Efter en förmiddag full med möten tänkte jag tillbringa fredagseftermiddagen utvadad i iskallt vatten. Jag tänkte prova ålabodarna idag igen men eftersom det åter börjat komma mätningar av havsvattennivån i Barsebäckshamn på SMHI, körde jag inom för att kolla hur det såg ut vid "Surgubbsviken". Och titta det var åter isfritt. -3 och en bitande ostlig vind gjorde ombytet till vadare till en "frisk" upplevelse. Fingrarna värkte av kyla när jag var riggad och klar. Väl nedanför strandbranten kom jag i lä och det blev riktigt behagligt. Jag gick så långt söderut jag kunde, det var fortfarande is längst inne i viken, och fiskade metodiskt av sträckan norrut.
Havet låg helt lugnt och även idag var det riktigt lågt vatten, 35 cm under normalt vattenstånd. Något som gladde vikens alldeles egna säl som dök upp efter ett tag och la sig att vila på en sten en bra bit ut, som tack vare det låga vattnet var ovanför vattenytan.
Jag hade även sällskap av en flock sothöns som plaskade och for ikring en bit ut. Kul att se hur dessa små fåglar härjar omkring och för ett farligt liv i något slags lugn. De simmar där så stilla i flocken för att plötsligt explodera i ett allt annat än graciöst "dyk", för att efter en stund ljudligt ploppa upp för att åter simma lugnt.
Naturen ovan ytan bjöd på ett trevligt skådespel, men under ytan var det nog pausvila för jag varken kände eller såg något. Så jag tog en paus, rensade spöringarna på is och hällde upp lite värmande te. Strax innan pausen hade jag lyckats snärta av flugan i bakkastet, vilket är tredje gången på två dagar. Det är när flugan ibland dippar och slår i isen på stranden som flugan lossnar i knuten. (Nä, det är inte alla kast som bjuder på full koncentration.) Det lustiga är att jag alla tre gångerna hittat flugan igen.
Nåja jag sitter på min sten, med min kopp te och knyter på flugan. När jag reser mig för att fortsätta fiska, plaskar det plötsligt till i vattnet rakt utanför mig. Blicken flyger upp och jag ser den största virveln jag någonsin sett! Vilken jädra fisk, tänker jag och på en hundradels sekund står jag där, redo att lägga ut flugan. Jag följer rörelserna strax under ytan och när jag 20 meter ut ser säl nummer två dyka upp suckar jag besviket. Med två sälar i den här lilla viken så borde all havsöring med en gnutta självbevarelsedrift vara långt därifrån. De utan självbevarelsedrift har nog blivit sälmat. Virveln var inte mer än tio meter ut och jag undra lite hur länge den nyfikna sälen varit där och spanat på mig. Fiskar trots sälarna plikttroget av resten av sträckan mot stenpiren.
Ingen fisk idag men väl naturupplevelser och strandfynd som uppskattas lika mycket och som jag gärna arkiverar i mitt minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar