måndag 26 mars 2012

Vår i hagen.

 
ABU-fabriken i Svängsta i härligt vårljus

Klockan ringer klockan 05.00 måndagen efter "sommartid" och kroppen är fortfarande i 04.00-mode. Men det är dags att "öppna" ån så jag behöver inte kämpa allt för mycket för att komma ur sängen. Ja, jag vet, det är ingen äkta "öppning", den var ju den 15:e, men det blir i alla fall premiär för mig. Tack vare mina snälla vänner på ABU Garcia är det på sträckan vid Skrea Hage, uppströms Svängsta, som jag premiärfiskar. Jag rullar in på ABU:s parkering strax efter åtta för att hämta fiskekortet. Den snygga fabriksbyggnaden badar i ett halvskuggigt morgonljus och jag måste stanna för att ta en bild. Jag har alltid gillat den rena, strama byggnadens uttryck. Och denna härliga vårdag med spänd förväntan i luften gör byggnaden ännu snyggare. Jag hämtar kortet och rullar upp mot Skrea Hage.



Lagom mycket vatten för att det ska kännas tryggt att vada själv.

Och jag blir alltid lika glad när jag kommer hit. Alltid lika spännande att se hur vattenföringen är och hur den har förändrat stranden, hur högt vattnet ska gå. Samtidigt är allt precis som vanligt. Samma dofter, samma träd, samma ljud och samma hot spots.
       Jag riggar mitt spö och laddar rullen med min nya Guideline F/S7. Vänner som fiskat på Dahlboms sträcka veckan innan lyckades bäst med "strykjärnslinor. Jag börjar fiska vid översta stenarna och kan snart konstatera att jag fiskar lite "tungt". Mycket bottenkänning och en del bottennapp, vilket var synd för jag kunde inte fiska av strandkanten ordentligt. Men när jag närmar mig det riktigt heta stället i det djupare lugnvattnet fiskar linan precis som den ska. På tafsen sitter en Green Highlander, samma fluga som har varit så lyckosam här innan men det hjälper inte. Tvärtom, den väljer att fastna i en alrot. Tar en liten paus och knyter på en brun Phatagorva. Börjar om en bit uppströms. Fiskar mig neråt och kommer förbi den flugprydda alroten. 
      Börjar nog bli bortskämd för jag kommer på mig själv att tänka, "att så svårt ska inte vårfisket vara!". Sånt brukar straffa sig. Övermod och fiske går som bekant inte riktigt ihop. Så icke denna gång, för i kastet därpå suger det till i linan och jag släpper öglan, väntar och lyfter spöet och känner tyngden i andra ändan. Härligt. Det känns tjurigt, det känns tungt och när fisken går ut i huvudfåran och gör en rusning nedströms, ja då blir det adrenalinrusning i hela kroppen. Ganska djupt utvadad med fötterna bland snirkliga och hala alrötter börjar jag snart fundera över hur jag ska kunna landa fisken här. Så det blir till att retirera uppströms mot de översvämmade gräskanterna. En vådlig promenad men jag har snart fast mark under fötterna. Fisken är dessutom kvar i andra änden. Vilket måste räknas som en framgång. Det är alltid lite bökigt att landa stor fisk själv. Rådet om att inte ha fisken på för kort lina ekar i skallen men att landa själv utan kort lina är i stort sett omöjligt. Hm, såvida man inte lyckas pressa upp fisken på den översvämmade ängen och sen springa ner och ta den. Det kommer inte bli snyggt men så får det bli. Planen är utstakad och jag kan nu koncentrera mig på att lira fisken trött. Solen skiner, våren är här och det är fisk på. Dags att njuta lite. Så, klart, färdignjutet. Nu ska fisken landas. Allt går bra och jag mäter henne, efter en del slit i mitt sönderrostade måttband, till 100 cm prick.

Prick 100 cm mätte hon. Och är därmed min andra lax på metern eller över.


 
 Laxhonan tar några starka tag ut i strömmen och kommer förhoppningsvis komma tillbaka till ån för att leka efter en tur ut i havet. Och jag slår mig ner i gräset för en liten fikapaus. Njuter i solskenet
men hör snart hur det överallt runt ikring mig tisslas och tasslas. Det prasslar och jag börjar spana efter vad det är som låter.
 
Ett riktigt vårttecken. 

Ah, det är naturens egen taxiverksamhet som är igång. "Ta mig till översvämningen där borta, och step on it, reptilhjärna!". Paddorna har intagit hagen och när man sitter ner så hör man att de är överallt. 
      Men man behöver inte ha mycket större hjärna än en padda för att inse att man inte kan sitta och sola sig och tränga sig på kräldjurs intimlekar när man kan fiska en underskön sträcka vatten med stora fiskar i. Så jag tar mitt spö och vandrar nedströms, förbi den "hetaste" platsen för att prova på ställen jag aldrig riktigt trott på. Provar ett ställe men ingen hemma. Går till nästa betongfundament, repar av lina och lägger ut flugan nära andra strandkanten. Inget där heller. Jag börjar ta hem linan för nästa kast då det plötsligt tar stopp. Tänker "botten". Men när bottnen börjar röra sig tänker jag havsöring. Och efter första rusningen tänker jag STOR havsöring. Jag tar mig ner från fundamentet in till strandkanten som är full av träd som hänger långt ner. Jag kan därför inte drilla fisken särskilt graciöst. Det blir "liggande" spö, grenkontakt och allt annat än skolboksexempel på hur man landar fisk.

Inte trodde väl jag att jag skulle behöva ta de där stora, grova krokarna.

Jag går upp för kanten för att försöka göra en repris på förra landningen men det går väl sådär. Jag måste sätta rejäl press på fisken för att tvinga in den. Men det blir lite för mycket press och när fisken ruskar om i en mäktig skakning lossnar den. Nåja, klantiga och ograciösa landningar SKA bestraffas på något sätt. Så är det bara. Nu hade det kanske gått vägen om fisken varit lite mindre. Men den här var stor och stark nog till att räta ut kroken.

Gillar hur paddan matchar Phatagorvan! 

Men jag är ganska nöjd med dagen och gör väl några halvhjärtade rundor till men hittar inte riktigt känslan. Och när fikapauserna och paddsafarin blir längre än fiskepassen så vet man att man kanske borde bege sig hem. Så det gör jag, nöjd belåten och tacksam för att jag ännu en gång varit välkommen till Abu Garcias fina vatten i Skrea Hage.

1 kommentar:

  1. Tack för spännande återberättelse och fina bilder!! Rakt igenom en mycket bra blogg!

    Tänk att krokarna inte höll:-)

    Har du mer bra bilder som kan vara inspiration åt andra så skicka gärna så lägger jag upp på www.flugspon.se och hänvisar till dig som fotograf.

    Tack!

    SvaraRadera