag var jag nog något överklädd för nakenbadet. Men där var ingen som hade några synpunkter på det. Men hur man gör när man ska fiska där på sommaren? Var ska man ha flugasken?
Jag fick ett tips igår om att det var isfritt norr om Landskrona och att jag skulle prova havsöringsklassiska Ålabodarna. Och mycket riktigt så var det bara lite snö och is uppe på stranden. Havet låg lugnt eftersom vinden kom rakt österifrån. Det har blåst nordostligt till ostligt i flera veckor nu och det var väl också därför det var så extremt lågt vatten. Men det var en fin dag och jag fick en trevlig pratstund med två andra flugfiskare. En lät som att han var från Holland och den andre lät som om han kom från Ronneby. Särskilt när han sa att han ursprungligen var från Ronneby.
Isfritt Öresund! Tänk att det skulle vara något man letade efter.
Jag började så där lagom "ovetenskapligt", som en del kallar det, och fiskade av de mest uppenbara platserna. Men det låga vattnet hade gjort annars så perfekta rev till småfuktiga centimeterdjupa hopplösa stenbottnar som bara skrek, "inte idag, en annan dag visst, men inte idag!" Så platserna som var fiskbara avklarades ganska snabbt.
Efter det så blev det en spontan gemensam fika med oss tre, för varandra helt okända personer. Och jag blir lika glad varje gång man får det bekräftat, att flugfiskare nästan helt utan undantag är trevliga människor. Det utbyttes teorier, bra fiskelokaler, fiske- och flugtips och man tillät sig att komma med en spekulation utan rädsla för att någon skulle himla med ögonen eller på annat sätt förringa tanken. Jag blir glad av sånt. Så trots att det var lika fiskfritt som det var isfritt är jag mer än nöjd med eftermiddagen.
Professor Itzak försöker bli lite metodisk.
Efter fikan var det dags att bli lite "vetenskaplig" trots allt. Eller i alla fall lite mer metodisk. Så jag började strax efter fortet nedanför parkeringen och fiskade norrut med att kasta, två steg fram, kasta, två steg fram, kasta osv. Upp förbi längs hela "nakenbadet", som var lika tomt på nudister som sundet var på havsöring, nästan ända bort till Fortuna. Men icke! Inte ett hugg. Såg inget i heller.
Men jag kan förstå varför Ålabodarna är så populärt, så jag ber att få återkomma när vattnet är högre och det är lite varmare. Fast vadarna lär jag nog behålla på. Sen får nakenbadarna säga vad de vill.

måndag 11 januari 2010

Det finns inget dåligt väder

En åtanke signerad Itzak, från Fiske för alla, 2000

Jag hade en gång en scoutledare och han var precis så där hurtig och rosenkindad som bara en scoutledare kan vara. Han hette dessutom Flink. Han levde som han lärde, friskt och efter devisen, att det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.
Eftersom min timing, när det gäller att få lämpligt fiskeväder alltid har gäckat mig, lever även jag efter denna devis, med ett litet tillägg: det finns skitväder.
Jag och två av mina vänner brukar göra fisketurer som är mer än bara endagsturer. Dels för att vi bor utspridda över landet och inte träffas så ofta, dels för att vi har en barnslig fascination för lägerliv med öppen eld och korvgrillning. Men vädret har för vana att inte ta någon hänsyn till våra fiskeplaner och det har hänt mer än en gång att vi blivit överrumplade, inte av dåligt väder, för det finns ju inte, utan väder som ställer krav på såväl klädarsenal som tålamod.
Som det där havsöringsfisket vid skånska Haväng. Vi anlände på eftermiddagen och Östersjön visade sig för ögonblicket från sin allra bästa sida och vi beslutade oss för att börja fiska direkt. Men det dröjer inte länge förrän ett oroväckande mörker närmar sig norrifrån och det dröjer blott minuter tills vi är omslutna av ett rejält snöoväder. Precis då fick jag kvällens enda öring. För det blev svårt, för att inte säga omöjligt att fiska och vi beslutade oss för att ta itu med natthärbärget.
Morgonen bjöd på gnistrande solsken, tre decimeter snö och 10 minusgrader, men det vände ju så klart i takt med påklädandet. En titt ut ur vindskyddet: solsken. Vadare på och spö i hand: snöstorm. Behöver jag säga att vi inte fick någon fisk den dagen. Men jag frös inte, tack vare Flink och lager-på-lager-principen.
Sommaren -98, en riktig skitsommar. Det regnade under hela maj och i början på juni var det fortfarande kallt, blåsigt och regnigt – perfekt väder för laxfiske i Mörrumsån. Samtal ringdes, e-mail skickades, fiskekort beställdes och planen tog form. Väl där utmejslades morgondagens strategi vid lägerelden innan vi kröp ner i sovsäckarna. Redan klockan fem på morgonen började vi dock ana oråd. Vi vaknade då av att tältet var olidligt varmt. Och det visade sig snart att vi hade lyckats pricka in den sommarens absolut varmaste dag. Det finns kanske inte dåligt väder, men skitväder finns det gott om. Och det är bara att anpassa sig. Och den dagens anpassningen var att lägga sig i gröngräset och sola. Det senaste exemplet var, när vi efter en tids milt väder bestämde oss för en havsöringstur till sydkusten. Tror ni inte det fryser till i samma ögonblick som vi bestämde tid och plats. Det var bara att agera isbrytare. Dagen därpå såg vädret – ur isfiskesynpunkt – lovande ut och vi bestämde oss för att prova lite pimpelfiska kommande helg. I skrivande stund visar termometern på +4°, vilket innebär att våra planer återigen gäckas av vädergudarna.
Men dålig vädertiming är nog något som vi tre måste lära oss att hantera och leva med. Liksom vi spöfiskare måste lära oss hantera – inte leva med – att det finns politiker som tillåter kustnära industrifiske i Östersjön. Det är kanske som med väder, att de finns inga dåliga politiker, bara dåliga beslut. Men glöm inte tillägget: det finns skitpolitiker Eder Itzak

lördag 9 januari 2010

Antiklimax

Foto: Linda Axelsson
Årets havsöringspremiär förbereddes med en uppladdning av sällan skådat slag. Men nu sitter jag här och stirrar tomt på väderleksprognoserna. En upprepande och fruktlös rutin har skapats. En rutin där jag varje morgon blundar inför det som jag lätt hade kunnat läsa av genom en titt ut genom fönstret och en snegling på termometern, istället surfa jag in på alla vädersidor jag kan hitta. Bara för att hitta en rörande enig yrkeskår av sadistiska meteorologer som alla, förmodligen med ett hånleende, bekräftar att vintern håller hela landet i ett stelfruset grepp.
Även havet runt Skånes kuster är fruset på sina ställen. Och man får fler rapporter om farbara isar än fångstrapporter från sydkusten. Och det är man liksom inte van vid.
Nu är det kanske läge för att jag ska skaffa mig en massa isfiskeprylar för dyra pengar, då ska ni se att ett plötsligt blidväder smälter Skånes alla isar över en natt.

tisdag 5 januari 2010

Årets första nummer är här

Att det inte bara är öring och lax som man med fördel fångar med ett flugspö framgår med allra största tydlighet i senaste numret av This is Fly. Häng med en demoraliserad guide till Montauk längst ut på Long Island för höstfisket efter False Albacore och Striped Bass. Eller följ med till North Carolina för Redfish. Eller varför inte läsa om det galna flugfisket efter nilabborre i Lake Nasser.

måndag 4 januari 2010

Kanske inte så himla 2010

"Women in Waders 2010" är här "äntligen". Tänk att en kalender för 2010 redan kan kännas så daterad, bara fyra dagar in på det nya året . "Med sina roliga och uppiggande bilder" beskrivs denna buskispryl som en "rolig present åt fiskare". Nja, om ni undrar vad jag önskar mig i födelsedagspresent i mars så hittar du inte denna föråldrade trycksak på önskelistan.
Nu kanske ni tycker jag är präktig, tråkig och PK. Det är inte tjejer i bikini som är problemet. Jag tycker bara inte att sportfiske behöver behöver fler kopplingar till det gamla, mossiga och förlegade som denna kalender signalerar. Ska vi koppla bakåt så gör det hellre till gentlemanna-andan vid vattnet, kamratskapen, filosoferandet och vördnaden för fisken och naturen och "gubbakepsen". Det finns tillräckligt med grabbmentalitet och "...som flickan sa-skämt" som det gör.

lördag 2 januari 2010

Kustöringspremiär 2010! Check!

Så var detta årets premiär avklarad. Fast när jag kom över krönet och mötte synen ovan så blev jag lite orolig att den skulle frysa inne helt. Men en bit söderut var det någotsånär isfritt och jag gick tillbaka för att vänta på Markus och dra på mig mina nya vadare.
Det blev många fikastunder i det bitiga vädret och den snåla vinden. Men jag höll ändå värmen bra och det var ett bra drag att ha dubbla underställ och dubbla fleecebyxor. Det var också förvånansvärt varmt om fötterna. Något som Markus inte riktigt kunde hålla med om. Att bara ha ett ynka par strumpor är ett misstag han inte gör om nästa gång.
Glimmerrejen såg efter några kast mer ut som en isglass än en havsöringsfluga. Solen värmde något så spöringarna höll sig ganska isfria. Man fick sänka ner spöet under ytan med jämna mellanrum för att tina upp dem. Solen hjälpte också lite med att värma fingrarna som stack ut ur "torgvantarna"
På vissa ställen fick man agera isbrytare för att kunna komma ut till öppet vatten. Bisarr känsla att gå på bågnande is. Tur att man vet att det bara är knädjupt vatten som väntar när man trampar igenom.
Att havsöringen hade "bangat" premiären blev snart ganska tydligt. De har väl sökt upp några plusgrader under språngskiktet på djupare vatten eller sökt efter mindre energikrävande sötvatten i åarna. Vilket som, kunde inte vi komma i kontakt med dem.
När solen var på väg ner märkte vi snabbt hur mycket solskenet hade bidragit med. Och på sista stället jag ville visa Markus blev det riktigt kallt i de våta vantarna. Promenaden till revet värmde dock. När vi kom fram försökte jag med all kraft intala mig att det förmodligen fanns fisk utanför iskanten 30 meter ut. Jag lyckades med högst ovetenskapliga argument föra fram budskapet om, att här måste fisken ha samlats i massor. Att det var här de har varit hela dagen. Om jag hade fel? Så in i! Lika tomt som på de andra ställena. Men det hade varit närmast brottsligt att inte lägga ut flugan i så vackra omgivningar. Och man kommer att minnas "isbrytningen" lång tid framöver. Och för oss som lever i det trygga Sverige 2010 så är äventyr och strapatser alltid välkomna, oavsett adrenalingrad, oavsett om "risken" bara innebär stelfrusna fingrar och tår.
Trots att det inte blev någon fisk så har det varit en helt fantastisk dag med strålande sol, många, långa och härliga samtal om havsöringsfiske, laxlängtan, fiskevård, fiskeprofiler och så en hel del ditt och datt. Med andra ord en bra dag vid vattnet. Och som vanligt så längtar man till nästa gång redan nu.

Lucka nummer 33

33:an är äntligen öppnad och i den lär vi hitta blåfrusna händer, igenisade spöringar och glashala stränder. En premiär som mer ser ut att passa för pimpelfiske än flugfiske efter kustöring. Oavsett så ska jag ta en sväng till Barsebäck för att se om det överhuvudtaget går att fiska eller om isen går segrande ur striden. Har inte hört några rapporter om dagens fiske. Det är nog många som valt att stanna hemma idag -5 är inte en optimal temperatur men...
Bring it on Kung Bore, bring it on, see if I care!

fredag 1 januari 2010

Lucka nummer 32

Dagens lucka, nummer 32, är dan före dopparedan för mig och dopparedan för många andra. Jag har packat allt som behövs för morgondagen. Nya vadare och kängor, nytt tafsmaterial, flugaskarna är påfyllda, ny tafs är knuten, vattentätt fodral till Iphonen (julklapp från min kära) och väderprognosen kollad för miljonte gången. Jag har dessutom riggat en utrustning till min fiskevän, den Laxlängtande Markus, som kommer att göra sin jungfrutur med flugspö på kusten i morgon. Undrar ifall han har skaffat flugor? Äsch skoja bara, jag har så det räcker till honom också.
Jag är med andra ord väl förberedd för min kustöringspremiär i morgon. Jag kan därför i lugn och ro spendera dagenmed att fira min mellanson Elias på hans födelsedag.
Grattis på fjortonårsdagen Elias.
Elias i lånade vadare för lite gäddfiske vid Landön.