Åsikter som förhoppningsvis är utdöda innan ålen.

Asså jag fattar inte vad det är som är så jävla provocerande med rödlistade, miljöfarliga och andra tveksamma livsmedel, för folk i restaurangbranschen. De sitter i förarsätet vad gäller att sätta normen och styra efterfrågan. Men så fort man ställer frågan "Varför serverar ni tropiska räkor, ål eller odlad lax?" Då går de i försvarsställning och hävdar att, "Det är det folk vill ha! Vi låter konsumenten välja!" TA ANSVAR! Lämpa inte över det på konsumenten. Det är inte de som ska vara experter på livsmedel!
Serverar du ål på din restaurang så kommer folk att beställa den. Säger du dessutom att den är odlad, ja då tror 90 % av dina gäster att du har koll på läget och att ålen som serveras är OK. Är du dessutom en rikskänd kock så litar folk helt på dig! Det är därför jag blir så jädra ledsen över att Leif Mannerström inte har mer vett än att signalera att det A. Det är OK att äta ål. B. Att det finns odlad ål! Har han inte mer tid att sätta sig in i det viktigaste han jobbar med, råvarorna, än att läsa sina leverantörers reklamblad? En erfaren krögare som låter leverantörerna slå blå dunster i ögonen på en är direkt patetiskt. DET FINNS INTE ODLAD ÅL. Det som Leif Mannerström kallar för odlad ål är VILD glasål som är uppfödd i tankar! Dessa ålar är inte kläckta i fångenskap. Dessa ålar har 0 % chans att föröka sig. Och om denna charad får fortsätt lär ålen var utdöd inom en snar framtid. Jag kan bara hoppas att åsikter som Leif Mannerström saluför är utdöda innan ålen är det!

Ingen lax på årets julbord!

Visst är det gott med kallrökt lax med hovmästarsås. Visst hör den hemma på julbordet. Det tycker i alla fall jag. Jag älskar den traditionella julmaten och det smärtade rejält när jag för några år sen bestämde mig för att skippa den älskade ålen. Efter att ha tagit del av otvetydig fakta så är det nu den odlade laxens tur att "portas" från julbordet. Har för länge sen redan skippat den till vardags. Och jag sätter nu min tillit till det svenska folket, ni traditionalister, ni sunda människor som vid nästa val kommer att rösta bort Eskil Erlandsson. Ni vettiga personer som inte tror på Mikael Odell och Fiskedrags köpta budskap. För jag tror att även ni helst av allt skulle vilja ha kvar ålen och laxen på julbordet. Och då är det enda sättet att låta bli några år. Och i laxodlarnas fall ska de bara få känna av lite kostsam konsumentkraft så att de flyttar upp odlingarna på land och går över helt till vegetabiliskt foder. Så snälla strunta i laxen och ålen i år!

Äntligen! Slutnätat efter ragorna!

Nu blir dessa grunda bukter fria från nät under fredningstiden.

Nu blir det äntligen nya regler för nätfiske innanför "tremeterskurvan", hela vägen från gränsen till Norge, upp till gränsen mot Blekinge. Det är HaV-myndigheten som nu ändrar reglerna som träder i kraft den 1/1 2013. Det här är något som vi havsöringsfiskare efterlyst länge och nu är det stopp för nätfiske efter "ragorna". Här i Skåne kommer man få lägga nät på grundare vatten än tre meter från 1 maj till 14 september. Så nu blir öringen fredad även från nätfiske.

Så här lyder de nya reglerna

Fiske med nät
14 a § I Skagerrak och Kattegatt får inom vattenområden med mindre djup än tre meter enligt gällande sjökort inte användas nät under tiden 1 oktober till och med 30 april. Under tiden 1 maj till och med 30 september får nät i dessa områden endast stå ute från kl. 16.00 till kl. 10.00 efterföljande dag och sammanlagt maximalt 180 meter nät får användas vid varje fisketillfälle.
I Östersjön, mellan gränsen mot Kattegatt och gränsen mellan Skåne och Blekinge län i Valjeviken, får inom vattenområden med mindre djup än tre meter enligt gällande sjökort inte användas nät under tiden 15 september till och med 30 april. Under tiden 1 maj till och med 14 september får nät i dessa områden endast stå ute från kl. 16.00 till kl. 10.00 efterföljande dag och sammanlagt maximalt 180 meter nät får användas vid varje fisketillfälle.
Länsstyrelsen får, om det från fiskevårdssynpunkt kan tillåtas, medge undantag från bestämmelserna i första och andra stycket för den som bedriver yrkesmässigt fiske samt den som bedriver fiske med stöd av särskilt fartygstillstånd. Länsstyrelsen får besluta om närmare villkor för tillstånd.

Läs mer på HaV:s egen sida.

Vår i hagen.

 

ABU-fabriken i Svängsta i härligt vårljus

Klockan ringer klockan 05.00 måndagen efter "sommartid" och kroppen är fortfarande i 04.00-mode. Men det är dags att "öppna" ån så jag behöver inte kämpa allt för mycket för att komma ur sängen. Ja, jag vet, det är ingen äkta "öppning", den var ju den 15:e, men det blir i alla fall premiär för mig. Tack vare mina snälla vänner på ABU Garcia är det på sträckan vid Skrea Hage, uppströms Svängsta, som jag premiärfiskar. Jag rullar in på ABU:s parkering strax efter åtta för att hämta fiskekortet. Den snygga fabriksbyggnaden badar i ett halvskuggigt morgonljus och jag måste stanna för att ta en bild. Jag har alltid gillat den rena, strama byggnadens uttryck. Och denna härliga vårdag med spänd förväntan i luften gör byggnaden ännu snyggare. Jag hämtar kortet och rullar upp mot Skrea Hage.

Lagom mycket vatten för att det ska kännas tryggt att vada själv.

Och jag blir alltid lika glad när jag kommer hit. Alltid lika spännande att se hur vattenföringen är och hur den har förändrat stranden, hur högt vattnet ska gå. Samtidigt är allt precis som vanligt. Samma dofter, samma träd, samma ljud och samma hot spots.

       Jag riggar mitt spö och laddar rullen med min nya Guideline F/S7. Vänner som fiskat på Dahlboms sträcka veckan innan lyckades bäst med "strykjärnslinor. Jag börjar fiska vid översta stenarna och kan snart konstatera att jag fiskar lite "tungt". Mycket bottenkänning och en del bottennapp, vilket var synd för jag kunde inte fiska av strandkanten ordentligt. Men när jag närmar mig det riktigt heta stället i det djupare lugnvattnet fiskar linan precis som den ska. På tafsen sitter en Green Highlander, samma fluga som har varit så lyckosam här innan men det hjälper inte. Tvärtom, den väljer att fastna i en alrot. Tar en liten paus och knyter på en brun Phatagorva. Börjar om en bit uppströms. Fiskar mig neråt och kommer förbi den flugprydda alroten. 

      Börjar nog bli bortskämd för jag kommer på mig själv att tänka, "att så svårt ska inte vårfisket vara!". Sånt brukar straffa sig. Övermod och fiske går som bekant inte riktigt ihop. Så icke denna gång, för i kastet därpå suger det till i linan och jag släpper öglan, väntar och lyfter spöet och känner tyngden i andra ändan. Härligt. Det känns tjurigt, det känns tungt och när fisken går ut i huvudfåran och gör en rusning nedströms, ja då blir det adrenalinrusning i hela kroppen. Ganska djupt utvadad med fötterna bland snirkliga och hala alrötter börjar jag snart fundera över hur jag ska kunna landa fisken här. Så det blir till att retirera uppströms mot de översvämmade gräskanterna. En vådlig promenad men jag har snart fast mark under fötterna. Fisken är dessutom kvar i andra änden. Vilket måste räknas som en framgång. Det är alltid lite bökigt att landa stor fisk själv. Rådet om att inte ha fisken på för kort lina ekar i skallen men att landa själv utan kort lina är i stort sett omöjligt. Hm, såvida man inte lyckas pressa upp fisken på den översvämmade ängen och sen springa ner och ta den. Det kommer inte bli snyggt men så får det bli. Planen är utstakad och jag kan nu koncentrera mig på att lira fisken trött. Solen skiner, våren är här och det är fisk på. Dags att njuta lite. Så, klart, färdignjutet. Nu ska fisken landas. Allt går bra och jag mäter henne, efter en del slit i mitt sönderrostade måttband, till 100 cm prick.

Prick 100 cm mätte hon. Och är därmed min andra lax på metern eller över.

 

 Laxhonan tar några starka tag ut i strömmen och kommer förhoppningsvis komma tillbaka till ån för att leka efter en tur ut i havet. Och jag slår mig ner i gräset för en liten fikapaus. Njuter i solskenet
men hör snart hur det överallt runt ikring mig tisslas och tasslas. Det prasslar och jag börjar spana efter vad det är som låter.

 

Ett riktigt vårttecken. 

Ah, det är naturens egen taxiverksamhet som är igång. "Ta mig till översvämningen där borta, och step on it, reptilhjärna!". Paddorna har intagit hagen och när man sitter ner så hör man att de är överallt. 

      Men man behöver inte ha mycket större hjärna än en padda för att inse att man inte kan sitta och sola sig och tränga sig på kräldjurs intimlekar när man kan fiska en underskön sträcka vatten med stora fiskar i. Så jag tar mitt spö och vandrar nedströms, förbi den "hetaste" platsen för att prova på ställen jag aldrig riktigt trott på. Provar ett ställe men ingen hemma. Går till nästa betongfundament, repar av lina och lägger ut flugan nära andra strandkanten. Inget där heller. Jag börjar ta hem linan för nästa kast då det plötsligt tar stopp. Tänker "botten". Men när bottnen börjar röra sig tänker jag havsöring. Och efter första rusningen tänker jag STOR havsöring. Jag tar mig ner från fundamentet in till strandkanten som är full av träd som hänger långt ner. Jag kan därför inte drilla fisken särskilt graciöst. Det blir "liggande" spö, grenkontakt och allt annat än skolboksexempel på hur man landar fisk.

Inte trodde väl jag att jag skulle behöva ta de där stora, grova krokarna.

Jag går upp för kanten för att försöka göra en repris på förra landningen men det går väl sådär. Jag måste sätta rejäl press på fisken för att tvinga in den. Men det blir lite för mycket press och när fisken ruskar om i en mäktig skakning lossnar den. Nåja, klantiga och ograciösa landningar SKA bestraffas på något sätt. Så är det bara. Nu hade det kanske gått vägen om fisken varit lite mindre. Men den här var stor och stark nog till att räta ut kroken.

Gillar hur paddan matchar Phatagorvan! 

Men jag är ganska nöjd med dagen och gör väl några halvhjärtade rundor till men hittar inte riktigt känslan. Och när fikapauserna och paddsafarin blir längre än fiskepassen så vet man att man kanske borde bege sig hem. Så det gör jag, nöjd belåten och tacksam för att jag ännu en gång varit välkommen till Abu Garcias fina vatten i Skrea Hage.