På verandan utanför Ghillie-stugan på Commonty står det en bänk. En skön träbänk som är behaglig att slå sig ner på en stund för t ex en te-paus. På denna bänk sitter en minnesplakett över Jonathan Gordon 29/1 1977 - 2/7 2006. Och på plaketten finns ett citat från Norman Macleans "A River Runs Through It". Jonathan som bara blev 29 år var en kille från trakten som brukade fiska Commonty. Och enligt Ian, vår ghillie, fiskade han gärna i The Boat Pool med sitt enhandsspö, sittande på en stol. Men tragedin var ett faktum, han drabbades av en elakartad hjärntumör och denna unga fisketokiga man blev inte ens 30 år. Och för att hedra hans minne har någon placerat denna bänk på första parkett vid The Garden Pool.
Jag undrar lite hur bunden Jonathan var eller hur besatt han var av floden som rinner genom Commonty? För om följande händelse verkligen hände så är han fortfarande ganska bunden till platsen...
Det var onsdag kväll och klockan var väl runt sex, halv sju. Solen hade dalat ner bakom träden och ljuset började lämna dalgången. Jag tänkte passa på att kvällsfiska The Garden Pool. Mikhael syntes inte till, han var uppströms. Dennis var inte heller där, han var nog också uppe på Commonty:s övre del. Han hade i alla fall inte slutat för dan för hans väska och spötub var kvar på soffan vid verandan.
När jag bara har ett par kast kvar på The Garden Pool ser jag, i det skumma ljuset, någon komma på vägen ovanför ghillie-stugan. Det är väl Dennis, tänker jag, som kom för att hämta sina grejor innan han skulle bli upphämtad av sina fiskekompisar Thomas och Göran. Han slår sig ner på soffan och vinkar bort till mig. Jag vinkar tillbaka. Det är säkert inte mer än 100 meter mellan oss men det svaga ljuset gör att jag inte kan urskilja ansiktsdragen. Jag kastar tre kast till, är då längst ner i poolen och vevar in. Jag tänkte gå upp och snacka lite med Dennis, höra hur det gått för honom på eftermiddagen. På förmiddagen hade han ju fått en fin springer i The Boat Pool. Jag traskar upp till stugan men då är han borta. Han är kanske runt hörnet och slår en sjua? Nä, ingen där. Jag kollar överallt men ingen Dennis. Märkligt, har han kanske blivit upphämtad utan att jag märkt det? Men hans väska och spötub är ju kvar. Mycket märkligt. Och att han gått uppströms igen utan sina prylar verkar osannolikt. Men vem var det som satt på bänken vinkade då? I det skymmande ljuset tänker jag en tanke som jag gör mitt bästa för att sluta tänka. Var det kanske Jonathan Gordon som hade vinkat.
Nä, det var nog Dennis som varit förbi och gått igen, intalar jag mig och går ner till The Loop Pool för den sista mörkervändan. Det är beckmörkt och jag kan inte sluta grubbla över vem det kan ha varit där på bänken. Håren reser sig i nacken och jag har svårt att koncentrera mig på fisket där jag står utvadad i älven, omsluten av det kolsvarta, suggestiva mörkret. Jag gör så gott jag kan för att tänka rationellt, man vill ju inte vara en sån som ser spöken, avslutar min vända och beger mig upp till bilen vid stugan, där Mikhael väntar. Dennis saker är borta och enligt Mikhael har han åkt för länge sen...
På lördagen är det åter dags för fiske på Commonty och äntligen ska jag få tillfälle att fråga Dennis om det var han som kom gående på vägen och som vinkade till mig på onsdagskvällen. Jag blev lite snopen när han bestämt sa att inte hade varit vid stugan mer än för att hämta sina saker. Och då hade de kört med bilen dit. Jaha... nu letade jag febrilt efter vettiga förklaringar och kan bara komma fram till att det varit någon i allra högsta grad levande person från trakten som varit ute på sin kvällspromenad, slagit sig ner på bänken och vinkat till mig. Så har det ju såklart gått till!
Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar