tisdag 10 januari 2012

Årets nolla är spräckt!




















Det tog fyra turer innan årets första kustöring ville kliva på. Nu kan jag väl i ärlighetens namn inte kalla alla de tre tidigare turerna för några helhjärtade insatser. På gårdagens tur fick jag tex sällskap av de minsta barnen. Det var studiedag och vindarna var gynnsamma för en fisketur. Och de var inte direkt svårövertalade. Men, det tog ungefär fyra minuter för yngste sonen att sätta sig på rumpan i vattenbrynet. Och det är svårt att koncentrera sig när man får släppa spöet för att lyfta upp barn, hjälpa att kissa, byta blöta vantar och svara på tretusen djur-, natur-, väder och vindrelaterade frågor. Men de var tappra och jag imponerades av mig och mitt tålamod. Det har förbättrats med åren. Väsentligt. Men det blev bom för tredje gången det här året. Och även om det inte är en helt katastrofal statistik så blir jag alltid frustrerad och stressad innan årets första är landad.




















Emellanåt var vädret ganska bra.

Så när det sprack upp i förmiddags och solen kom fram så kunde jag inte hålla mig utan tog en paus från mina uppdrag och körde ut till havet. Lagom framme vid vattnet så går solen i moln. Det mojnar dock och jag kan kasta åt alla håll jag vill. Något som vinden inte alltid tillåter. Jag fiskar mig runt udden och närmar mig gränsen till fredningsområdet. Och då kommer det förlösande suget i linan. En Polarmagnus med orange fronthackel var tydligen intresant för denna lilla gynnare på 31 cm. Men förstafisken kan i stort sett vara hur liten som helst. Den psykologiska effekten är lika stor oavsett om fisken är 20 eller 70 cm. Hade jag satt i batteriet ordentligt i kameran så hade ni dessutom fått en bild på den. Nu ville inte kameran.
     Jag lägger några kast till men den var ensam. Det blir fika och SMS. De närmaste måste ju få veta att det är slut på humörsvängningarna.
     Solen tittar fram igen och vinden ökar och jag börjar på pålandssidan. Känns het i ungefär tre kast men sen blir det för blåsigt att kasta in i vinden. Rundar udden och börjar närma mig platsen där fisken tog. Då kommer det en glad fiskare, mossar på mig, sätter ner sin ryggsäck och riggar sitt haspelspö. När han är klar spanar ut över vattnet och kliver i 30 meter precis framför mig. Det måste varit uppenbart att jag fiskade av revet i den riktningen. Tålamodet har som sagt blivit bättre med åren och trots att det bubblar inombords ropar jag inget utan fiskar mig utåt istället. När jag sen tar en paus korsas våra vägar och vi har en givande diskussion om var fredningsgränsen egentligen går och lär oss båda något nytt. Jo, jag kunde ju inte låta bli att undra om han inte klev i lite väl nära. Och då ber han så mycket om ursäkt och erkänner att han var lite osäker. Trevlig pratstund och bekantskap trots den irriterande starten. Och vi var helt överens om att flugfiskaren som dök upp definitivt fiskade innanför fredningsområdet. Och även om man kanske inte borde bli förvånad så blev jag det ändå.



















Spinnfiskaren till höger står på gränsen till fredningsområdet. Flugfiskaren längst bort står en bra bit innanför. Jag tycker att det minsta man kan begära är att folk har koll på gränser och regler innan de ger sig ut.


Den "felfiskande" fiskaren undviker oss när han passerar. Annars brukar man ju stanna till och höra hur det gått. När jag sen passerar honom på vägen till bilen gör han inte den minsta ansträngning att mossa. Han tittar bara rakt fram. Att han var en "sån" som skiter i sin omgivning och regler var ju ganska tydligt. Och jag lovar att han hade bett en fara åt helvete om man påpekat att han fiskat innanför fredningsområdet. Fast med tanke på att det här är det närmsta en "idiot" jag stött på under mina 20 år längs de skånska kusterna så får man vara ganska nöjd.

1 kommentar:

  1. Grattis till första öringen detta året :) // Jarkko FlugFiskeSnack.se

    SvaraRadera