Våren 1999 var vi på Irland för att göra en reportageresa för Napp och Nytt. En resa där jag lärde känna Martin Murray, som sedan dess är en mycket god vän och fiskekamrat. Jag fick också äran att lära känna Eddie Ince, en fisketokig kickboxnings-instruktör på 160 cm. En liten jovialisk man med ett smittande skratt och ständiga upptåg på gång. Det var han som introducerade mig för Midleton. Och det är en historia som utspelade sig andra kvällen på Pontoon Bridge Hotel vid Logh Conn. Vi hade varit i gång sedan tidigt tidigt. Och efter middagen hamnade vi såklart i hotell-puben, där vi tog några välförtjänta "pints". När det var min runda undrade jag om vi inte skulle prova lite av den där irländska whiskeyn som de pratat så väl om. Även om Eddie ursprungligen var från Newcastle och inflyttad i vuxen ålder, hade han etablerat ett långt och troget förhållande med den irländska varianten av livets vatten. Och han var inte sen med att ödmjukt be om en Midleton. "Är den god", frågade jag och han nickade och sa "ja den är ok". När jag frågade om det var fler som ville prova, var det 100 % uppslutning från den irländska delen av sällskapet. Jag övertalade då även mina landsmän att prova, vilket resulterade i att bardisken fylldes med en ansenlig mängd Midleton. Hade Eddie sagt att han ville ha en Midleton Very Rare, som den heter i sitt fulla namn, hade jag kanske nöjt mig med en runda. Men den var ju så god, så god. Och Midleton lät ju inte som något överdrivet exklusivt. När det åter var min runda upprepade jag frågan om vi inte skulle ha en Midleton? Nu var det något mer tveksamma och sökande blickar i det glada gänget. Men när Eddie tackade ja, följde även resten med. När jag för tredje gången ställde frågan och Eddie tackade ja snabbare än en kobra, fick han en knuff i sidan och en menande blick av Martin. Eddie kände sig då tvungen att berätta att Midleton Very Rare förmodligen var den finaste och dyraste whiskeyn i den där långa raden av flaskor på hyllan i baren. Jag tvekade någon sekund – tänkte på hur hårt vi slitit under dagen och på hur många bra bilder och berättelser vi fått – och kom fram till att "en till kan vi väl ta?". Alla höll med, något lättade över att Midletons rätta jag var avslöjat. Och jag har för all tid och evighet etablerat mig på Pontoon Bridge Hotel som en trevlig och generös flugfiskare med smak för det goda i livet. När jag dagen efter, i ett något klarare tillstånd, kollade barkvittot, kändes det som att mitt generösa rykte mycket väl kunde sprida sig över hela den gröna ön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar