Det verkar som om den vilda laxen ändå har lite goda vänner.

I tisdags kom så beslutet angående laxfisket i Östersjön från HaV, Havs och Vattenmyndigheten. Och för alla oss som oroat oss för den vilda laxen var det ett mycket välkommet beslut.

Yrkesfisket efter lax i öppet hav i Östersjön fasas ut till 2013. Det är följden av Havs- och Vattenmyndighetens beslut idag. Syftet med beslutet är att öka skyddet för den vilda laxen i Östersjön. Den svenska laxkvoten ska istället i första hand gå till det fiske som görs med fällor nära älvarnas utlopp, framför allt i Norrland där de flesta och viktigaste laxälvarna finns.

Beslutet om att stoppa fisket i öppet hav är för att man vill kunna styra fisket så det bedrivs på platserna med de mest livskraftiga bestånden. Kustnära fällor är att föredra då lax från vilda respektive odlade bestånd blandas ute i Östersjön. Och fisket i öppet hav kan inte särskilja hotade vildlaxbestånd från odlad lax eller vild lax från starkare bestånd.  


Läs pressreleasen från HaV här

Med såna vänner behöver laxen inga fiender

I gårdagens BLT kunde man läsa artikeln ovan. Och om man bara läser rubriken kan man tro att vinden vänt, tuppen galt, klockorna slagit och helvetet har frusit. Och man blir för ett kort ögonblick lite varm i hjärtat och glad att den vilda Östersjölaxen får hjälp från oväntat håll. Men jag behöver inte läsa många rader förrän värmen sipprar ur mitt hjärta och mitt glada leende omvänds till ett snopet uttryck. Jag vet ju att jag inte ska ta emot godis ifrån främmande. När den värsta besvikelsen lagt sig blir jag mest förbannad. Inte över yrkesfiskarna utan över hur en tidning så ensidigt tar ställning för en sida av problematiken.

      För artikeln handlar inte om hur yrkesfiskarna anser att laxen ska räddas, den handlar bara om yrkesfiskarnas kamp om att få fortsätta fiska vild Östersjölax. Det finns inget som antyder på att yrkesfiskarna skulle visa på något slags intresse i att ta ansvar för fiskens fortlevnad.
      Och att man som reporter i Blekinge, inte har koll på att den minskade tillgången av lax sätter tydliga spår i ett samhälle som Mörrum, är för mig ett mysterium. Denna lilla by och bygden däromkring har alltid levt av laxen. I något mer modern tideräkning är det laxen i form av fisketurism som utan konkurrens bidraget med mest till samhället. Och om laxen fiskas ut ännu mer är och spöfiskarna slutar komma till Mörrum är det betydligt fler som förlorar sin sysselsättning än de yrkesfiskare som "kämpar" för laxen. Och att skriva att "Yrkesfiskare kämpar för laxen" är lika absurt som att skriva att "Pedofiler kämpar för barnen". Och nä, jag menar inte att yrkesfiskare är pedofiler. Vill bara visa på rubriksättarens idiotiska val av ord. Läs gärna mitt inlägg om "Den siste kustfiskaren" här. Då ser ni att jag inte vill bli av med det kustnära yrkesfisket.

Tack Normann för inscanning av artikel.

Julklappstips

Konstaterar att det bara är 26 dagar kvar till Öringspremiären. Och som en del av er redan är bekanta med så "begår" jag alltid premiär den 2:e januari. (Sonen fyller år den 1:e.) Men innan dess hinner vi med lite Lucia-, jul- och nyårsfirande. Och för en flugfiskare finns det mycket prylar att plita ner på en önskelista. Och om det står "keps" på någon i din närhets önskelista så kan du hitta den här hos Hunden och Herden som drivs av min gode vän Peter. Förutom kepsar till fyndpriser hittar du det mesta som behövs för att se riktigt "lantengelsk" ut.

Ekologisk mångfald eller girig enfald?

När man ser en sån här film om hur man efter nästan 100 år släpper floden Elwha fri känner i alla fall jag, förutom glädje, någon slags förståelse inför människans innovations- och utvecklingskraft. En förståelse för det som med dagens kunskap framstår som ekologisk galenskap. För hundra år sen var naturen lika mycket kopplad till död som till överlevnad. Där fanns djur att jaga, fisk att fånga, vatten att dricka. Och allt man behövde fanns i till synes outsinliga mängder. Men det fanns också mörker, vilda djur, kända och okända faror. Naturens kraft är stor och det var inte så konstigt att människan kände ett behov att kontrollera den. Man ville tämja naturen, allt för att den skulle kunna utnyttjas i människans tjänst. För detta krävdes uppfinningsrikedom och innovationer. Vildmarken var så stor och så oöverskådlig att tystandet av några forsar, tämjandet av några floder inte skulle göra någon skillnad. Och det var ju för mänsklighetens framåtskridande. Något som den nordamerikanska ursprungsbefolkningen inte direkt höll med om.

Det är denna strävan att utvecklas som tagit oss hit, som gjort oss till dom vi är idag. Att bara förakta och ta avstånd från detta vore som att älska biffen på tallriken men hata bonden som fött upp kon. Så det är inte helt okomplicerat med mänsklighetens utveckling. För utan utvecklingen hade många mindre lyckade "framåtskridande" fortfarande stått och stampat. Det vi måste göra är att dra nytta av dåtidens både bra och dåliga lösningar och sträva efter ett bättre sätt. Här får du lära dig mer om vattenkraftens effekter på naturen.

Vår kunskap är ju så mycket större än för hundra år sen. Och vi vet nu att vattenkraft, förvisso fortfarande är en klimatsmart energikälla, också är en ekologisk katastrof. Trots detta vill kraftbolag fortsätta att tämja och tysta våra forsar och stoppa våra lekvandrande fiskar från att föröka sig. Och det innan de ens tagit ansvar för de kraftverk som redan finns. Färre än 3 % av Sveriges vattenkraftverk har fungerande vattenvägar för lekvandrande fisk. Och det är inte i mänsklighetens framåtskridandes tjänst de vill göra detta. Utan av girighet. Och om det inte är för klimatets skull de vill bygga ut vattenkraften och om det står mellan ekologisk mångfald och girig enfald så är det inte längre särskilt komplicerat. Och att göra på samma sätt som för 100 år sen är ju direkt korkat.