64 cm 5 minuter

Ibland blir man förvånad hur lyckligt lottad man är. Eller rättare sagt så blir man förvånad hur lätt man glömmer. Men så fort man träffar sina irländska fiskevänner sköljer tacksamheten och kom-ihåget över en. För visst är det underbart att träffa ett gäng irländare som är allt från 29 till 79 år och där känna att man har en del att säga och framförallt en massa att lyssna på och njuta av av konversationen. Nu är klockan mycket och vi har haft en bra första dag. Kanske inte när det gäller fisket men maten drycken och historierna som susade kring middagsbordet ha varit en lisa för själen. För vad kan man säga om när Bill, änkemannen Bill, berättar om hur han sju år efter sin frus död får uppleva lyckan av kärlek igen. Det sätter fiskelyckan lite i perspektiv. Och jag inser genast hur stor del av fisket det är som innebär gemenskap, bra historier och ärlighet. Och det är så mycket viktigare än att jag fångade dagens ända fisk. Precis nedanför ABU-stugan. En lax/hybrid på 64 centimeter. Det var svårlandat och jag var tvungen att "spela" fisken länge innan jag kunde landa den. Det innebar att jag fick kämpa en del del innan jag kunde släppa tillbaka den. Men vilken tillfredsställelse det är att få en "sliten" fisk att repa sig och för egen maskin ta sig ut och simma vidare i den mäktiga Mörrumsån. Jag tackar alla inblandade för dagens fina upplevelse! Imorgon är det dags för nya utmaningar och jag hälsar eder alla från anrika ABU-stugan, där jag sitter och skriver på en stol med drottning Silvias plakett. Godnatt och på återhörande. Just det, det blir inga bilder på fisken för förutom att jag glömde mitt kustöringspö, så glömde jag också att ladda batterierna till kameran.