Mindre glad blev jag när jag öppnade tidningen i morse och läste den aningslösa och okritiska artikeln om ålafiskaren i Börringesjön. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en tidning som Sydsvenskan har så lite koll på läget att en yrkesfiskare helt oemotsagd kan få stå och beklaga sig på ett helt mittuppslag.
"Han är irriterad över alla krav och regler som styrt hans verksamhet på senare år. Han önskar att han själv fick bestämma när och var han ska fiska. Han vet att handskas med naturen, säger han."
Är det något som framkommit under de senaste åren är väl just det att yrkesfiskare inte vet att handskas med naturen. Men jag kan förstå att han tycker så, det är ju hans levebröd och han kanske inte har något intresse i att läsa på om det han gör och hur det påverkar de fiskar han fiskar. Fast det är kanske något som han och andra yrkesfiskare borde. I alla fall om de vill fortsätta att kunna fiska i framtiden.
Men det är svårare att förstå hur en journalist kan göra ett sånt här "mysreportage" om den pittoreska ålafiskaren. Det hade räckt att journalisten som skrev artikeln hade läst första kapitlet i Isabella Lövins "Tyst hav" så hade hon inte skrivit en fullt så aningslös och okritisk artikel.
"En gång om året planterar han ut nya yngel, glasålar, som han köper från England. Efter tio, femton år är de redo att fångas. En del får han tag i, andra påbörjar sin vandring via Sege å, Öresund och Atlanten i riktning mot Sargassohavet."
Det är lätt att tro att dessa yngel odlas fram i England och då hade det ju varit bra. Men nu är det så att den glasål han köper fångas på sin väg till uppväxtplatserna runt om i Europa. Sen fraktas den runt i flygplan och tankbilar för att sen släppas ut i olika vattendrag. Ålen är en fisk vi vet väldigt lite om men det är högst osannolikt att den efter några veckor i fångenskap och åkandes runt i flyg och bil ska hitta tillbaka till Sargassohavet för att leka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar