Vintern håller i sig och när man inte kan glädjas åt nya fiskeupplevelser så får man njuta av de man har i minnet. Bilden ovan är från Thailand 1999. Jag och kompisen Jonas Nyqvist var ute på hans båt för att framförallt jaga sailfish. Inte hade vi väl tänkt att en något större fisk skulle hugga. Nu gjorde det det och den hade den dåliga smaken att hugga på det lilla spöet, med ett litet "Kona Head" och som bara hade en 15 lbs Pennrulle. Spöet som var tänkt för... ja vad var det tänkt för? Behöver jag säga att rullens broms inte hade mycket att sätta emot när fisken bestämde sig för att gå.
Fisken hoppade dessutom inte och bröt inte ytan en enda gång vilket gjorde att den inte direkt gjorde av med sina krafter i onödan. Nä, den gick på djupet och det var som om någon satt en liten bil på linan och tippat den över relingen.
Timmarna går och vi har fortfarande inte sett fisken och vi kan faktiskt inte med säkerhet säga vad det är för något vi har på kroken. Att det är stort det vet vi. Under hela fighten har jag pumpat och vevat och spänningen och påfrestningen på linan ger hela tiden besvärande ljud ifrån sig. Ljud som gör att det känns som att jag är ute på mycket tunn is. Försiktigt, försiktigt och hela tiden med mjuka rörelser försöker jag ta in lina, decimeter för decimeter. Och med hjälp av Jonas erfarenhet och hans skickliga manövererande av båten lyckas vi efter tre och en halv timme få upp fisken till båten.
Vår deckhand drar på sig cyklopet och lägger sig på akterbryggan och spanar. Han kommer snabbt upp och ropar "MARLIN, MARLIN, SONG ROI HAA SIPP!". Adrenalinet sprutar till igen när det går upp för mig att jag sitter med en marlin på 250 kilo på andra änden av en 30-kiloslina.
Dubbeltafsen är inne och vår deckhand tar tag i tafsen, när fisken plötsligt bestämmer sig för att gå rakt in under båten. Han släpper linan och jag släpper lite på bromsen för att linan inte ska spänna och skava mot båten. Fisken känner det direkt och passar då på att åter dyka. Efter en halvtimme är fiske uppe vid båten igen men den känns fortfarande "grön" och man vill inte ge sig på att kroka av en stor marlin som inte är redo. Det är ett ställningskrig och inget händer. Jag sitter där med spöet fortfarande i en bisarr båge, jag vilar lite och kombatanten i andra änden verka göra precis samma sak, vila.
Då ställer sig plötsligt spöet i givakt med ett "boing schnäpp" eller om det var ett "schnäpp boing", jag minns inte riktigt. Det tar en stund för mig att inse vad som verkligen har hänt. Men när jag ser vår deckhand och hur förkrossad han ser ut, fattar min utmattade hjärna att linan gått av. Min utmattade kropps första tanke var "Va skönt!". Hjärnan tänkte lite i samma banor och faktum är, att jag aldrig har känt någon sorg över min "förlorade" drömfisk. Kampen och äventyret med den pyttelilla rullen och den jättestora fisken är på något vis tillräckligt. Och eftersom dubbeltafsen var inne, så räknas det som en "catch".
På vägen in till Chalong Bay är det massor av tankar som far igenom min utmattade skalle, det har varit en riktigt pärs både mentalt och fysiskt. Men när jag tittar upp på flybridge och ser en urlakad Jonas, inser jag snart att pärsen varit störst för honom. Tänk dig själv att i fyra timmar vara på helspänn, backa, gasa, backa, gasa, ha koll på vågorna, som för dagen var rejält höga, och ha koll på linan och var fisken är på väg. Det sägs att Big Game-fiske är 20 % fiskare och 80 % skeppare. Jag skulle nästan vilja hävda att det är ett 10/90-förhållande
Trots att fisken aldrig kom upp i båten är det fortfarande min drömfisk. Och det är tydligen en ganska stor bedrift att landa en fisk som är tio gånger tyngre än linans styrka. Det enda som grämer mig är att jag aldrig fick se fisken och aldrig fick den där bilden att visa barnbarnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar