Jag har kommit fram till att jag aldrig mer ska fiska efter regnbåge i Put & Take-vatten! Men det är ett löfte som jag vet att jag aldrig kommer att hålla. Jag har nämligen ungefär samma förhållande till Put & Take-vatten som jag har till flottiga pizzor. När jag ätit upp min pizza och dessutom tagit familjens lämningar, så blir jag alltid så där obehagligt mätt och däst. Det som kändes så rätt, när man ringde och beställde, är borta och jag är fullständigt övertygad om att ”aldrig, aldrig mer”.
Precis så är det med mitt Put & Take-fiske. Man är något så in i fiskesugen och väljer regnbågsfiske eftersom det är ett ”säkert kort”. SKITSNACK. Huggen uteblir och inom en halvtimme börjar frustrationen växa och koncentrationen krympa. Det hjälper ju inte heller att fisken är uppe och visar sig hela tiden. Efter någon timme och åtskilliga flugbyten senare växer drömmen om fjärran vatten och vilda fiskbestånd.
Och det är då det sker, jag säljer min själ till djävulen, i form av en Powerbait på den lilla nymfen. Röd och fin ligger den där och guppar som en naturtrogen pellets-imitation i ungefär 10 sekunder. PANG, fisk. Fisken gör en rusning och sen är det över. Mitt dåliga samvete lättas något när jag sätter tillbaka den fen- och menlösa varelsen. Präglad på pellets är dess naturliga instinkter uppenbarligen helt avtrubbade.
Av suget som var så starkt finns nu bara en fadd, lite olustig mättnadskänsla. Däst och småmuttrande plockar jag ihop mina prylar och lommar hemåt. På vägen undrar jag var naturupplevelsen tog vägen. Vad hände med passionen, och med lusten? Det kändes som om jag precis hade satt i mig en extra flottig pizza,. Man säger ”aldrig mer”, men sen står man där likväl och slår numret till pizzerian.
Det är tio år sen jag skrev detta och jag har faktiskt hittat regnbågsvatten som har så här fin fisk. Tre kilo torped i superkondition och med generna i behåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar