Begav mig för några år sen söderut i sommarhettan för att hälsa på min vän filmfotografen nere i Malmö. Förutom att umgås ville han att vi skulle ta på lite sommarmete. Och efter förra sommarens abborreturer i Öresund hade han det här året nya ”säkra” tips om var de stora fanns. Han hade dessutom ”rekat” lite nya ställen med sina nyinköpta simglasögon!? Ett konstigt val av hjälpmedel. Då han är allt annat än den badande typen och har svårt att hålla andan mer än sju, åtta sekunder åt gången ter sig cyklop och snorkel som ett mer naturligt alternativ. Något som han också generat erkänner. Han skruvar sig också lite generat när jag undrar om denna typ av rekognosering inte är lite väl överdriven. På gränsen till fusk rent av. Men eftersom alla ställen där han dykt inte har hyst några abborrar så har vi ju faktiskt inte fått reda på var fisken finns. Däremot kan vi ju glädja oss åt att vi vet flera ställen där det inte finns några abborrar. Och i fiskets fantastiska värld av uteslutningstekniker så är det ju vackert nog.
Vi beger oss till ett säkert ställe som genom åren producerat bra med abborrar runt halvkilot. Vi gör gemensam sak av att fånga in tångräkor som är det enda som duger som agn. Mask är inte att tänka på. Det tog min envise vän ett par fisketurer att komma fram till. Vi får ihop en skaplig mängd räkor och snart är vi riggade och klara. Det finns vissa nackdelar med att fiska under en värmebölja. I alla fall om där finns gott om sommarlovslediga och badsugna barn. Vi har precis lagt ut våra metrevar när fem cyklar sladdar in på gångstigen bredvid bron där vi sitter. – Hallå! Säger de i kör. Utan att vi hinner besvara deras hälsning står två av killarna uppe på broräcket. Iklädda cyklop, snorkel och simfötter frågar den ene lite nasalt. ”Nappar det?” Han väntar inte på svaret utan gör sommarens tvåmiljontonde kanonkula. Perfekt utförd landar kanonkulan en meter från mitt flöte, som oroligt gungar i de väldiga svallvågorna. Och först då hinner jag svara. ”Inte nu längre.”
Plötsligt kändes det som en ganska hopplös fiskeplats. Även då vi hade fem glada och väl menande grabbar som då och då stack upp huvudet över vattenytan och ropade, ”Här är en!”
Vi packade ihop och begav oss till ”Säkert ställe nummer 2”, Lagunen. Lagunen är en småbåtshamn vid slutet av ”Ribban”, stranden som är Malmöbornas glädjeämne dessa heta sommardagar. Och när vi placerar oss på stenarna vid hamninloppet känns det skönt att de som svalkar sig, gör det 500 meter bort. Huggen dröjer, men det är ju fortfarande tidigt på eftermiddagen och de stora abborrarna står säkert och trycker under någon lyxig båt inne i hamnen, där som nya skyltar berättar att det är ”Förbjudet att kastfiska i hamnen”. De gamla skyltarna var bättre, där stod det ”Kast fiske förbjudet”. Och trots att jag inte är någon förbudsivrare så har jag inga direkta problem med att kasst fiske borde förbjudas.
Lagunens abborrar bjuder upp min fiskevän till dans medan jag mest sitter och tittar på mitt flöte som helt tappat taktkänslan. Jag fiskar betydligt djupare än filmfotografen. Men jag tror envist på att inloppets djupaste delar är stället för de större exemplaren. Men huggabstinensen blir för svår att bemästra. Jag lägger min räkcocktail närmre kanten. Och se där! Flötet försvinner. Och den känns stor. Det är den inte. Men det spelar ingen roll, att meta abborre med en god vän i den dalande sommarsolen gör tankar om storlek överflödiga.
Sommarmetet avslutas och vi ser fascinerat på när en båtägare, som inte tycker att tankar om storlek är överflödiga, svallvågar sig in i lagunens trånga lilla inlopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar