Grisbilen kom förbi idag

Det är något speciellt när man tömmer brevlådan och där finns annat än fönsterkuvert och reklam. Idag låg där ett paket från flugor.se. Ett paket fullt med Pattegrisar. Pattegrisen är en räkimitation som har hajpats något alldeles fasligt. Ja, det är så mycket snack om den och dess fångstgaranterande egenskaper, att jag har en vän som helt enkelt vägrar fiska med den. Lite "surgubbe-varning" på det, jag vet. Men jag tänkte ändå att jag skulle prova den. En fluga som alltid levererar tackar man så klart inte nej till. Och att den dessutom är en stilig fluga och bra imitation gör ju inte saken värre.

När det inte gick att få tag på material för att binda den själv, hajpen har tömt hylllorna helt på grått Spey-hackel, så började jag leta efter nät-butiker som hade den. Men den var slut i lager hos de flesta. Men så plötsligt dök den upp, de hade inga gråa men jag beställde ett gäng rosa och bruna. Passade också på att fylla på med lite Magnus.

Och idag kom de alltså. De är välbundna, fina och billiga. Men till skillnad från originalmönstret så är dessa bundna med marabou istället för spey-fjädrar. De har dessutom en ryggsköld av plast. Något som kanske till och med tillför mönstret något.

Men Magnusarna var jag inte lika nöjd med. Kvaliteten på förra laddningen jag beställde var betydligt bättre. Dubbingen verkade vara ersatt av lindad garn. Men jag ska ringa dem i morgon och höra vad som hänt.

Rekordliten

Vi är många fiskare som drömmer om den där rekordfisken. Och då menar vi så klart att den ska vara rekordstor. Det var med dessa drömmar som jag, för några år sen, la ut flugan i Mörrumsåns Pool 4. Det var ett av dagens bästa kast. Det hade allt, längd, precision och stil.  Ett kast värdigt en rekordfisk. Flugans gång var oklanderlig och se där! Det drar till i linan, jag lyfter spöet för att kroka fisken, rekordfisken. Fast linan stannar inte i mothugget, utan fortsätter upp mot mig och landar i en hög vid mina fötter. I mitten av högen ligger rekordfisken. Det är i särklass den minsta fisk jag fångat. En fisk att minnas. 

Minnesvärd är även den minsta havsöringen jag någonsin fångat i havet. Det var i pingst i år mellan Vitemölla och Kivik då jag landade denna lilla "pjodd" till havsöring. Vad den gjorde i havet vid denna ringa ålder vet jag inte. Den borde vara kvar uppe i ån med sina kamrater, i väntan på sin första havsvandring.

Jag ber att få återkomma med den rapporter om den rekordstora fisken någon gång i framtiden.

Åtankar – nu med lite naket

Häromdagen efterlyste jag expertisens råd bland vännerna på Facebook. Jag ville veta hur man bäst sprider sin blogg. Jag blev inte direkt överöst av goda råd. Men efter "goda" råd som "man släpper helt enkelt ut den i cyberspace." hörde vännen Anders Mildner och tillika experten på sociala medier av sig. Han bjöd in på middag för att under den berätta allt om hur man bäst marknadsför sin blogg.

Tills middagen är avklarad och jag är något mer upplyst, tar jag vara på ett annat "gott" råd jag fick. "Bloggar sprids bäst med naket". Jag grävde lite i arkiven och det här är vad "naket" jag hittade. Nu får vi se om det blir någon "kioskvältare".

Mannen på klippan är tagen från Napp och Nytt 1962.

Männen på båten är hämtade från Napp och Nytt 2001 (foto: Mats Persson)

Fisketripp!?

Napp och Nytt har genom åren fått sin framsida prydd av många kända konstnärer som Gunnar Brusewitz, Åke Arenhill och Per Åhlin. 1979 var det Tjeerd Ackema:s tur att illustrera omslaget. Och tja, vad ska man säga... Tjeerd Ackema är från Holland, vilket kanske förklarar en del. Oavsett så är hans illustration i alla fall en av mina favoriter. Han har verkligen gjort sin grej av det och jag skulle ge vad som helst för att få vara med när bilden presenterades för folket i Svängsta. Men skön är den och det händer mycket spännande saker i bilden. Precis som när man är på en riktig fisketripp.

Sommarmete bland snorklar och storsegel

Begav mig för några år sen söderut i sommarhettan för att hälsa på min vän filmfotografen nere i Malmö. Förutom att umgås ville han att vi skulle ta på lite sommarmete. Och efter förra sommarens abborreturer i Öresund hade han det här året nya ”säkra” tips om var de stora fanns. Han hade dessutom ”rekat” lite nya ställen med sina nyinköpta simglasögon!? Ett konstigt val av hjälpmedel. Då han är allt annat än den badande typen och har svårt att hålla andan mer än sju, åtta sekunder åt gången ter sig cyklop och snorkel som ett mer naturligt alternativ. Något som han också generat erkänner. Han skruvar sig också lite generat när jag undrar om denna typ av rekognosering inte är lite väl överdriven. På gränsen till fusk rent av. Men eftersom alla ställen där han dykt inte har hyst några abborrar så har vi ju faktiskt inte fått reda på var fisken finns. Däremot kan vi ju glädja oss åt att vi vet flera ställen där det inte finns några abborrar. Och i fiskets fantastiska värld av uteslutningstekniker så är det ju vackert nog.

Vi beger oss till ett säkert ställe som genom åren producerat bra med abborrar runt halvkilot. Vi gör gemensam sak av att fånga in tångräkor som är det enda som duger som agn. Mask är inte att tänka på. Det tog min envise vän ett par fisketurer att komma fram till. Vi får ihop en skaplig mängd räkor och snart är vi riggade och klara. Det finns vissa nackdelar med att fiska under en värmebölja. I alla fall om där finns gott om sommarlovslediga och badsugna barn. Vi har precis lagt ut våra metrevar när fem cyklar sladdar in på gångstigen bredvid bron där vi sitter. – Hallå! Säger de i kör. Utan att vi hinner besvara deras hälsning står två av killarna uppe på broräcket. Iklädda cyklop, snorkel och simfötter frågar den ene lite nasalt. ”Nappar det?” Han väntar inte på svaret utan gör sommarens tvåmiljontonde kanonkula. Perfekt utförd landar kanonkulan en meter från mitt flöte, som oroligt gungar i de väldiga svallvågorna. Och först då hinner jag svara.  ”Inte nu längre.”

Plötsligt kändes det som en ganska hopplös fiskeplats. Även då vi hade fem glada och väl menande grabbar som då och då stack upp huvudet över vattenytan och ropade, ”Här är en!”

Vi packade ihop och begav oss till ”Säkert ställe nummer 2”, Lagunen. Lagunen är en småbåtshamn vid slutet av ”Ribban”, stranden som är Malmöbornas glädjeämne dessa heta sommardagar. Och när vi placerar oss på stenarna vid hamninloppet känns det skönt att de som svalkar sig, gör det 500 meter bort. Huggen dröjer, men det är ju fortfarande tidigt på eftermiddagen och de stora abborrarna står säkert och trycker under någon lyxig båt inne i hamnen, där som nya skyltar berättar att det är ”Förbjudet att kastfiska i hamnen”. De gamla skyltarna var bättre, där stod det ”Kast fiske förbjudet”. Och trots att jag inte är någon förbudsivrare så har jag inga direkta problem med att kasst fiske borde förbjudas.

Lagunens abborrar bjuder upp min fiskevän till dans medan jag mest sitter och tittar på mitt flöte som helt tappat taktkänslan. Jag fiskar betydligt djupare än filmfotografen. Men jag tror envist på att inloppets djupaste delar är stället för de större exemplaren. Men huggabstinensen blir för svår att bemästra. Jag lägger min räkcocktail närmre kanten. Och se där! Flötet försvinner. Och den känns stor. Det är den inte. Men det spelar ingen roll, att meta abborre med en god vän i den dalande sommarsolen gör tankar om storlek överflödiga.

Sommarmetet avslutas och vi ser fascinerat på när en båtägare, som inte tycker att tankar om storlek är överflödiga, svallvågar sig in i lagunens trånga lilla inlopp.

På samma tron...

Första gången jag besökte Abu-stugan slogs jag över den kungliga och statsmannamässiga andan som fanns inrökt i timmerstocksväggarna. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på hur många gånger kungen och andra statsöverhuvuden har besökt stugan i Ekeberg. Att bastun i källaren dessutom är designad av självaste Urho Kekkonen gör inte stugans aura mindre. Men när jag förra veckan var tillbaka, så slogs jag av hur denna aura börjat falna. Abu:s stolthet känns inte lika stolt längre. Väggskåpet med alla Guldrullarna var borta, saker var trasiga och känslan var så där allmänt dyster. Och chanserna att Kronprinsessan kommer att ta dit med sin Daniel för fiske och lite kunglig romans är nog inte så stora. Jag vet att fabriken och kontoret i Svängsta har decimerats rejält de senaste åren och det finns förmodligen inte resurser att hålla efter stugan, som därför, ledsamt nog, har fått en oförtjänt låg prioritet. Finns det då ingen fiskeintresserad Christian von Koenigsegg? Någon som kan köpa tillbaka Abu, blåsa nytt liv i fabriken i Svängsta och ta hand om den förut så stolta pärlan i skogen vid Mörrumsån.

Under tiden får jag nöja mig med att åter roas över tanken, att jag åtskilliga gånger suttit på samma "tron" som både Kungen och Silvia.

(Bilderna är hämtade ur Napp och Nytt 1977)

Huggtabellen – En klassiker

Jaha då är det bara att pricka in höstens fiske! Abu Garcias Huggtabell är en charmig klassiker som har hängt med länge. Året var 1953 då den för första gången dök upp i Napp och Nytt.

Tycker han om Fiske?!

Det finns 19 vuxna i Sverige som heter Fiske i efternamn. En av dem bor på Stora Fiskaregatan!!! Undrar om han tycker om att fiska?

Ett rikare liv med täta vadare

Efter att på det sedvanligt obehagliga sättet blivit påmind om att vadarna läckte var det dags att göra lite materialvård. Inte särskilt roligt men högst nödvändigt. Man vänder vadarna ut och in fyller på benet med vatten och ser eländet byggas upp i små vattenpärlor längs skarvarna på sockan. Skadan var värre än befarad och jag ringer den lokala fiskebutiken för att höra om de har "Aqua Sure" hemma. Det hade de så klart inte, "Men kom in i morgon, då har vi fått hit en tub från butiken i Malmö". Om det är trist att laga läckande vadare så är det ännu tristare att bege sig till fiskebutik bara för att få reda på att det inte hade kommit någon tub ifrån Malmö. Det fick bli en tur till färgaffären som hade något som heter "LiquiSole". Det var till och med lite billigare. Nu återstår det bara att se hur länge det hålller. Hur lång tid det tar innan den där välbekanta och iskalla sipprandet är tillbaka.

Man tager vad man haver

Det var ett tag sen jag band några flugor. Jag brukar se till att binda upp ett gäng inför varje premiär. Sen finns det också en hel del lysande flugshopar på nätet som säljer billiga och bra flugor. Och då blir det inte att man binder lika mycket själv. Men vissa mönster finns inte att köpa och vissa varianter vill jag ha på mitt eget sätt. Glimmerejen t ex, den vill jag ha med större ögon som ger den lite tyngd. Wooly Booly är en egen variant av Dog Nobbler och Wooly Bugger som bara är gjord av marabou. Men igår blev suget för stort, turen till Mörrum förra veckan och arbetet med den här bloggen satte fart på den kreativa ådran. Fast så särskilt kreativt blev det kanske inte. Materialet var ganska utsorterat och resultatet blev några ganska enkla flugor som kallas för Whites. Ett tveksamt namn om man bara fiskar med dessa flugor och är engelsktalande. 

Magnus, inget spännande namn på en fluga

Jag plockade fram flugbindarlådan idag. Tänkte se om jag hade material att binda"Pattegrisen". Det hade jag såklart inte. Däremot blev det ett par "Whites". Vid middagsbordet frågade dottern vilken min favoritfluga var. Jag kunde då sagt någon cool och spännande fluga som "Thunder & Lightning", "Crazy Charlie", "Green Highlander" eller varför inte "Hairy Mary". Men min favoritfluga just nu är ju den som levererat havsöring på havsöring under hela säsongen. Den är effektiv men den har ett stort problem – i alla fall när man vill verka lite spännande för sin dotter – den heter "Magnus".

Itzak, den fulländade fiskaren

1998 var Internet fortfarande i sin linda. Bloggare var inte direkt vardagsmat. Man fick nöja sig med diverse rättshaverister och konspiratörer och deras insändare i tidningen. Nja det är inte riktigt sant. Fiske.nu hade ju sitt plank där spöfiske stöttes och blöttes. Här fanns Jaffa, Gös-Jonas och andra med "roliga" namn. Vad skulle jag kalla mig? Jag hade precis läst ut Izaak Waltons "Den fulländade fiskaren". Och krampen i skrattmusklerna hade knappt lagt sig efter att ha jobbat med Vulkteaterns "Denna, Penna, Bensin". Där jag för första gången fick ta del av Anders Jansson och Johan Westers underbara karaktär Itzhak Skenström. En galen fiskare från 1600-talet, som trodde att svalorna dök ner och övervintrade på sjöbotten och en galen musikprofessor, som menade att det var JS Bach:s son som uppfann Moonwalken och inte Michael Jackson. Ja det är en kombination som skulle kunna tillåta en och annan vansinnig kommentar på "planket". Och det blev en del "störiga" men också en hel del lysande inlägg i en annars så "gubbmossig" ton.

Den ena ledde till det andra och snart hade Itzak en egen krönika i Fiske För Alla. Jag tänkte blåsa liv i dessa krönikor och publicera dem här på bloggen. Lite som Shanti Rooney som blåser liv i sina uppsatser från högstadiet. MNK.

Det spekulerades en del i vem den där Itzak kunde vara och riktigt smickrande var det när ryktet gjorde gällande att Itzak var min personlige favorit Mikael Engström, fiskeskribenten som även har skrivit de eminenta böckerna om Atomragnar.

I laxens vänkrets

Förra söndagen var jag vid Mörrumsån. Ray Sheehan som har en fiskeaffär, Hewetsons, i Westport på Irlands västkust var åter över i Sverige för några dagar i Abu-stugan. Han och sex andra joviala irländare var laddade för lite lax- och havsöringsfiske. Första gången jag träffade Ray var för sju år sen när han följde med min gode vän Martin Murray, som var Abu Garcias representant på Irland, för att fiska på Abu:s sträckor i Mörrumsån. Det gick bättre då, för sju år sen. För den här gången blev det bara några fiskar som visade sin pondus och att en 0,30 tafs inte skulle räcka för att landa dem. Efter hugget kommer tillkännagivandet i den tunga och kontrollerade rusningen nedströms som säger "Bussen går nu! Ska du med eller?

Varför ännu en blogg?

Det är i dessa dagar en högst berättigad fråga. Är det verkligen nödvändigt med en till som beskriver sina egna personliga tankar? Nä det är det inte, men om man bara skulle göra det som är nödvändigt så blev livet snart ganska trist. Mitt liv består av en rad meningslösa livsviktigheter. Fiske är en sån meningslös livsviktighet. En livsviktighet som jag delar med miljontals andra. Något som jag blev varse när jag under flera år hade förmånen att skriva Abu Garcias legendariska Napp och Nytt. Jag märkte snart att det jag skrev, mina texter, mina tankar spreds vidare till fiskare runt om i Europa. Då tänker jag inte på produkttexterna som beskrev den "nya smidiga slirbromsen" på den senaste Ambassadeuren, utan på historierna från våra fisketurer runt om i världen. En något overklig känsla, att vara den som skrev berättelserna i Napp och Nytt. Det var ju dessa berättelser man själv växte upp med och inspirerades av. De och "Huggtabellen". Och när man nu kan publicera sina tankar så här lätt och smidigt så tyckte jag att det var en bra idé att dokumentera mitt fiske och sprida lite tankar, tips, inspiration och passion. Och jag vet ju hur jag själv uppskattar att läsa om andras upplevelser vid vattnet. Därför tror jag att det kanske finns någon där ute, förutom mina närmaste sörjande, som är intresserad av mina Åtankar om fiske och andra livsviktigheter.