Äntligen en lärjunge, inte tolv utan en.

Det är här jag ska stå och låta vis och kunnig. Undrar hur det ska gå till?

Jag har blivit mentor!!! Jag har fått en adept och känner mig lite som Barack Obama när han fick fredspriset. Hedrad men... är jag verkligen förtjänt av detta? Har jag gjort gjort tillräckligt, har jag kunnandet och har jag något att lära ut om den fina sysselsättning som stavas kustöringsflugfiske? Tydligen tycker Markus på Laxlängtan det. För det är nämligen han som utsett mig till sin mentor. Det kan ju vara så att hans laxlängtan och abstinens har grumlat hans omdöme, eller så har jag lyckats låta trovärdig när jag pratat om flugfisket vid kusten. 

Men jag ska på allvar och med stor ödmjukhet ta mig an uppgiften. Jag ska dela med mig av alla mina fyra hemligheter och förhoppningsvis lär jag mig något av detta utbyte. 

Inför årets Bokmässa såg jag följande citat av Isabel Allende "Folk vaktar sina små hemligheter och är rädda för att öppna sig. Men det som gör en svag är hemligheterna." 

Så nu ska jag vara som en öppen bok och lära Markus allt jag kan om flugfiske efter kustöring. Det kan gå ganska fort. Men roligt ska det bli och frågan är om det inte blir jag som lär mig mest av mentorskapet. För nu måste jag ju formulera och sortera de erfarenheter och intryck som jag samlat på mig där jag stått utvadad i iskallt vatten under snart 15 år. 

Visst jag har bara en lärjunge. Men det räcker för att jag ska bli stolt som en tupp. Hade jag haft tolv adepter kanske jag kunde lägga vadarna på hyllan.

Sluta plåga haven och tillåt bara spö.

Läser i Tyst hav att det genomsnittliga kilopriset för fisk som är fångad av sportfiskare ligger på 2 250:-! Då har man räknat in resor, utrustning fiskekort, övernattningar, ja alla kostnader som sportfiskarna lägger på sitt fiske.

Motsvarande kilopris för fisk fångad av yrkesfiskare är 4:-!!! Ett faktum som SFR, Sveriges Fiskares Riksförbund, länge har velat gömma bakom hemligstämplar och mörkläggningar.

Finns det verkligen några nationalekonomiska motiv att låta industrifiskarna fortsätta?

Glimmerrejen eller Schtekarn, döm själv.

Efter att bunkrat upp med tio stora Magnusar var det så Glimmerrejens tur. Det är en väldigt lättbunden och enkel fluga, vilket gör det extremt svårt att inte vilja vidareutveckla och göra egna justeringar.

Jag använder samma långa Maruto-krok #6 som till Magnusarna. Jag brukar inte använda så stora krokar och det är just därför jag känner att det är dags att göra en riktigt stor, fet och smaskig Glimmerreje.

Jämfört med originalet tycker jag att spröten där är lite korta. Trots dess "flashiga" framtoning är det ju faktiskt en räkimitation och en räka kan ju ha extremt långa spröt. Så jag väljer att förlänga dem och addera lite rosa Krystal Flash och två strippade grizzly-hackel som blev över från Magnusarna.

Badkarskedjan får tillhandahålla ögonen som jag målar svarta med en "spritpenna". Några varv med blytråden för att få ännu lite mer tyngd. Det här är ju en kallvattensfluga så det är bra att snabbt få ner den djupt. Vilket kan vara svårt med stora och "bylsiga" flugor. Det är ju mycket som tar emot när den ska sjunka. För att de ska sitta stabilare och för att färgen ska hålla bättre lackar jag ögonen och bindtråden.

Dags för lite rosa rävpäls. Lägg några varv med bindtråd i kors mellan ögonen, annars kommer pälsen att stå rakt upp. Ståpäls är bra men inte just här.

Sen är det dags att linda på den glittriga chenillen. Gå med täta varv från ögonen och fram. Nu har du fått en "jämnburrig" kropp som nu ska trimmas. Snaggat uppe på och på sidorna och långt framme vid ögonen. Och just det ögonen! Det vanliga sättet att presentera en fluga är ju från sidan. Och från sidan kan man faktiskt se likheterna med en tångräka. Men hur ser den ut när havsöringen kommer bakifrån.

Jo så här! Stora svarta solglasögon, en rosa skjorta och lite "bling-bling". Den ser ju ut som något som hamnat i vattnet under tennisveckan i Båstad! Kanske läge att döpa om Glimmerrejen och ge den ett svenskt namn. Kanske "Schtekarn" kan passa? Kom gärna med förslag.

Inte världens snyggaste men...

I helgen ägnade jag mig åt en annan favoritsysselsättning, att baka surdegsbröd. Något som jag började med för snart ett år sen, när jag var pappaledig. Jag ser en hel del likheter med att binda flugor och att baka surdegsbröd. Inte många men en del. Framförallt är likheten att det handlar om tålamod. Likt hela flugfisket är det något man inte kan skynda på. Man får ha tålamod och man måste läsa på en hel del för att lyckas. Och så måste man prova, testa, förkasta, misslyckas, våga, göra om och framförallt inte tappa sugen när det inte blir som man tänkt.

Min start som surdegsbagare hade inte blivit av om inte Martin Johanssons blogg Pain de Martin hade funnits. Den och en god väns jourmässiga råd via Facebook klockan halv tolv på kvällen var ovärderliga för att komma igång.

Precis som med flugor kan man köpa färdigt. Och nuförtiden går det faktiskt att köpa gediget bakat och fantastiskt gott surdegsbröd i vissa affärer och bagerier. Men tillfredsställelsen med att plocka ut ett eget nybakat bröd ur ugnen en lördagsmorgon är det inte mycket som slår. Det är lite som att landa en fisk på en fluga man bundit själv. Särskilt tillfredsställande är det dessutom om det är en fluga man komponerat själv. 

En annan likhet, i alla fall när det gäller mig själv, är att jag är noggrann när det kommer till de olika momenten. Men jag har åtskilligt kvar när det gäller, att ens komma i närheten av, den "finish" som proffsbindarna och proffsbagarna har på sina kreationer. Mina blir något mer "rustika" när de är klara. Däremot ligger jag inte långt bakom vad gäller brödens smak och flugornas fångstbarhet. Och det är väl ändå det som är det viktigaste.